Senaste Nytt

Just nu är jag ensam löpare kvar på campen. Alla andra är iväg och tränar. Jag är inte sjuk och jag är inte skadad, det är helt enkelt så att jag får köra ensam på dagens andra pass då träningen fortfarande är lugn. Ett gäng drog iväg för att köra bana medans 2 "invalidos" drog till gymmet. Mitt distanspass blir i lugnt tempo, men det känns faktiskt redan som att jag börjar anpassa mig för höjden. På morgonen idag kändes det bättre och pulsen var lägre i samma tempo som för 2 dagar sedan och igår. Imorgon blir det första passet med inslag av högre fart, då lär jag ju i och för sig känna av höjden. När första passet skulle avverkas när jag kom hit var jag redan anfådd då jag bytte om till löparkläder. Som tur är har jag kommit över det stadiet nu. Nä tusan nu blev jag sugen att träna. Skiter i och skriva nu och byter om och drar ut på en runda istället.

/Peter

Nu är jag på plats i Kenya. Henry är brun jag är vit. Några träningspass är avklaraade. Dock väldigt lätta pass än så länge. Blir så några dagar för att anpassa mig för höjden. Känns ändå skönt att vara i värmen och borta från det kyliga Sverige. Nu ser jag bara fram emot att dra igång med de hårda passen om några dagar.

/Peter

Ja det var minsann en annorlunda helg, den som var. Inställt flyg, snöoväder, förseningar, köande, 4 olika hotellövernattningar, tävling, skratt, hopp och flera oförglömliga minnen. Trots allt strul så gick ändå helgen fort. Var ju inte brist på aktivitet direkt. Inför en tävling ar jag nog inte tränat så lite som jag gjorde innan denna. Blev max 16km dom 3 sista dagarna som uppladdning. Vi anlände till Castellon 24 timmar efter vad det från början var meningen. Det började ändå hyfsat. Var 10 min sen till sthlm central med x2000, vilket inte är konstigt. Hotell vistelsen en bit från arlanda funkade som det skulle förutom att jag fick stå 25min ute i -8 grader och vänta på flygbuss (frös ordentligt). Våran flight dagen efter var försenad med 30min. Inte heller helt ovanligt. Men så...
När vi ska landa i Amsterdam börjar det snöa. Men inga problem vi kommer ner, taxar in, kommer in i vänthallen. Vi boardar den flight som ska ta oss till barcelona. Vid det laget ser man inte några andra flyg i allt snöande. Att det kommer att bli över 3 timmar sittandes att vänta på planet kunde man inte ana. Planet blir alltså inställt. Personal ger oss rådet att gå in på antingen facebook? eller twitter? och omboka biljetten eftersom kön till ombokningsdisken är lång. Vad väljer man i det läget, det som låter mest seriöst. alltså kön...som är 200m lång. Dvs vi satt inte på det enda planet som ställdes in. 5 timmar tog det att få nya biljetter(samma flight fast dagen efter). Och då, fråga mig inte hur lyckades en ledare i Hässelby komma längst fram i kön, vilket gjorde att vi tjänade säkert 2-3 timmar. Nu hade vi våra biljetter. Bara ett hotell kvar för natten att fixa. När vi kommer till denna kö så ställer jag mig längst bak. Ovetandes vad som kommer uppenbara sig bakom hörnet. En GIGANTISK MEGA LÅNG KÖ. Detta är inte ett alternativ att stå 5-6 timmar till. Till slut på utsidan går det att fixa hotell. Vi sover således över utanför shipol en natt i en ort som heter Zwandenburg, på Hotell Zwandenburg. Till råga på allt var det bland dom kallaste dagarna på över 25 år i Amsterdam! Dagen efter kommer vi ändå iväg. Vi kommer till Castellon efter 3 timmars bussresa. Äntligen får man ut och röra på benen. SPRINGA!
Så till loppet som var ett riktigt roligt inslag av löpning med en snabb terrängbana ungefär som det är i Sverige. Hårt gräsunderlag och grus. Hade bestämt mig innan att gå ut lugnt. ABSOLUT inte rusa! Och de lyckades jag med avanserade genom loppet och plockade placeringar. Laget kom till slut på en 9:e plats vilket var på övre halvan och dessutom bästa nordiska lag. Laget Hässelby SK bestod för utom mig av: Haben Idris A. Åhwall, Kalle Johansson, Elmar Engholm och Rachid Benjira (Bröt). Sen var det ju resan hem då, det får bli en annan gång. Kan säga så mycket som att jag inte var hemma i tid på hemvägen heller.

/Peter

Imorgon är det vinterserien i Lidköping, träningen har känts ganska bra senaste tiden. Några undantag har det dock varit. Beror mest på att man får köra vissa hårda pass ensam, men passen ska avverkas. Och jag vill inte påstå att det är tråkigt det heller. Absolut inte eftersom jag inte skulle sticka ut och träna då.
Annars var det begravning av min farfar i tordags. Var helt klart jobbigt då man märker att vissa saker/händelser försvinner med en människa. T.ex. en sådan sak att varje vecka åka och hälsa på honom villket jag har gjort så länge jag kan minnas. Men han blev som alla andra äldre och kroppen orkade inte mer. Fick ändå göra ett sista "handhälsning" i torsdags vilket kändes bra. För det var alltid så med farfar, honom hälsade man i hand med, denna gången var det dock ett farväl.

/Peter

Idag har jag inte så mycket mer att säga än att massage är bra om det gör ont! Det finns ett par bilder på detta i bildmappen.

Kände i början av veckan att det var en förkylning på väg. Tränade ändå på och körde ett riktigt hårt pass under tisdagen inomhus på rullband. Det blev en aning annorlunda pass då det dagen innan hade kommit ett vitt täcke snö. Jag och en polare (Daniel Bergren), tog och packade våra väskor, möttes upp under vägen och värmde upp hem till morsan och farsan. Rullbandet stod och glänste och väntade på att få varva motorn. Men det går inte att köra 2 på bandet samtidigt. (Har i alla fall inte provat ) När en av oss körde en intervall fick den andre sitta på motionscykeln och trampa. Ingen vila där inte. Svetten fullständigt sprutade från oss båda och vi höjde rumstemperaturen med 5 grader och ändå var fönstret öppet. Passet blev totalt dryga 3 timmar. Lite nedjogg hem efter blev de sista löpstegen på 2 dagar då jag blev snuvig och och nös ständigt. Men det kändes bättre på fredagen, stack ut och körde ett lugnt pass då. Nu är förkylningen borta. Är i full träning från och med imorn igen. Första förkylningen på ett och ett halvt år, så det var väl dax. Tur dock att det blev så kortvarigt.

/Peter

Klart väder med solen strålar framme(Ingen vanlig företeelse denna vinter), några minusgrader och barmark. Helt perfekt för att springa. Banan får hållas till den tuffaste utav dom 6 deltävlingarna där bla 2 riktigt tuffa backar ska avverkas. Gick loss redan från början och försökte hålla uppe ett bra tempo på egen hand. Till skillnad mot nyårsafton var det bara att ligga på redan från början. Och visst kändes det bra, förvånansvärt bra. Tiden blev 37,42 på den 11877m uppmätta banan (med mät-hjul). Från vinterserien i Ryda strax innan lucia hade jag liknande tid fast då på en bana som är helt flack samt kortare. En bra genomkörare och träningspass trots att nummerlappen sitter på bröstet. Nu är det bara att hoppas att vintern håller i sig, blir det så här resten med några minusgrader och barmark gråter inte jag.  

Har idag averkat 2 pass på 11km vardera. Första passet körde jag kl 6 på morgonen då det är väldigt mörkt så man får passa sig var man sätter fötterna på den ojämna vägen. Men trots den tidiga starten på dagen känns det ganska skönt att träna just den tidpunkten på dygnet. Dels för att det inte är så varmt som på dagen. Dels att man är utvilad.

Tyvärr möter man inte så många löpare just nu på morgonpassen. Eller många, det är helt klart många fler än i Sverige den tidpunkten på dygnet. Ok, då tiden på dygnet spelar ingen roll heller. MAN MÖTER INTE ALLS SÅ MÅNGA LÖPARE I SVERIGE OAVSETT TID PÅ DYGNET! Ändå är det inte den mängd av löpare som jag minns från förra året. En teori enligt Lars Andersson är att det inte är något Terräng-VM i år. Därför väntar löparna med att sätta igång löpningen så här tidigt på året.

Imorgon blir det bana igen.

/Henry

När det är 200m kvar har det bara varit negativa tankar i skallen. När rycket kom 500m från mål svarar inte benen. Jag tappar 1m, 2m som sedan växer till 8-10m. Jag kommer bli 2:a tänker jag. EN gång till. 4:e andraplatsen… Några hundra meter har gått utför och det börjar plana ut. Så händer något, hornen i pannan börjar växa, dom blir större och större. Så är helt plötsligt all stummhet borta i benen. Mjölksyran finns där självklart, men med adrenallinet som sprudlar och ett fokus på att nå mållinjen först tar över ser jag att jag inte tappar på ledaren i loppet längre. Nu…Nu tar jag in. 200m kvar är alla negativa tankar borta. 100m kvar märker löparen framför mig att jag är på väg ikapp. Han ökar, jag ökar, jag är ikapp. Så kommer en vänstersväng in på grus och jag ser målinjen så är jag förbi hinner kolla mig över axeln var han är någonstans då det är 20m kvar. Vet att jag kommer vinna. Skriker ut min glädje och sträcker händerna i skyn. Skönt att äntligen få vinna Sylvesterloppet i Göteborg efter så många 2:a platser och 3:e platser.

Inför loppet hade jag bara fokus på att vinna. Tiden var skit samma jag hade kunnat vinna på 40 minuter om så hade blivit fallet. Som brukligt fokuserar allt för många på tider och då man står och spanar på resultatlistan efter hör man de gamla uvarna (veteranerna) och andra löpintresserade säga att det var allt en dålig segrartid. Då börjar det dra lite i mungipan, sprang dom fortare?...Första 5 km gick i makligt tempo och vi passerade på ungerfär 16 minuter. Sen drog jag upp tempot lite efter det var det bara jag och Patrik Andersson kvar i täten från att ha varit 5-6 st fram till denna passering. Sedan försökte jag att smårycka utmed andra varvet. Men Patrik svarade upp ganska bra och jag var väl ändå ganska bekväm med att det skulle avgöras sista kilometern. Att jag prövade med lite småryck var helt enkelt att se om han var lite ”mör”. För övrigt fick ändå Patrik hålla farten. Avgörandet i loppet kom som sagt på dom sista metrarna. Såg även att ban-längden på klockan var 200m längre på min GPS-klocka vilket förvånade mig. (Klockan brukar aldrig visa för långt snarare för kort.) Till sist till alla GOD FORTSÄTTNING!

Eller jo det är det väl, men inte vara i Sverige vid denna tidpunkt på året. Å andra sidan har ju detta varit en kanon-”vinter” för löpning på barmark så man ska inte klaga jämfört med de senaste två åren. Igår drog brorsan till Kenya jag knegar vidare i mellandagarna på Volvo Aero. Blir inte mycket ledigt i år vid julen och nyår vilket beror på att jag drar iväg till Kenya i februari tre veckor. Finns inte utrymme för att vara ledig då. Förra året drog jag och brorsan iväg den första januari för att träna tre veckor i Kenya. Att komma hem till den lååååånga vintern igen var ingen höjdare. Blir bra att åka lite senare i vinter istället. Men jag fick faktiskt lite flashbacks från året innan och suget att åka i väg redan nu är stort. Träningen då det sista har gått väldigt bra fast än det känns lite småsegt den senaste veckan. Gjorde ett bra testlopp för 3 veckor sedan och träningen har känts bra för övrigt förutom då den senaste veckan. Hoppas att det med några lätta träningsdagar innan lördagen då jag ska springa sylvesterloppet ska bli lite bättre känsla i kroppen. Kommer i alla fall köra så det ryker!

Sitter i detta nu och tittar på solnedgången här i Sverige för sista gången på ett tag. För tidigt imorgon bär det av till Kenya för träningsläger. Annars är ju den här delen av Sverige helt magnifikt att träna i just nu med 8-10 grader sol fast en jävla blåst de sista dagarna. Kommer försöka skriva ganska frekvent på sidan de närmsta veckorna för att tala om hur läget är.

Just nu är det ganska bra bortsett från den snuva som dök upp i natt efter en massa nysande igår kväll. Tror blåsten gjort sitt för att blåsa detta slem in i mig. Tränade kunde gjorde jag hur som helst idag utan att känna av snuvan alls.

Mycket får man vara med om på träningspassen så här års. Jag nämnde tidigare att det var varmare än normalt den här årstiden. Det första jag såg idag var en hackspett som pickade på en trästolpe utefter elljusspåret jag sprang på. Precis efter kom en manlig stavgångare med toppluva som om det var 20 minusgrader ute. Mannen avlöstes med några kantareller precis en bit in i skogen. Lite senare när jag sprang genom ett radhusområde stod en man och hängde tvätt ute. Crazy or not! Egentligen skiter jag i vilket. Vintern när den är som bäst!

Sa jag att jag mötte en löparbroder idag som skulle springa intervaller på bana. Är inte det sommar. För mig är det sommar. Det närmar sig.   

Nä nu får jag nog titta på solen en sista gång till innan den försvinner bakom horisonten.   

/Henry

Att jag skulle springa på 39.02 på den 11,6km långa banan i Ryda idag ser jag som ett bra test som gick uselt för att se var jag står just nu. Tanken var att få ett bra tempopass och med en nummerlapp på brösten höjs blodets cirkulation i kroppen. Att jag sedan får börja kämpa och slita redan 200m efter start gör att jag inser att det kommer bli en riktigt tung runda. Inget gratis, inte ett steg! Släpper brorsan efter drygt 3km och därefter var det bara att kämpa hela vägen till mål och på en bedrövlig tid nästan 2 minuter från mitt eget banrekord satt för två år sedan. Sedan måste jag vara realistisk och inse att där är jag inte riktigt än. För det krävs mer tempoträning vilket det inte varit så mycket sedan Uddevallas Vinterserie för 3 veckor sedan. Ändå körde jag och brorsan 6x1000m för 2 veckor sedan som gick mycket bra och höjde mitt självförtroende rejält. Just därför hade jag högre förväntningar idag. Det enda att göra nu är att ta med detta som ett bra tempopass för det kan bara bli bättre. Jag får inte stressa fram något så att det blir nya skador. För vem har sagt att vägen tillbaka efter skada är enkel. Då hade man inte behövt träna alls!

Nu jävlar kör vi hårt men skyndar långsamt.

/Henry

Den två senaste veckorna har varit kantade med ett par problem. Dels började jag för 10 dagar sedan känna av att en förkylning i halsen och dels har det varit slirigt underlag.

Jag blev minst sagt lite orolig då jag började känna av en förkylning som satte sig i halsen och retade och kliade. Förkylningen kom med högsta sannolikhet från en av mina kollegor på jobbet och varje morgon intervjuade jag honom om hur han låg till med sin förkylning så att jag visste vad som väntade. Det bästa var att han hela tiden var positiv och aldrig klagade på halsont. Fast tisdagsmorgonen den här veckan fick mig att vila från all aktivitet på grund av lite halsont på morgonen som för övrigt försvann under dagen. Annars körde jag som vanligt eftersom jag aldrig mådde dåligt och att det faktiskt kändes mindre då jag satte ena foten framför den andra i lite högre fart än när man promenerar. Tyckte det var lite konstigt att jag först fick halsont drygt en vecka efter att jag började känna i halsen.

I onsdags var förkylningen i stort sett väck och ersattes med en halka som rent ut sagt var för jävlig. Detta gjorde att jag bestämde mig för att kliva på löpbandet för första gången på ett år. Kan ju inte påstå att det var jättekul men man lär sig av misstagen från ifjol då jag blev skadad och jag vill inte riskera något nu innan avresan till Kenya. På torsdagen körde jag ute fast med broddar på fötterna och detta fungerade bra i det låga tempo som hölls. Igår morse klockan 6 var det mycket nära att jag vände efter 100m för att sticka hem och köra crosstrainer istället men jag tänkte att någon bra asfaltsplätt måste det väl finnas att springa på och det fanns det! Jag hittade en sträcka på 500m som jag springa fram och tillbaka på. När jag sedan skulle cykla till jobbet insåg jag vilken risk jag utsatt mig för eftersom jag hade fullt upp med att enbart gå 600m till jobbet. På eftermiddagen var halkan i stort sett borta men det blev rullbandet ändå.

Idag är allt is borta så 70 minuter väntar om en stund.  

/Henry

Vi är i slutet av november och det är snart bara en månad kvar av året. Trots det känner jag att det kan vara på sin plats att skriva en kort sammanfattning av året som gått.

Skador! Slut!

Nä, så kort får det inte bli det har hänt en hel del detta år som gått i alla fall. Vi tar det från början.

1 januari i år åkte jag till Kenya med avsikt att bryta mönstret i träningen och testa hög höjds träning för första gången. Det blev både en negativ och positiv upplevelse som jag har burit med mig hela året. Jag börjar med det negativa som jag redan nämnt ovan. Det kan inte undgått någon som läser den här sidan att jag blev skadad sista veckan på lägret. Det räckte inte med magsjuka utan höften började krångla också. Ni som inte läst det men vill göra det nu är det bara att titta efter tidigare inlägg.

Trots skada och magsjuka tycker jag träningen fungerade bra där nere. Att jag sedan blev skadad just på träningslägret tror jag inte har något samband med den hårda träningen utan jag hade blivit det i alla fall. Skadetypen är sådan. Annars var det synd att jag inte fick visa resultatet av lägret på tävling.

Fasen vad trist det är att vara skadad och ”losa” en hel säsong. Nu är det trots alla besvär under året bättre än det varit på flera år i kroppen och jag längtar till att köra de hårda intervallpassen igen.

De positiva händelserna är kanske inte helt idrottsrelaterade men om jag nu ska nämna de positiva måste jag först och främst säga att jag numer är förlovad med en tjej som jag beundrar och tycker väldigt mycket om. Tror det räcker om detta ämne.

En annan händelse som inte heller är idrottsrelaterad är väl det att jag jobbat under sommaren. Skönt med tanke på att tiden går lite snabbare när man inte tränar för fullt. Just nu har jag dessutom fått ett jobb på samma företag som gör att jag kan jobba deltid för att hinna med träningen. Förmånen att kunna bestämma sina egna tider är guld värt eftersom vila är en grundsten för att kunna ta till sig träningen.

En skada är inte enbart negativt hur dumt det än låter. Dels så får man tid att tänka vad man verkligen vill göra i framtiden. För mig är det springa så fort det går! Dels får kroppen vila upp sig så att man kan misshandla och proppa in en massa ny träning i den. En av alla duktiga tränare här i Sverige talade om för mig att, se skadan i ett kort perspektiv istället för ett långt. Då går tiden mycket snabbare. Just där och då började jag fundera på detta och jag kan inte påstå att det känts som tiden gått så fort. Men om man ser det i ett långt perspektiv istället för ett kort är ju ett år av tjugo ingenting.

Idag sitter jag här och nu med ett år kantat av skador och ett år till har snart passerat. För december kommer också att rinna ut och försvinna och vi står och säger, vart tog året vägen?

Detta var liten sammanfattning. Kanske kommer det mer senare i år om jag hinner före årsskiftet. Troligtvis. 

/Henry

För en vecka sedan sprang jag och brorsan första deltävlingen i årets Vinterserie. Serien som är en träningstävling på allt från 11,2 km till 12km under 6 tillfällen under vintern.

I Uddevalla vann brorsan den 11,7 km långa banan på tiden 38.43 före mig på 39.26. Min egen insats är jag nöjd med eftersom jag inte trodde jag skulle springa så pass bra just nu. Den senaste tiden har inte varit hundra procent och det är inget jag säger bara för att skryta. Det är så! Att sedan brorsan inte är i toppform behövs väl inte heller nämnas.

/Henry

Nä nu blir det voltarensalva igen. Så slutade jag mitt förra inlägg och tankarna om hur vida min ljumske skulle bli bättre eller inte täljde i mitt huvud hela dagen. Detta var i måndags.

Idag är det fredag och jag har träningsmässigt gjort en riktigt bra vecka även fast att jag kört en hel del alternativ träning till löpningen. Men faktum är att sedan i måndags har jag inte känt något i min högra ljumske mer än lite träningsvärk som jag delade med mig till vänsterljumsken samt låren efter att ha kört backintervaller i tisdags! Ja, helt otroligt, intervall igen! Så här ”lite” ont har jag inte haft i kroppen på säkert 10 år. Till och med bukmusklerna lyser med sin frånvaro. Hoppas det håller i sig.

En hel del salva har det dessutom blivit sedan i måndags.

Imorgon lördag, upp klockan 6 för 60min löpning.

/Henry

...att försvara segern från förra året i Åkes Poängterräng. Å andra sidan är det så svårt att just göra det. Allt hänger på mig och alla andra. Det är svårt att påverka någon i de olika momenten, allt handlar om egna resultat. Blev en 16:e placering. Det kan med andra ord svänga ganska regält. Löpningen kändes ganska jobbig då jag efger 3 km var riktigt sliten. Vilan under 2 veckor gör nog susen men drar ändå ner lite på den fysiska statusen. Känner mig ändå utvilad fortfarande ändå har jag tränat alla dagar den här veckan utom i onsdags. Ska bli skönt att göra en lite lättare start på vinterträningen för att stegra den i succesivt i december. På söndag är det återigen start för denna omgången av vinterserien. Ska bli kul att åka till Uddevalla på söndag.

/Peter

För 2 veckor sedan slutade jag tillfälligt det jobb som jag haft de 6 sista månaderna. Troligtvis börjar jag jobba imorgon igen efter en veckas ledighet där jag tillbringade tid med en viss person. Mycket har hänt sedan jag senast skrev något här. Dels så har jag vilat 2 gånger till från löpningen på grund av känningar i samma ljumske som har spökat sedan i somras. Först vilade jag 7 dagar och körde igång lätt träning igen men känningarna kom tillbaka. Gjorde därför ett nytt försök på 2 veckor som jag hoppas ska gett resultat. Är dock lite orolig eftersom jag känt efter en hel del och haft småkänningar igen de sista 3 dagarna. Detta har jag inte vågat tala om för coach än eftersom han troligtvis blir nästan lika besviken som jag. Troligtvis hör han av sig direkt när han läser detta. Positivt är ändå att jag kunnat träna utan att förvärra och att jag ska köra 3x30min styrka varje vecka för att stabilisera upp höften ännu mera.

En annan positiv sak har faktiskt med jobbet att göra. Jag har fått ett deltidsjobb som gör att jag kan satsa mer på idrotten. Om det sedan blir rehabträning eller löpning får vi se. Det enda jag vet nu är att jag åker till Kenya den 28 december och då vill jag vara så pass bra att jag kan springa för fullt igen.  

Nä nu blir det voltarensalva igen.

/Henry

Efter Frankfurt maraton var det sässongsvila som gällde. En veck utan ett steg. Meningen var två veckor. Men förra söndagen fick jag "permis" för att träna med några polare. Passet blev en lite förberedelse inför fars dags-söndagens årliga Åkes poängterräng. Sprang den nya bansträckningen för i år och kan väl säga att jag nog tyckte att den gamla banan hade mer tjusning med sina branta backar och blandat underlag. Fördelen ser jag ändå i att ha 3 stationer inne vid start och mål vilket gör det mer publikvänligt. Viss del av banan går ju ändå på den gamla banan. Vad jag tycker är sämst är ändå valet att ha en kort löpsträcka innan en station. Kombinationen springa station springa är ju just poäng(terräng)en. Fast det återstår ju ändå att se hur det verkar på söndag. Kanske har jag helt fel, vem vet? Hur som helst drar träningen igång lite mer nästa vecka. Ser fram emot att börja träna igen. Lite jogg imorgon blir det allt måste ju hinna komma i någorlunda form till på söndag

/Peter 

En erfarenhet rikare. En träningshöst avslutat. En misslyckad debut. Ett rent sagt fiasko. Aldrig mer maraton...
Hade från start bestämt mig att jag ville öppna i ett bra tempo. Inte för fort, hellre då lite för långsamt. Jag ville ha en känsla av att kunna "åka" med 30km och sedan kämpa för kung och fosterland sista 12km. Blev en helvetesresa istället.
Men det började bra hittade ett tempo som inte kändes för fort. Allt kändes bra. Så efter 10km känner jag att jag börjar få tryck över bröstet, som sedan ökar och det känns ett tagb som att jag inte får tillräckligt med syre. Försöker att ta några riktigt djupa andetag men det släpper inte. Känns som att jag bara kan ta kort små andetag. Riktigt mysko! Får även lite ont i huvudet. Inget kaffe på morgonen pga att magen inte pallar med då. Detta försvann senare på eftermiddagen då jag fick mig en kopp. Beroende kanske?
När det inte släpper i bröstet slår jag av lite på tempot vilket gör att det blir bättre. Ökar sedan igen och det kommer genast tillbaka. Shit och helvete loppet är kört. All energi går ur kroppen. Kilometrarna blir bara längre och längre. Passerar halva distansen på dryga 1.14. Resten behöver väl inte beskrivas men det går långsamt mycket långsamt. Men nu när jag är på banan ska jag ta mig runt i alla fall.
Målet inför loppet var att först genomföra det dvs ta sig i mål. Klarade jag ju :-)
Sen var det att göra under 2.30 för det var ju ändå första maran. Misslyckades med det med bravur.
Har nu 2 veckors helvila (kanske lite oförkänt men ändå). Dessutom har jag ju ett pers på maran. Vilket jag tror att det inte behöver vara omöjligt att slå nästa gång...

/Peter

Sista förberedelserna är igång. Är en aning nervös faktiskt för att ta flyget till Frankfurt. Inte nervös för att flyga! Snarare nervös för det jag kommer att utsätta mig för där. Dock ska påpekas helt frivilligt. Om några dagar är även jag en maratonlöpare. Efter målgång på söndag är sässongen över, två veckors vila efter det. Ju snabbare man springer desto tidigare kommer vilan. Hur jag kommer att uppleva maratondistansen vet jag inte, däremot ser jag fram emot en ny erfarenhet i löparlivet. Trött kommer jag att bli, det blir man alltid på tävling. Det är det som är så underbart. Många frågar om vilken tid jag satsar på. Det är inte tiden som är det viktigaste. Jag vill komma i mål. Ta mig igenom mitt första maraton. 

/Peter 

Ja så är det då bara en och en halv vecka kvar till Frankfurt maraton. Sista tävlingen innan maran blev att åka upp till Hässelbyloppet för att springa 10km på en flack och snabb bana. Min placering blev 11:a vilket jag inte bör och är så där jätteglad att bli. Tiden 31.41 är jag ändå ganska nöjd med eftersom jag tränat mycket den senaste tiden och Hässelbyloppet ska fungera som ett genrep. Loppet öppnades i en rasande fart 2.45 på första km av tätklungan. Jag var väl dryga 3-5 sek efter. Det kändes att farten var ganska hög. Det tempot finns just nu inte i kroppen. Idag är det sista långpasset innan maran. Nästa vecka blir det en formtoppningsvecka med lite träning och mycket vila.

Jag har inte skrivit något på ett bra tag. Men tränat och tävlat har jag i alla fall gjort. Tiden räcker inte till ibland, så är det. Ska försöka sammanfatta den senaste månaden på några rader. Träningsmässigt har det känts som att jag har legat bra. Började med att springa Rådalunken 18km veckan innan SM halvmaraton i Stockholm. Gick väldigt bra och jag vann enkelt och det kändes verkligen bra inför SM. Körde lite lugnare under veckan och jag såg verkligen fram emot SM. När starten gått i Stockholm kände jag med en gång att benen inte riktigt svarade. Var tung i låren, tänkte det släpper nog snart. Men farten som inte var särskilt hög i början visade sig vara gott och väl av vad jag klarade den här dagen. När tempot efter några kilometer stegrades tog det emot direkt. Och i och med att farten dog, dog också min tankeverksamhet. Lusten att bryta blev alldeles för stor när vi passerade start och målområde efter dryga 12-13 kilometer. Med besvikelse och ångest, hoppas jag bara på att det var en dålig dag. 2 år i rad har jag alltså brutit loppet i Stockholm, det är inte bra. Det är åt helvete!

Efter misslyckandet väntar 2 veckors hård träning inför Frankfurt maraton. Känslan i benen blir lite sviktande då det känns bra ena dagen och tyngre den andra. Lidingö-helgen passerar utan att vara på plats för första gången på 14 år. Och det känns ändå lite i kroppen då man missar en sådan tävling som man ”alltid” är med på. Men man har ju inga sviter eller traditioner att fullfölja när det gäller det loppet, så med en axelryckning drar man ut och tränar på hemmaplan. Samma helg kör jag mitt längsta träningspass 4 mil eftersom jag vill ha känslan för hur långt detta är. Med hur mycket tid som helst (startar klockan 09.00 på förmiddagen) är vi 4 stycken som kör ihop i ett lugnt och fint tempo. Blir en bit över 3 timmar, sparar de sista 2 kilometrarna till Frankfurt då nytt personbästa i antalet kilometrar skall slås, dock i en högre fart. På eftermiddagen ser man sedan ett världsrekord på maraton slås i Berlin maraton.

Denna helg som just har passerat var jag och några klubbkamrater från Trollhättan ute på Vänersnäs och sprang Vänersnäsloppet. 3 varv på en 2,6 kilometers bana i terräng. Förra veckan var det en av mina arbetskamrater som frågade ”ska du inte springa Vänersnäsloppet”. Ska höra med coach…och så blev det. Vi var ute ganska tidigt på Vänersnäs, 2 och en halv timme innan start drar vi ut och kör ett distanspass som ska avslutas med loppet samt lite nerjogg. Idag en dag efter känner jag att det värker lite i fotleder pga det ojämna underlaget som rådde. Man kan lugnt säga att det var en bra arrangerad tävling som det kändes lite oförtjänt för arrangörerna att det bara var dryga 50 startande. Kändes som att de hade lagt ner ett jättejobb. Och nog var det en terrängbana alltid som påminner om de som är nere i Europa. Banan gick på gräs-åkrar och inne på stigar i skogen. Banans utformning får de sista årens terräng-SM banor att klassas som att springa på en ”asfalterad motorväg”. Blev en trevlig tillställning då alla efter loppet bjöds på korv med bröd och det lottades ut priser bland alla startande.

/Peter

Jag är bra på att hålla löften. Nu bevisar jag det här. Om jag sedan är en sådan som håller brukar löften vet inte ni som inte känner mig. Tro mig på mitt ord. Här kommer nummer 3 den här veckan.

Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva om. Har helt klart funderat på att skita i det. Men då håller jag inte mitt ord och att dra en vit lögn här går ju inte. Tanken när jag och brorsan startade den här hemsidan var att inte bara skriva om löpning. Det kanske vi inte har gjort heller men 98% av alla inlägg handlar om löpning. Tyvärr är brorsan dessutom ganska kass att uppdatera med något här. Jag har klagat på detta tidigare men jag tycker det är med all rätt eftersom han rimligtvis borde ha mycket mer och roligare saker att skriva om än jag med mina skador som inte berör någon. Däremot berör tävlingsresultat mer och tävlat har han gjort utan att skriva en enda rad här. Mina skodor är ju helt ointressanta för är man skadad uppnås inga resultat. Kan liknas med om man är sjuk och borta från jobbet då inga resultat uppnås för att driva företaget, eller vad det kan vara, frammåt.

Idag är det 10 månader jag gjorde min senaste tävling, Firenze Marathon. Tur att jag redan skrivit om detta för känslan att stå på startlinjen har jag glömt bort. Ska beskriva den nästa gång det blir dags.  

Måste slutligen skriva att den som är något intresserad av löpning måste läsa David Nilssons blogg Desire Lines på Sport Vi Minns hemsida. Fängslande och bra levererade texter hela tiden. 

/Henry

Har inte skrivit en enda rad här på ett tag. Riktigt dåligt. Måste skärpa mig. Så räkna med minst två inlägg till den här veckan. Vad har jag nu lovat?

I förra inlägget skrev jag om att jag vilade från löpträningen i några dagar. Det har jag gjort nu igen av samma anledning som sist. Min ljumske ville inte riktigt ge med sig helt förra gången. Det blev mycket bättre men inte helt bra. Efter vilan kändes det hyfsat men känningarna kom smygande tillbaka efter några dagar. Ändå har det inte varit så farligt som innan första uppehållet. Efter att ha gjort mitt bästa träningspass, sedan i januari, förra tisdagen (i alla fall kändes det så i kroppen) bestämde jag mig för att vila några dagar med alternativ träning. Det har gett resultat men ändock har jag viss känning kvar. Just nu tar jag en dag i taget och släcker inte lampan på kvällen med tanken på att jag ska springa dagen därpå. Det får bli en tidig julklapp. En mycket tidig julklapp! Jag gör det när jag känner mig fräsch igen. Det största problemet är dock att det vid sådan här vila känns som att jag fuskar med träningen även fast jag gör mina alternativa pass på crosstrainer och cykel. Jag inser att det bara är dumt att tänka så. För chansar jag nu och får ”böta” 10 månader på bekostnad av att jag var helt jävla dum i huvudet istället för att vila några dagar så kommer jag ha ångest i flera veckor.

Avslutningsvis kan jag säga att sätta sig på cykeln eller ställa sig på crosstrainern gör jag inte frivilligt utan det övertalar min hjärna mig att göra. Om det är positiv eller negativt får vi se om några dagar.      

Läget just nu är skittråkigt för jag vill tävla igen. Ut och fightas på riktigt.

/Henry

Ska börja med att skriva som både jag och brorsan nämnt tidigare här på hemsidan när det har lagts in anonyma inlägg att vi uppskattar när ni vill skriva vad ni heter. Hur som helst hakar jag inte upp mig för mycket på det utan tänker delge dig en lägesrapport.

Den som läser denna sida kan inte ha undgått att jag haft problem sedan i januari (om man nu inte räknar alla år som jag varit ovetandes om denna skada vid namn Ostetis pubis) med en inflammation i blygdbenet, där bäckenet möts. Detta medförde att jag knappt rörde mig de tre första veckorna för att sedan köra igång med alternativ träning, crosstrainer och wetwest. Springa små mängder på 5-10min började jag först med i mitten av april och har sedan dess stegrat träningen successivt.

De senaste veckorna har jag kunnat köra löpning 6 gånger i veckan med ett lite snabbare pass på tisdagen. Träningsmängden har dock varit blygsam då jag enbart sprungit runt 8 mil hela sommaren. De två senaste veckorna har träningen höjts till 10 mil i veckan tills i lördags då jag tog ett beslut som jag hade gått och dragit på i några dagar. Vila?! Detta berodde på att jag haft lite känningar i höger ljumske. Det har inte gjort ont men varit lite stelt under dagarna. Beslutet att ta vila känns bra och jag är rent ut sagt jävligt stolt över mig själv att kunna fatta det frivilligt. För oftast kör man tills det inte går längre. Men den här gången bestämde jag mig för att inte chansa. Under 4 dagarsvilan har jag ändå tränat alternativt med crosstrainer och cykel. Idag, torsdag, sprang jag 75min lugn distans och det kändes bra. Hoppas det gör det imorgon också. Då drar jag på smilebanden ännu mer.

Beslutet att det inte blir några tävlingar i år står fast. Däremot nästa år hoppas jag kunna träna och tävla som vanligt igen.

Så ä de mät!       

/Henry

I ett regnigt Göteborg var jag och sprang Midnattsloppet 10km i helgen. Timmarna innan start fullständigt hävde det ner från himlen. Som tur var kunde man snika sig in under ett arrangörstält. Även medtagna regnkläder kom väl till pass. Innan start slutar det regna och tur var väl det då starten blir framflyttad först 5 min sedan lite till…vilket resulterar i en HALVTIMMA! Har aldrig varit med om något liknande på ett statslopp tidigare. Att det händer på en arena tävling är väl i och för sig inte så konstigt med tajta tidsprogram, men på första starttid håller inte. Tydligen var det något problem med någon korsning som polisen hade problem att spärra av. Hela loppet löptes runt och i närhet till start och målplats på Heden. Tydligen är det så att det är stora problem att få tillgång att arrangera ett lopp med flera tusen löpare på Göteborgs gator. Loppet var därför mycket fram och tillbaka på gator med mycket svängar och med inslag av backar. Räknade till 50 branta svängar på en mil! (Räknade dock inte ihop detta under loppet). Loppet vanns av Laban Siro, Kenya som ledde från start till mål. Tvåa blev norrmannen Andreas Höye och jag kom in på en 3:e plats. Var ändå nöjd med loppet, men lite besviken att jag fick en svacka mellan 7-8km vilket gjorde att jag tappade Höye som splittrat den 3:mannaklunga som jag låg i. Även Patrik Andersson var med men var den första som fick släppa vid 6km. Blev för övrigt en lite annorlunda helg då man gick upp mitt i natten klockan 02.00 för att kolla VM-maran. Blev en riktig besvikelse då dom visar massa jävla försök i andra grenar framför en löp-final. Dessutom så fick man inte ens se mål gång för Isabellha Andersson då nogåt så viktigt som kval-heat till försöken på 100m skulle genomföras. Ok, det kan vara kul att se några blåbär-heat springa ibland, men inte framför en final! Vill jag se blåbär ska de finnas i en paj eller ute i skogen.

/Peter

Äää, vad fasen brorsan håller vi på med. Vi är ju fullständigt kassa på det här just nu. Inte en rad på flera veckor till hemsidan. Är det brist på saker att skriva om, har vi inte tid eller är vi helt enkelt bara lata. Personligen tor jag det är lite av varje. Veckorna går trots allt ganska fort. Imorgon är det september och normalt sett smygstartar terrängsäsongen igen.

I all hast mellan pågående matlagning kan jag säga att brorsan var trea i Midnattsloppet i Göteborg i helgen. Såg bra ut trots 30 minuters försening av starten.

Till sist i detta korta inlägg måste jag tycka till om VM i friidrott. Än så länge ett roligt mästerskap att titta på men varför kan dom inte anpassa sändningstiderna efter oss? J Rudischa på 800m var en höjdpunkt.

Nu mot stekpannan och dagens middag som blir blodpudding, fläsk och potatis.

/Henry

Peter sprang hem en bronsmedalj på SM 10000m igår kväll efter att inledningsvis hängt med och hjälp till med farthållningen ihop med Adil Bouafif och Fredrik Uhrbom. Han fick släppa ca 3000m från mål och blev därefter ikappsprungen av Emil Lerdahl som han sedan hängde med tills 300m före mål. Då satte han in rycket som gav honom 3:e platsen, 5 sekunder före Emil. Adil och Fredrik gick inget att göra åt. Dom var ohotade i slutet och Adil var stakast i spurten. Tiderna landade på 29.50 för Adil, 29.51 på Fredrik, 30.15 på Peter och 30.20 för Emil.

/Henry

Löpningen just nu går ganska bra. Andra saker sämre. Upptrappningen av träningen fungerar bra och jag känner att i stort sett ingenting i buken. Vilket känns väldigt positivt. När jag säger ”i stort sett ingenting” betyder det att jag vid en del pass med högre belastning kan ha lite känning efteråt. Fast vid jämförelse med för 1 månad sedan är det stor skillnad. Det värsta var härom veckan då jag lyckades med bedriften att halka till på de hala golven när jag skurade. Då kändes det tyvärr lite när jag vred mig på något konstigt vis. Får väl använda dammsugaren och sopa i fortsättningen. En stor skillnad till att det den senaste månaden har blivit så mycket bättre tror jag är att jag kunnat köra styrka hårdare utan att känna något i buken. Det verkar ge en bra effekt. Så disiplin gäller i fortsättningen.

Annars är jag just i detta ögonblick på väg till Gävle för att kolla in Stora SM på bana. Känns mycket bra att få ett break i allting som händer just nu eftersom jag inte varit ledig något i sommar och att det varit fruktansvärt tungt och stressigt på jobbet. Om sanningen ska fram har jag inte tid med detta. Känns ganska tråkigt faktiskt och gör att jag inte mår särskilt bra vissa dagar. Känns som löpningen räddar mitt humör eftersom jag kan se fram mot detta efter jobbet. Får se hur det utvecklar sig så småning om.

Att inte springa själv i helgen är tråkigt men det ger samtidigt en helt annan upplevelse. Det är inte ofta man tittar på friidrott mer än på TV där jag troligtvis sett 95% av alla galor och tävlingar som visats i år. Har bestämt mig att ”peppa” brorsan så att han gör en bra insats i helgen. Var impad av honom på tisdagens träningspass på bana.

Slutligen undrar jag över en sak. Vart fan tog sommaren vägen? Är den slut? Har hösten tagit över? Blir det långbrallor och jacka i fortsättningen? Svaret på detta får vi kanske imorgon eller om en månad? Varje dag är en ny dag! En del bättre, en del sämre.

Trevlig sommar och höst! 

/Henry

…Har det varit den här veckan. Efter förra veckans 20 mila plus var det planerat att dra ner lite på mängden för att istället köra fler fartpass. Måndagen och tisdagen var doch inte bra träningsmässigt då jag fickproblem med magen under passen. Att få det då man kör hårt på träning eller tävling händer men då man bara ska ut och köra lugnt händer aldrig annars. Tror att det var något ”skit” (haha) med magen i alla fall. Veckans hårdaste pass körs alltid på tisdagar och det var ingen skillnad denna vecka. Nåja kanske hur kroppen svarade och hur fort det gick på intervallerna. Eller fort och fort allt är väl relativt. Skulle köra 3-2-1km sedan 5 st 500metare med 500m jogg mellan varje intervall. Vet inte när jag körde en 500metare på 1.42 sist! Var helt enkelt inte lite seg utan fruktansvärt tokseg så att det var helt otroligt. Redan på måndagen kände jag att låren hade tagit mycket stryk och kraften fanns bara inte där. Fortsatte att träna, körde en lugn dag onsdag och sedan var det 400m på bana tordag förmiddag. Fortfarande seg, men det var inget ras som på tisdagen. I’m back…trodde jag. Fredag eftermiddag, tempodistans. Kändes segt på uppvärmningen sa det till tränaren. Han sa ta det lite lugnare. Ok, sa jag. Inte så lugnt borde han ha tänkt när han stod några kilometer ut med banan. Fanns ta mig fan ingenting att springa med den här dagen. INGENTING! Kass totalt kass i låren fortfarande. SM om exakt en vecka…Kul! Åka dit med årets sämsta form till och med sämre än i våras. Nu fick det bli vila lördagen. Blev minigolf i Vargön. Familjematch, gick som planerat det vill säga jag vann. Inbördes möten jag och Henry är nu 2-1 till mig efter att ha tagit 2 raka de två senaste omgångarna. Tycker att minigolf är ett underbart sommarnöje, har dock synpunkter på huruvida minigolf är som sport. När vi kommer dit säger han i luckan att det finns 2 banrunda att välja bland en för allmänheten och en svårare tävlingsrunda. Sen tillägger han, men ska ni spela på den svåra behöver ni kanske man behöver lite andra bollar. 1. han ville inte att vi skulle spela där, för där skulle endast riktiga spelare spela. 2. Tyckte det var lustigt när han sa att man behöver speciella bollar. Tycker detta är en lite underlig sak i minigolfen. Borde ddet inte vara standardiserat till att endast använda en typ av boll. På en bana var det tom så att jag spikade, men samtliga andra fick 7 slag. På sidan om stod en burk ed en särskild boll, brorsan prvade, klappade till bollen och satte den på första. Där är det något man kan kalla materialsport så att det förslår. Ok till sist söndag, äntligen det har försvunnit segheten i låren.

…så att man kan träna som på ett träningsläger, det vill säga träning, vila, träning, vila. Första veckan har gått åt för träning kan man säga då jag ”samlade” ihop till en bra bit över 20 mil. Ska inte heller klaga på vädret som varit helt perfekt, mellan 20 till 28 grader och då är man fortfarande kvar i Sverige. Förra lördagen sprang jag ett 3000m lopp i Uddevalla där jag fick göra hela loppet själv. Inte allt för roligt att behöva hålla tempot uppe på egen hand men ändå bra träning på att springa själv längst fram. (det är ju faktiskt det man vill då man tävlar alltså vara först!). Tiden var väl inte något att skryta med 8.41 nåja konkurrenterna lär ju inte få skrämselhicka direkt men jag lägger inte så stor tyngd på tiden. Var för övrigt mitt första banlopp i år eftersom jag tidigare år har haft problem med hälsenor så fort jag sprungit bana. I år har det dock varit ett annat upplägg på träningarna då jag kört i tävlingskor istället för spikes vilket har sparat senorna. Tidigare har jag i princip knappt kunnat ta mig ur sängen den här tidpunkten på året. Så nu fortsätter semestern…

Eftersom du inte verkar ha tid med att skriva något till vår hemsida när du har semester så gör jag väl det istället. Så är det ibland och med brist på inspiration får jag skriva om detta ämne. Pika dig lite. För det måste ju trots allt vara fruktansvärt jobbigt för dig att få ihop en text när du enbart tränar, äter och sitter i solen för att slappa. Kan väl aldrig bli jobbigare.

Visst kan man skratta åt detta men faktum är att det ändå krävs en hel del om man ska träna hårt och om man ska kunna få ut något av all träning. Att träna är enkelt men att träna rätt samt att äta och vila är inte lika lätt. När man tränar blir man mycket snabbare trött på kvällarna och till och med på dagarna. Kroppen blir seg och stel.

Nu har du dock jättechansen till detta i ett par veckor! Eftersom jag själv jobbar hela sommaren är jag lite avundsjuk på din vardag just nu. Gillar inte dina SMS på förmiddagarna där du säger att träningen är klar, fint på spåren osv. För jag vill själv ha möjligheten att köra samma ”stuk” och skicka SMS till dig. Samtidigt tycker jag du verkligen förtjänar all vila som du kan få för att ladda batterierna för nya tävlingar. För visst måste det vara bästa sättet att få ut maximalt av träningen, att vila mellan passen. Ändå känns det som att det är skönt att ha något på sidan om, exempelvis ett jobb. Så kör hårt brorsan. Jag klagar inte, bara på dina uteblivna texter…

Efter att ha gnällt lite på brorsan så kanske han inte vill prata med mig igen. Vem vet?

Ses på träningen imorn! Väntar på SMS imorgon bitti.

/Henry

Femma, var ok. Jag är inte missnöjd…men inte heller allt för nöjd. När det är hemma tävling vill man alltid kunna göra så bra ifrån sig som man kan. Jag har de senaste månaderna bara sprungit sådana lopp jag har vunnit ganska enkelt. Dels för att bygga självförtroende för att kunna komma in i en bra tränings/tävlings period. Tror dock att jag var lite het i början och gick ut lite väl hårt. Spände bågen och fick betala ganska dyrt för detta. Men ibland måste man försöka med detta trots att inte tränaren var särskilt förtjust i detta. Var en aning osäker på hur formen jämfört mot de andra i startfältet var och svaret blev väl att det ändå inte är så långt till att kunna utmana löparna som var placeringarna före mig. Med ett lite annat upplägg så… Ofta jämför sig många med vilken tid som man får på kraftprovet. För min del är det i ett sådant lopp inte så intressant med tider. Placeringen är det viktigaste och ska man nu snegla på vad jag har sprungit på förut så var jag dryga en och en halv minut från min bästa tid och en och en halv minut bättre än förra året. Ska man även se på vad Musse vann på så var det hela 2 minuter(!!!!!) från vad banrekordet är. Även om han hade varit pressad så tror jag inte ens han hade sprungit så fort. Spekultioner jag vet men jag vill poängtera att det banrekordet är grymt bra! Måste kommentera hur roligt det alltid är att springa sveriges tuffaste gatlopp. En otroligt rolig resa uppför och nerför backarna med mycket publik svett och trötthet.

Nu är jag inne på sista veckan innan semestern ska bli skönt att ha 3 veckor. Hoppas på gött väder, bra träning, bra form och bra tävlingsresultat.

Det är lite över en månad sedan jag sist rapporterade hur det ligger till med skadan vid namn Osteitis pubis. Detta förbaskade elände som inte bara är svårt att uttala och förstå innebörden av utan även att bli av med.

De senaste veckorna har skadan helt klart blivit bättre. Jag har kunnat köra 90min lugn distans en gång i veckan, samt ett med lite snabbare farter på exempelvis 2x1000m. Där tanken är att jag ska springa avslappnat utan att det gör ont. Det svåra är att hålla igen eftersom instinkten att bara köra på finns där. Dessutom håller ju även hjärta och lungor igen förutom coachen då. Efter kan jag bli lite öm i bukmusklerna men det gör aldrig ont och försvinner till nästa dag. Allt verkar vara enligt plan när jag pratat med andra som haft skadan.

4-5 pass löpning blir det i veckan och det är inte illa det. Även fast 3 av passen är väldigt korta. Tanken är ju inte att jaga kilometrar just nu, utan att stegra träningen i rätt takt och det verkar fungera eftersom jag vid samma belastning som för en månad sedan inte känner något alls. Att köra 2 timmar i 5 minutersfart skulle jag klara utan känningar. Däremot känner jag av som jag nämnde tidigare vid lite hårdare träningsfart och då menar jag intervallfart i det slag som jag är nu. Det vill säga, inte bra men inte heller så långt efter som jag vart vid tidigare skador vilket visar på att Rehabträningen gått ganska bra trots att jag kört lite mindre cykel, vattenlöpning och crosstrainer än vid tidigare skador. Känns ändå positivt att ersätta alternativ träning mer och mer med löpning för benen blir tunga av den träningen. Nog om detta så länge. Det kommer mer längre fram.

Måste nämna en sak. En jobbig grej är att Kraftprovet går här i Trollhättan på fredag. Med jobbig menar jag naturligtvis inte banan som alla som springer ska ta sig igenom (frivilligt). Nä, jag menar att stå bredvid. Jag vill plågas även fast det gör ont sista 4km efter slussbackarna. Behöver egentligen inte nämna att tävlingen gör mig varm i hjärtat.          

På gång med korta språng

/Henry

Ett par mil utanför Vara mitt ute på ”skaraslätta” ligger samhället Kvänum, mest känt för Kvänum kök. Någon kilometer utanför samhället ligger Olstorp som är start och målplats för Midnattsloppet i Kvänum. Med start 20.40 (som blev försenad 10 minuter) så löps en mil på en 5 kilometersbana något innan midnatt, på grusvägar, cykelbanor, skogstigar, gräs och elljusspår. I en varm sommarkväll (iaf i år!) med 20 grader var det bra förhållanden för att springa. Ungefär 300m tog det väl innan jag hakat av övriga löpare i täten. Loppet är en aning speciellt då banan är snabblöpt första 3 kilometrarna på långa raksträckor på. Sedan dras farten av på grund av att det blir så orytmiskt då man springer in i skogen med rötter och smala skogstigar och på det rätt många svängar. 32.10 blev segrartiden vilket jag är nöjd med trots att jag hade målet att komma ner på 31 minuter. Det blir helt enkelt lite bekvämt att springa ensam hela vägen, ändå känner jag att jag tar ut mig rejält. Men att ha press från andra löpare är en helt annan sak. Två veckor kvar till Kraftprovet nu ser fram emot detta. Sammanfattningsvis måste jag bara kommentera speakerns sista ord då prisutdelningen. ”Och till skillnad från tidigare år verkar det som att vi fått förvånansvärd få klagomål i år”. Hade han gått in i resultatburen hade han nog inte haft denna uppfattning efter. Men å andra sidan vet man att det är lite struligt varje år och att resultaten strular, det blir fel tider och löpare fattas i listan. Cyklisten som skulle visa vägen var spårlöst försvunnen innan start. Ändå är det en trevlig tävling att springa.

/Peter 

Henry Gross blev under gårdagen kraftigt utspelad på minigolfbanan på spikön Trollhättan. För några veckor sedan på samma bana hade han 48 slag vilket var 22 färre än denna gång. Ambitionen för dagen var att kunna prestera på samma nivå som då. Så blev alltså inte fallet. Nytt för denna gång var även att ytterligare två konkurrenter förutom Peter, var med om segerpotten som var fri pizza efteråt. Jari Repo och Daniel Berggren, den senare stod som slutsegrare före Peter som sedan sist ryckte upp sig och gick rundan betydligt bättre än sist. Henry klarade dock jumboplatsen före Jari som inte orkade hålla för trycket.

Före den hårda bataljen på minigolfbanan hade ett hårt långintervall pass på Sandhem avverkats. Samtliga medverkande på minigolfbanan avverkade även detta pass. 4 varv varav varje varv är 3km blev ett hårt pass för samtliga utövare. Slutsatsen av denna dagens bravader blir således att Henry hade ”röta” för några veckor sedan på mingolfbanan och att alla var överens om att det var ett hårt pass på sandhem.

Jag är nog en av de få som verkligen kommer ihåg vad som hände förra midsommaren. Eller en av de få kanske är fel uttryckt för inte ska jag väl dra alla över en kant utan många tillbringar faktiskt midsommarhelgen i något så där nyktert tillstånd eller helt alkoholfria. Fast de som har vanan att varje år inte veta något, eller ha vaga minnen från att de verkligen åt den där sillen till nubbarna och sejdlarna öl, som blev fler än vad som vad tänkt från början, är det bara att säga. ”Ja, det regnade väl inte hela dagen men blåste gjorde det och solen stack igenom tidvis, som vanligt!”. Eller?

Årets midsommar pågår fortfarande och det kommer att hända mycket än. Jag vet vad jag gjorde förra året och sitter just när jag skriver detta med dessa tankar i huvudet. Vädret var först och främst bättre. På midsommarafton påbörjade jag och brorsan ett distanspass på eftermiddagen som han tyvärr fick avbryta på grund av magsjuka och feber.

Dagen efter fick jag därför köra ett banpass ensam på Edsborg och vädret var stålande sol och tryckande värme. Därför blev det ett ”bar över kropp pass”. Passet bestod av 5x(400m-200m) i två serier, en med lätta träningskor och en med spikskor (även dom lätta), joggvila 1’30” till 200m starten och 60” serievila. Så här i efterhand var det 2010 års roligaste pass även fast jag sprang det helt ensam men jag kommer ihåg att jag gjorde det hyfsat bra. På den avslutande dagen på 2010 års midsommar körde jag distans på Ursand i Vänersborg och om jag inte missminner mig blev det även ett kortare på eftermiddagen, helt oplanerat.

Vad kan jag säga om årets midsommar då? Vi är ju först och främst mitt uppe i den och det kan säkert ske en del saker än. Men en sak vet jag. Att jag kommer vara fullt medveten om vad jag gjort den gångna helgen på måndag då jag går till jobbet. Vad jag däremot inte vet är om jag kommer minnas det nästa år.

Snart blir det träning på Sandhemsspåret med löpargänget här i Trollhättan.

/Henry

Idag var jag med och tittade på och klockade tider på brorsans intervallpass. Farsan ringde mig strax efter lunch och frågade om jag inte kunde klocka intervallerna när han fått förhinder. Jag svarade snabbt ja och direkt efter jobbet bytte jag om till löparkläder och mötte upp Jari Repo som också skulle vara med. Själv tog jag cykeln till motionsspåret och ställde den där, drog av mig regnkläderna (luften är orolig den här sommaren), satte igång klockan och så joggade jag mot starten. Vi nollade klockorna och jag sprang tillbaka mot målet av intervallerna, dvs. 500m-strecket. Intervallerna såg ut att gå fort och visst blev jag sugen att bara få trycka på, känna mjölksyra i benen, låta andningen återhämta sig efter varje intervall för att därefter köra nästa. Vad driver en till detta? Jo det är jävligt kul!

En sak till jag måste skriva om idag. Det var ganska kul att lyssna på Mannheimer och Tengby i söndags morgon på radio. Varje vecka ringer dem upp Anna Mannheimers mamma som recenserar böcker och det är väl inga konstigheter med det, MEN! Jag fick höra en recension från henne som gjorde att jag bokstavligen höll på att garva käken ur led. Det handlade om en japansk löpare vars namn jag glömt men som har skrivit en bok om sitt liv som författare kombinerat med löpträning 6 mil i veckan. Visst, inga konstigheter med detta heller men nu kommer poängen. Anna Mannheimers mor (tyvärr vet jag inte namnet) uttryckte sin åsikt om denna man på ungefär detta vis: ”Är man författare och dessutom tränar 6 mil i veckan är man allt annat än normal. Den här mannen går upp klockan 6 för att jobba, efter jobbet springer han och går och lägger sig strax före 10 varje dag. Gör man detta måste man vara lite ”Crazy”. Det är svårt att förstå hur han hinner med allt skrivande och dessutom springa 6 mil i veckan, fantastiskt”.

Vad mycket onormala personer det måste finnas! Jag säger bara, välkommen till min vardag!   

/Henry

Det hör inte till vanligheterna att man skriver inlägg 2 dagar i rad. Men det har hänt. Tror till och med att jag gjort det samma dag någon gång. Idag har jag ett gott skäl till att skriva. Det var nämligen så att jag och brorsan bestämde oss för att köra en klassisk runda i minigolf på Spikön här i Trollhättan. Det var ett tag sedan sist och vi märkte direkt att de har ändrat banorna en del. Men det var bara kul.

Det började inte så bra för mig på första banan. Jag ville göra det svårare än nödvändigt innan jag började spela lite smartare. Peter däremot började med att putta till bollen ca 5cm på första hålet. Eller mer tuscha den. Han påstod att han skulle lägga den till rätta men jag vet inte. Till slut spelade detta dock ingen roll eftersom det blev total utklassning med 48 slag för mig och 76 för Peter. Peter slog säkert 20-25 slag extra ”out of competition” för att få i bollen (maximala slag på en bana är ju 7 slag). Han fick ju i alla fall valuta för pengarna. Har man betalat för att spela så varför inte göra det?

1-0 till mig i år!        

/Henry

Förra veckan var det några kanondagar med sol och värme. De senaste dagarna har nästan varit tvärt om även fast det aldrig har varit så där ruggigt kallt. Men regnat har det likt förbannat gjort konstant nästan hela veckan. Idag har solen ändå visat sig lite grand och just som jag skriver detta ser vädret ute ganska lockande ut. Vilka vändningar vädret har tagit de senaste veckorna. På Stockholm Marathon tittade jag på loppet med mössa på. Förra veckan var det högsommarvärme, BOOM, och nu höstkänsla de senaste dagarna. Nåväl, sommaren har säkert inte börjat än utan den kommer nog snart (vilken tur att jag inte har någon semester i år då).

Om vädret vänder fram och tillbaka kan jag minst sagt säga att min buk också gör det. Förra söndagen hade jag lite känningar i buken när jag gå/sprang på trimkontroller i 90minuter. Tror känningarna beror på att det blir lite mer vridningar i skogen och är ojämnt underlag (ibland är inte detta det bästa att springa på även fast många påstår det). På tisdagen inga känningar och har inte haft det sedan dess. Är det borta? Och i så fall var har det tagit vägen? Hallå, var är du Osteitis Pubis? HÅLL DIG BORTA NU! Nu ska jag väl inte ropa hej, förrän jag är över bäcken, men det ser ju ljusare ut nu i alla fall. Saken är att jag haft denna känsla tidigare och då har det kommit tillbaka känningar efter några dagar igen. Därför kommer jag köra lugnt ett tag till. Hur länge vet jag inte. Men en sak vet jag. Det är inte och värt att kasta bort de 5 senaste månaderna.

Måste återknyta till det här med vädret. 13-14 grader är skönt att springa i så länge det inte är totalt skyfall. I torsdags när jag sprang så var det till en början det underbara vädret med lätt regn. Jag vet att detta är det bästa vädret för mig eftersom jag brukar springa bra i regn så länge temperaturen inte understiger 10 grader. Hur som helst kom den här behagliga känslan som man har 2-3 gånger varje år då allt känns så bra att det inte känns att benen nuddar backen.  

Löpning är livet, eller nästan i alla fall!  

/Henry

Under gårdagen då jag kom hem efter loppet räknade jag till att detta var 7:e gången jag sprang uppe på Kroppefjäll. Kan vara något mer år men detta är i alla fall så många prisminnen jag hade i skåpet. Tidigare har det varit en ”point to point” bana. Förra året ändrades detta på grund av att få ett uppsving för tävlingen, vilket det verkar som att dom har fått. Därmed var det en helt ny bana för min del, först ett varv på en 5 kilometers slinga sedan ett varv på 10km. Speciellt med detta lopp är att man springer på skogstigar i en ganska tuff terräng. Trots ny bana har arrangören lyckats att behålla terrängtypen och idag finns inte många tävlingar kvar av detta stuk. Enda tävlingen som jag vet som har samma terräng är Åke’s poängterräng under senhösten. Dagens såkallade terränglopp går idag oftast på grusvägar och parkstigar! Banan som sprang igår är den finaste jag sprungit på flera år vilket är inspirerande. Då gör det inget med leriga skogstigar, rötter och bakhala backar. Men är du inte rädd för att skada dig, brukar vissa fråga då. Visst är jag väl det men är inte särskilt orolig att chansen jag ska göra det på denna typ av lopp är större än annars. Vid ankomst till OK stugan blev jag väl bemött och välkomnad av arrangören vilket alltid är roligt.

Vid starten var det regn och åska som föll och hördes ifrån skyn. Men då man springer märker man inte av detta så mycket förutom i slutet av loppet då det fullständigt hävde ner. Från start till mål var jag i ledningen och det blev väl egentligen aldrig något snack om saken, vann på 50,02 över 6 minuter före Joakim Engström Kongahälla AIS. Banan ska ändå sägas vara i underkant av 15 kilometer och det kändes ändå bra i kroppen hela vägen. 2 segrar i Karolinerjoggen (långa banan) känns bra.

/Peter

I vintras eller rättare sagt januari var jag på träningsläger i Kenya och fick då så ont i ljumsken att det helt enkelt inte gick att springa eftersom det gjorde så ont. Att jag till råga på allt, efter magnetröntgen, fick reda på att jag hade en inflammation vid namn Ostetis pubis i blygdbenet gjorde det inte bättre. En skada som tar tid att läka om den verkligen gör det. Det gav också förklaringen till att jag haft ont i buken från och till i över 10 år. I början deppade jag ner mig helt när jag fick beskedet att all träning var förbjuden i 3 veckor. Därefter ”knallade” jag igång med vattenlöpning, crosstrainer och en massa rehabstyrka. Cykel var inte tillåtet eftersom det tryckte på blygdbenet.

Idag är det juni och högsommar. Jag kör fortfarande crosstrainer men har bytt ut vattenlöpning mot cykel. Men framförallt har jag börjat springa lite. Absolut inga mängder men det känns skönt att få springa lite i alla fall. Det roliga är att det känns bättre i buken också. Fast att det finns dagar då jag kan känna mer. Men jämför jag med januari och tidigare är det stor skillnad.

Nu när jag springer igen om än väldigt lite är det många som frågar om jag inte ska tävla snart, ska du springa Kraftprovet, kör du Lidingöloppet, när bli nästa mara. Det enda svaret är att jag vet inte. Jag tar en dag i sänder. Mitt mål är att vara tillbaka till nästa år igen. Jag känner ingen anledning att stressa eftersom buken inte är 100%. Men sen då jävlar!

Idag sprang jag och brorsan 5km ihop, första gången sedan Januari.  

/Henry

Nu ska jag försöka att få med allt i ett och samma inlägg. Vi börjar med maratonstafetten som gick av stapeln för en vecka sedan. Eftersom jag inte sprang för ett lag som kunde vara med i toppen på stafetten blev det bara 2 sträckor i år (1. Ville inte bränna för mycket krafter i ett icke topplag och 2. Två sträckor = bra träning). Laget jag sprang för var Strömbergs löparess. Ville gärna springa första sträckan vilket det också blev. De 4 första sträckorna i laget sprang jag och Daniel Bergren en klubbkamrat i TIF. Så länge vi sprang så var laget i ledning före Hälle IF men detta skiftade då vi hade gjort vårat, vill dock poängtera att detta var helt enligt plan. Hälle vann sedan tävlingen (med det bästa laget dom har haft på tävlingen) men var långt ifrån det gällande banrekordet som Team kraftprovet slog för 2 år sedan (jag var med där :-) ).

Var i Stockholm i helgen sprang inte, var sugen, gjorde årets arrangörsuppdrag och langade vätska utmed banan till våra elitlöpare i Hässelby. Alltid kul att se loppet på plats så blir det inte nästa år för då ska jag springa.

I måndags fick jag ett besked som gjorde att jag gladeligen kunde gå hem från jobbet. Blev nämligen erbjuden en fast tjänst som jag sökt på arbetsplatsen där jag är nu. Jag tackade självklart ja direkt. Nu vet jag att jag kommer få vara kvar om ett halvår då min visstidsanställning skulle gå ut. Skönt att få vara kvar då jag trivs väldigt bra. Har mycket att göra men tycker att jobbet är roligt och det är ju så det ska vara.

Träningen den senaste tiden känns som att det börjar gå åt rätt håll. Körde rätt hårt förra veckan men med resan till Stockholm blev det lite rumphugget då vila och matvanor inte följde vanliga rutiner. Blev en smörgås då och en banan då och inga sovmornar eller att komma i säng tidigt på kvällen. Men egentligen får man väl skylla sig själv. Blev några sega pass under helgen. Men i måndags när man var hemma i vardagen igen så var allt som vanligt. Blev ett hårt pass på tisdagen på bana. Testade mina nya spikskor vilket väl gick så där jag fick skoskav redan på första intervallen på andra serien då jag drog på spiksen. Blev således att byta tillbaka. Karoliner joggen på måndag ett bra träningslopp och test. Får se om jag springer någon bana framöver då jag alltid har problem med hälsenor under bansässongen. Hittintills har det däremot gått bra.   

Nu är det långhelg, 5 dagars ledighet, blir det någon träning tro?

Vad nervös jag var innan start igår fast att jag inte skulle springa Stockholm Marathon. Ett år har redan passerat sedan sist loppet gick och då jag sprang för första gången. Då bestämde jag mig för att det skulle bli målet 2011. Tyvärr blev det inte så i år pga. skada. Jädrar vad sugen man blev av att se alla springa på Stockholms gator, tortyr!

Förhoppningsvis är jag så pass kurant till nästa år att jag kan springa för det är en viss känsla som infinner sig precis innan starten ska gå och man känner bara känslan att ”jag vill vara med”. Faktum är att det trots allt är kul med Marathon fast att det gör ont sista halvan. Fick ändå ta del av loppet i form av att langa vätska till elitlöparna.

Enligt min egen åsikt är Stockholm Marathon det bästa loppet i Sverige. För visst är det något speciellt med just Marathon. Visst, Lidingöloppet i all ära (fast att man får en liten skoväska för 7:e plats totalt på 3-milen) men stämningen i Stockholm just den här helgen är speciell (Göteborgsvarvet har jag aldrig tyckt jättemycket om).

En annan sak som jag tycker är speciell med loppet är att så många verkligen vill springa ett Marathon trots att det är så lååånngt. Tänkte på det när jag stod och delade ut nummerlappar på fredag eftermiddag och lördag förmiddag. Vet folk vad dom ger sig in på? Förmodligen!

Grattis alla som tog sig i mål. Nästa års mål är spikat!   

/Henry

“Sorry for the shape im in” är väl det jag kan säga om löpformen just nu. Känner dock att det börjar fungera på cykeln och att jag orkar mer för varje pass. Därför kör jag i stort sett bara hårda pass med intervaller, ”Ain´t it fun”. Nepp, det är det inte. Men det är väl ”The devil in you” som gör att jag ändå står ut. Jag vet ju vad som väntar efter med allt roligt slit i spåren. ”Ich habe keine lust” att stå och oja mig över varför jag inte körde rehabiliteringsträningen fullt ut. Kanske springer jag som om jag hade haft ”wheels of steel” i vinter. Vet inte men jag kan drömma tills dagen kommer och man är tillbaka på alla ”roads”.

Stockholm Marathon till helgen. Tävlingen som var det tänkta huvudmålet i år. Nästa år kanske?

/Henry

Idag är det Göteborgsvarvet, ett givet mål för många löpare under vårsäsongen. Men för egen del blir det inget i år heller på grund av att jag vill ha några veckor med hård träning varvat med några så kallade brödrosttävlingar. Säsongen började inte särskilt bra men det känns nu att jag har blivit bättre och bättre för varje dag. OK då kanske inte den här veckan då senare delen av arbetsveckan varit riktigt seg vilket gjort att jag har dragit ner lite på träningen för att få bättre återhämtning. Istället blir det framför webben man får följa varvet. Egentligen tycker jag att det är märkligt att en sådan stor tävling inte är intressant nog att direktsända på tv. En sådan stor tävling runt om i europa skulle nog sändas på nationella tv kanalen. Både vasaloppet och Stockholm maraton sänds ju år efter år. Men, men vi är ju i Sverige, det visas nog något toppmöte i superallsvenskan eller något. Jag kommer ändå att sitta framför datorn och ärligt talat är inte det så dåligt heller. Den här veckan har jag åtskilliga gånger fått frågan om jag ska springa eller då jag är ute på mina löprundor hemma i Trollhättan har folk frågat: ”är det sista förberedelserna inför helgen”. Men man kan faktiskt inte springa allt under ett och samma år. Men det är absolut inte annat än att det börjar rycka i kroppen. Träningen idag kommer nog att kännas extra lätt att genomföra då man vet vad många kommer att uppleva nere i Göteborg. Till sist avslutar jag detta inlägg med en kort historia:

-         Brukar du jogga, Henrik?

-         Jaa! Varje morgon tar jag elljusspåret från sängen till badrummet!

Och så en till…

-         Tänk vilken frihet det är att orientera.

-         Det är väl ingen frihet, kontroller överallt.

Lycka till alla som springer varvet!

Jag stänger av Teven klockan 9.00 på kvällen. Sängtajm! Usch så tidigt. Jag är otroligt trött efter en lång dag. Kroppen vill titta på nästa TV-program men det vill inte huvudet. Hjärnan säger, borsta tänderna, fixa något att dricka för natten och gå till sängs. Sunt förnuft kanske?

Fem minuter senare lägger jag huvudet mot kudden och är pigg som en mört. Är tvungen att pressa igen ögonlocken. Det är ljust ute. Jag hör barn leka nere på innegården. I lägenheten ovanför är det musik på hög volym och feststämning. 45 minuter ligger jag och tittar upp i taket men kan inte sova. Försöker koncentrera mig för att somna (Om man gör det går det aldrig att somna!). Nä, dags för kylskåpet. Kliver ur sängen går med lätta steg öppnar kylen, tar ett glas blåbärsdricka. Traskar vidare mot sängen igen men gör en avstickare till toaletten för att hämta öronproppar. Stoppar in öronpropparna i öronen. Ljudet från övervåningen försvinner direkt ur mina öron. Istället hör jag mina egna andetag. Efter ett tag börjar jag koncentrera mig igen. Efter en och en halv timmas vridande och vändande i sängen bestämmer jag mig för att plocka ur öronpropparna. Det är tyst bortsett från klockan som tickar i rummet….Oj plötsligt så försvann taket.

Vaknar 5.30 av att klockradion går på. Dags för träning. 5.33 slår jag på Teven och kör igång morgonpasset på crosstrainern. En ny dag har börjat.    

Idag är det Göteborgsvarvet – vill va med

/Henry

Jag har problem, alltså värre än vanligt. Jag vet inte alls vad jag ska skriva om. Ska informera om veckans träning? Hur det går med skadan? Vad jag gör just här och nu? Hur många fingrar jag har? Och varför?

Ibland är hjärnsläppet ett faktum. Ibland är just nu när jag skriver detta. Det vill säga klockan 19.34 den 16/5 2011. Om jag nu skulle komma på något lovar jag att skriva det här så fort som möjligt. 

(Tror brorsan har samma problem just nu)

/Henry     

Under tisdagskvällen var det Dahlövsmosse runt i Trollättan. Ett millopp som funkar som ett bra träningspass. Årets Dahlövsmosse blev en aning kylslaget då det kom snöblandat regn på morgonen. Till kvällen klarnade det dock upp och temperaturen kröp upp till dryga 8 grader. Ett 90 tal löpare kom till start. Från start till mål höll jag övriga löpare bakom mig och tiden 31.33 får väl antas var godkänd då jag inte direkt hade någon som utmanade mig.

Dagen efter var det ett motionslopp i Främmestad, råglandaruset som gällde. Här var det å andra sidan inte en tävling där tid och placering var viktig, nä, här var det dels att komma ut och springa i Främmestad som var min första klubb jag tävlade och dessutom vara en av flera som har chans att vinna en resa värde 3000kr. Här fick alla ta sin egen tid, startlinjen var så att säga lite här och var (inte uppmärkt). Men det gjorde inte så mycket blev ett bra fart pass utmed det dryga 5km långa banan. Tid ska man väl i detta fall inte snacka om då karraktären på tävlingen är som den är. Men jag klockade mig på en tid på 15.24. Vad som är imponerande var att antalet som sprang, gick och tog sig runt i barnavagn (om än med lite hjälp), var över 300st. Sedan fick alla som var med en påse med pastasallad, banan och festis. Sedan var det utlottning av ett flertal priser. Ingen resa blev det och inget annat pris heller. (Den ovanligaste pristagaren var Hannibal, varför då tänker ni då? Jo det är inte alla tävlingar där även fyrfotade djur får vara med. Hannibal är en hund.)

Idag söndag var det åter en tävling av det mer vanliga stuket. Lidköpings stadslopp 10km. Väl till helgen kom också värmen och tävlingsarrangörerna kunde vara mer av glada för att få över 20 grader på kvicksilverskalan. Seger blev det även här på tiden 31.40, före Rickard Westergen IK Wilske och Daniel Berggren Trollhättans IF. Sammanfattning av veckan blir:

1. 3 lopp
2. 3 första placeringar
3. Bättre fart i benen före varje lopp.
4. Bättre väder ju längre veckan gick :-)
5. Formen stigande

Sista året har jag gått som arbetssökande. Men nu är det åter dags igen för ett nytt jobb. Jag har fått ett vikariat på ett halvår i en konsultfirma vid namn Adecco Sweden AB där jag ska jobba ute på ett företag som produktionstekniker. Ett vikariat på ett halvår passar mig utmärkt. Den närmsta tiden kommer att bli väldigt annorlunda och det kommer att kännas i kroppen att man är tillbaka i arbetslivet igen. Jag minns hur det var senast då jag jobbade full tid och tränade samtidigt. De senaste månaderna har ju annars varit ganska tråkiga när jag inte kunnat köra träningen fullt ut. Så det ska bli skönt att få tänka på något annat i ett halvår. Sedan får vi se vad som händer. Kan dock säga att jag är en aning nervös för hur det kommer gå att kombinera jobbet och löpningen. Det gick bra på förra jobbet jag hade fast att jag var ganska trött jämnt och ständigt.   

Imorgon börjar det. Sängdags tidigt idag.

/Henry     

Jaha, ”då var våren äntligen här”. Så börjar de flesta bloggar just nu. Varför kan inte jag också göra det då? Våren har stått och knackat på dörren ett tag så visst är det skönt att någon äntligen öppnade dörren. Att springa i shorts och t-shirt den här tiden är det bästa som finns och sprungit har jag gjort. Eller sprungit och sprungit, jag joggade 5 minuter i tisdags. Vad underbart! 5 minuter går dock snabbt. I alla fall enligt farsan som jag sprang ikapp på en skogsstig. ”Spring inte så fort, jogg var det” ropade han när jag passerade honom. Tänkte inte alls på vad jogg är utan bara körde på för det var så skönt. Imorgon är det tänkt att det ska bli 2x5minuters löning men det är dock lite tveksamt med tanke på att jag oturligt nog dragit på mig lite halsont. Förkylning brukar ju kunna bryta ut när formen är bra. Eller så tränade jag ner mig så mycket med de 5 minuterarna jogg. Eller varken eller. Troligtvis inte, mer troligt är att det är en vanlig vårförkylning. Det verkar ändå som förkylningen börjar släppa nu.

Kan säga att det är länge tills jag kommer träna löpning för fullt igen. Däremot kommer jag köra cykel i fortsättningen.

Att sitta på sadeln gör ont!   

/Henry     

…visade det sig på Terräng-SM i Uppsala denna helg. Varken kraft eller fart fanns i benen då det blev en rejäl pina att cirkla runt på en 2 kilometers bana. Problemen den senaste månaden med småskador har gjort att förberedelserna inte har varit de bästa. Trodde dock inte att det skulle gå riktigt så här dåligt. 28:e plats på 4000m under lördagen och en 17:e placering på 12000m, var jag långt distanserad av tätlöparna. Så dåligt har jag aldrig sprungit på ett terräng-SM. Å andra sidan så har jag inte haft en sådan uppladdnings period heller. Det blir helt enkelt för jobbigt då man känner efter bara några 100:a meter ut på första varvet på 4000m att jag inte kommer orka. Man försöker och försöker men kroppen vill inte svara. Fan tänker man, vad jobbigt detta är, jag är inte i form. Loppet kört! När man är i form blir det däremot det omvända. Fan tänker man, vad lätt det känns, jag är i form. Banan var en av de tuffare jag sprungit på ett SM. Med det menar jag den backe som kom efter 1 kilometer ut på varvet. Har aldrig blivit passerad av så många löpare i en backe som jag blev denna helg. Det brukar vara tvärtom jag går starkt i backen. Ska jag ta något positivt med mig så får det väl ändå vara att foten känns betydigt bättre. Förra veckan trodde jag att jag bara möjligtvis skulle kunna springa en distans. Det blev ändå 2. Nu blir det en läääännnggre träningsperiod för att kunna vara med och tampas uppe i toppen igen.

Då var man på plats i Uppsala för Terräng-SM. Sitter i skrivande stund på hotellet efter att ha varit och kollat in banan. Kan minst sagt säga att den kommer bli utslagsgivande. Men det ska den vara. Om man tänker efter så kan varje bana vara lika utslagsgivande oavsett underlag och backar. Det handla mest om att kunna plocka ut sig så mycket det går. Backen kommer ändå att skaka många imorgon på 4000m men framför allt på söndag då 6 varv ska avverkas. De flesta som läser här vet vid det här laget att jag inte springer. Kurerar mig fortfarande för min skada som blir bättre och bättre men det går långsamt. Brorsan kommer ändå att springa fast han haft lite bekymmer med en fot de senaste dagarna.

Hoppas detta blir sista gången jag tvingas stå och titta på terräng-SM. Nästa gång ska jag springa. Får se det som så att jag inte står bredvid och tittar och det är speciellt också.

I fjärran hör jag ett pistolskott

Starten för terräng-SM har gått

Alla springer runt ett slott

Och snart den branta backen de nått

Snart i mål

Den glade vinnaren firar med en skål

/Henry     

Igår var det åter igen dags för TIF-terrängen, tävlingen jag utan vidare vågar påstå att jag sprungit flest gånger. Senaste månaden har dock varit kantad av småbekymmer med skadekänningar. Det hela började igentligen i Haag då jag efter en 8km fick ont i högra vaden. Veckan efter fick jag avbryta några pass då jag ville vara på den säkra sidan och i dra på mig någon skit. Men en olycka kommer sällan ensam. Träningslägret i Båstad var jag riktigt taggad, så kommer häseneproblemen tillbaka! Och nu har jag dessutom fått ont i foten. Och samma ben hela tiden. Så den senaste veckan har varit lite lidande även den när det gäller träning. Just att avbryta pass och stå över är inget jag direkt gillar. Dels för att man känner att man fuskar med träningen (vet att detta är fel) och dels att jag har en känsla av att om man bryter för många pass invaggas man i en känsla av att kunna bryta fast man inte ska. Nåväl gårdagen bjöd på underbart vårväder och härligt löparväder. Loppet blev en ganska enkel resa mot mål då motståndet det här året var ganska tunt. Seger blev det i alla fall. Tiden var ganska svag 20.05, inte ett jättebra genrep inför nästa veckas terräng-SM men det säger inte så mycket vilket visade sig förra året. Då jag höjde mig flera klasser till SM. Däremot så hade jag inte såhär mycket skadekänningar som jag har haft i år så denna veckas uppladdning som kommer inför nästa helg kommer inte bli optimal. Ska försöka få ordning på fotproblemen sen får vi se…

/Peter

Starten ska snart gå och jag är i grym form. Bredvid mig står några av världens bästa löpare. Alla sneglar på mig och undrar vem jag är. Sedan ruskar de på sina nervösa huvuden och riktar blicken framåt igen. Själv känner jag inte ett dugg av tävlingsnerverna. Jag vet hur fort jag kan springa. Bättre än någonsin säger kroppen. Snabbare än alla i världen säger huvudet. Starten går och jag sprintar till täten. Efter ett tag märker jag att fötterna bara flyter fram över asfalten i ett behagligt tempo. Inte ett uns av trötthet. Men så helt plötsligt försöker en av konkurrenterna gå upp jämsides men jag vägrar att släppa någon förbi mig så jag höjer farten. Direkt tvingas alla släppa och jag höjer farten en aning till men då inträffar något som gör mig fullständigt förbluffad. Jag lyfter från backen och springer i luften. Tyvärr tvingar det mig att slå av på tempot så att jag åter igen springer på backen. Olyckligtvis gör detta att konkurrenterna kommer ikapp igen. Tanken som flyger genom huvudet på mig är att det är irriterande. Efter ett tag kommer nästa person upp jämsides och då gör jag samma sak igen och höjer tempot. Men mycket snart är jag uppe i luften igen och tvingas åter igen slå av på tempot för att komma ner på backen igen. Ännu en gång kommer alla konkurrenter ikapp igen. Vad frustrerande det känns att vara i så bra form att jag lyfter från backen. Den geniala iden far då fram i huvudet att springa precis på gränsen till att lyfta från backen. Det vill säga inte för snabbt men inte heller för långsamt så att jag verkligen kommer vara först i loppet. Men balansgången är svår för nästa gång någon kommer upp jämsides igen händer samma sak. Jag lyfter från backen och tvingas sänka farten…

Helt plötsligt vaknar jag och tittar upp i taket, allt är mörkt, tillbaka i verkligheten. Det var en dröm! Vilken jävla mardröm än sen, tänker jag. Kliver upp dricker ett glas mjölk för att sedan gå och lägga mig igen. Somnar direkt. Efter en kort stund står jag på startlinjen och är i grym form. Bredvid mig står några av världens bästa löpare. Alla sneglar på mig…    

Den här drömmen är sann och söker upp mig under vissa perioder och har gjort det i många år. Om det är en mardröm är svårt att säga för visst är det fantastiskt att kunna stå på startlinjen, med världseliten, i sin bästa form någonsin. Att springa så fort så att jag lyfter från backen är en annan. Känns frustrerande. Fast det är ju bara en dröm.

Vem som vann loppet är oklart för jag har aldrig drömt så länge.

/Henry     

Vädret är kanon här i Båstad med sol och värme. Men frågan är om temperaturen inte stigit några grader till om inte det blåst så förbannat. Det känns som det är vår samtidigt som vindbyar på över 10m/s kastas rakt i ansiktet på oss. Eftersom jag nu inte springer själv så får jag istället höra hur jobbigt det var i motvinden och hur snabbt det gick i medvinden.

Nu i eftermiddag ska jag kolla deras första hårda pass som blir tröskel. Ska väl bli kul men hade varit bra mycket roligare att vara med själv.

För mig själv så är det rehab som gäller – like usual känns det som. Idag var jag på Frisk å svett, eller frisk och svettig, nä friskis och svettis heter det ju. I alla fall kände jag mig frisk och svettig efter det passet. Gym är speciella. Det måste vara någon dunka dunka musik som spelas i ljudanläggningen. Inte direkt det som jag brukar lyssna på. Ockuperade Crosstrainer för första gången på länge och jag skulle ljuga om jag säger att det gick lätt. Ställde in maskinen på ”Peaks”. Kändes som benkrossaren! Passet varade bara i 20 minuter men efter 5 minuter kändes det tungt. Genomled passet ändå med tankarna på att löpning inte ska vara njutbart… alltid. Då ska inte det här vara det heller. Kollade pulsen några gånger och den låg kring 180 slag/min varje gång. Ehe, om jag säger så här. Om man går på en löptävling vinner man inte.

En sak jag lade märke till var att löpbanden som stod på gymmet inte var att leka med. Såg ut som det gick att ha lutning så att man kunde springa med både upp- och nerförslutnnig. Vad kostar ett sådant? 100000?

Nog för idag, dags att se de andra njuta av smärtan och tröttheten i motvinden.  

/Henry     

Åtta veckor har gått sedan jag sprang senast. Tänkte berätta lite om hur det ligger till med skadan för den som är intresserad.

De senaste veckorna har jag märkt en klar skillnad i höften. Hjumsksmärtan som i första hand gjorde att jag lade ner löpningen (eller rättare sagt gjorde att jag inte kunde springa) är helt borta nu. Däremot kan jag fortfarande känna i buken (ja det stavas med B). Testade faktiskt att springa igår och det kändes bra hela tiden och jag hade aldrig ont. Däremot kände jag redan efter 20-30 sekunder att de nedre magmusklerna började dra ihop sig. Kändes lite vemodigt att avbryta redan efter två min istället för att köra de fem som var tänkt. Tror dock att det var bra att jag gjorde det eftersom jag inte förvärrade något. Blir mer styrka för att bygga upp höften. Samtidigt tycker jag att jag känner av lite i buken efter jag kört det träningsprogram jag fått. Ska ändå göra ett nytt försök med de fem minutrarna på torsdag så får vi se. Frustrerande är dock att jag inte får cykla än.  

Direkt efter drog jag istället till badhuset där jag varje dag kör wetwest. Inte världens roligaste men absolut bättre än inget. För att få tiden att gå snabbare där i plurret kör jag alltid någon form av intervall. Idag blev det tillexempel 5-4-3-2-1-1-2-3-4-5minutare. Har dessutom börjat simma några längder efter. Eller simma och simma, mitt bröstsim är inte mycket att hänga i granen när pensionärerna verkligen krossar mig på 25m genom att ligga och flyta på rygg typ. En annan sak som slår mig när jag kommer till badet är att där alltid finns stamkunder. Det trevliga är att vi alltid hejar utan att känna varandra.

När då vattnet klyvs med wetwesten hinner man fundera en hel del. Idag lade jag märke till en speciell sak som jag tycker är anmärkningsvärd när simskolan håller vid på banan bredvid. En del av barnen är helt färdiga efter 25m simning. Visst jag kan förstå att det blir jobbigare med mindre kroppar och att man precis lärt sig simma men 25m!!! Själv försöker man dra på sig så mycket mjölksyra det går och gränsen är inte så svår att nå men det märks helt klart att det även är mycket svårare att hålla sig nära mjölksyranivån en längre period just nu. Nog om wetwest.

Istället blir det lite crosstrainer. Har investerat i en sådan för att livet ska gå snabbare. För det är inte så himla kul att springa i vatten varje dag. Kunde vara gött att breaka med lite crosstrainer. Inte det roligaste heller men men. Enda risken som jag ser är väl att det blir både och.

Slutligen, imorn drar det iväg till Båstad. Då blir det hårdträning med många mil, svett som dryper, mjölksyra som sprutar ur öronen. Nä skämt å sido för min del blir det annat. Kommer dock vara avundsjuk när jag ser de andra plågas. Skadessutom bli SÅ kul att köra Rehab på något annat ställe än här hemma, verkligen ………….NOOOT som Borat sa. Har letat på några gym som det kommer spenderas tid på. Annars får jag väl vara med och hålla igång.

Våren är här!       

/Henry     

Vi var ett 30 tal löpare som hade samlats för att springa den c:a 14 kilometer långa vandringsleden. Ett kul inslag i träningen då samtliga löpare fick ta med sig egna nummerlappar samt att ingen startavgift skulle betalas. Trots att det har töat ganska mycket de senaste veckorna så var det fortfarande mycket snö i skogen. Detta gjorde att stora delar av banan var ganska svårlöpt med is och ojämnt underlag. Jag hade innan bestämt mig för att ta det lite lugnare och ta sällskap med tätgruppen, några kanontider var det inte att räkna med och på grund av att ramla och skada sig så var det ingen ide att gå för fullt. Ett bra träningspass med lite fart i med andra ord. Ändå så hamnade jag först i starten och väntade in tätlöparna några gånger men sedan efter 2-3 kilometer så löpte jag på i mitt tempo. Först i mål på 61,58 utan att ha råkat ut för några incidenter. Efter målgång blev det en kortare prisutdelning för de 3 främsta. Sen dusch och hem och se på skidor på tv. Denna helg har ändå visat att våren är i antågande, SKÖNT!

…som jag skrev något på hemsidan. Får skylla på jobbet som tar upp stora delar av tiden just nu. Men lite har hänt sen sist i alla fall. Har haft ont i ett knä ett tag samt att jag varit iväg till Haag och tävlat. För drygt 4 veckor sedan sprang jag vinterserien i Vedum vilket gick riktigt bra. Jag var faktiskt väldigt nöjd över det loppet. På eftermiddagen däremot börjar jag känna på insidan av det vänstra benets knä. Vad är nu detta tänker jag. På morgonen efter känner jag hur det stramar då jag tränar. Skadad, NEJ, FAN! Blir därför bara ett kort pass raka vägen hem från jobbet på eftermiddagen. Jag bestämde mig under dagen att nu ska jag testa något nytt. Jag tar 2 dagar vila helt från träning, kurerar mig med Voltaren och smörjer med muskel liniment. Nervös till tusen är jag då jag drar ut på torsdag eftermiddag efter att ha sett en rafflande VM sprint. Känner lite i knät men det har blivit bättre. Tog den sista kuren voltaren på middagen. Dagen efter kommer således det stora provet har det blivit värre. För en gångs skull har det gått åt andra hållet, det har blivit ännu bättre. På Lördag och söndag känner jag nästan ingenting alls. På måndag borta. Ingen mirakelkur men kanske ett förståndigt val att göra. Ska väl tillägga att jag började köra lite muskelstyrka för knät också. Sen flyter träningen på är uppe på full träningsdos efter bara några dagar igen. Nästa tävling en halvmara i Haag. Dagarna innan har känts bra och träningen har visat sig gå bättre än vad det gjorde för ett år sedan. (Tror även tränaren och löparkompisarna kan intyga detta) Med andra ord så är jag laddad inför uppgiften. Just denna söndag vill kroppen dock inte springa fort. 1.11 CHOCK! Blir man besviken ja! Kan man skylla på något, NEJ! Vad gick fel, VET EJ! Man får helt enkelt blicka framåt, jag vet att formen är bättre än såhär. Förra året var jag inte alls i form och persade ändå. Nu några dagar efter loppet så har problemet med knät kommit tillbaka, men tror inte att det ska vara någon fara. Nästa vecka träningsläger i Båstad. Ser jag fram emot med stor glädje.

/Peter  

  För 2-3 veckor sedan ringde Kenneth Ivehag från vår moderklubb Främmestad IK (och som vi fortfarande tävlar i orientering för) och frågade om jag och brorsan ville komma och prata lite allmänt om vår pågående satsning på löpning. Vi tackade snabbt ja utan tankar på vad vi skulle prata om och vilka det var vi skulle stå framför.

Igår var det dagen framme och egentligen hade vi inte förberett och särskilt väl mer än det vi diskuterade i bilen på väg till Nossebro där det skulle hållas.

När vi kom dit blev vi varmt mottagna men även förvånade att det var så många på plats för ett årsmöte. Det är inte många årsmöten som är så välbesökta. Inte blev det bättre när de nämnde att det var ovanligt mycket folk där, säkerligen över mellan 40 och 50 personer. Första tanken blev att nu har dem förväntningar. Så det var en aning nervöst när jag och brorsan äntrade scenen. Fast den släppte ganska snabbt när vi såg att folk verkligen satt och lyssnade på vad vi sa. Som jag nämnde tidigare hade vi inte planerat något upplägg utan improviserade och själv tycker jag det gick ganska bra. Tror det är bättre att vara spontan och säga det man vill och tänker på för stunden istället för att vara strikt och inrutad på ett spår.

Det verkade efteråt som att det vi pratat om var uppskattat och att de verkligen tyckte det var intressant. Personligen tyckte jag det var ganska kul att stå och prata inför folk på det viset som vi gjorde.

När vi lämnade Nossebro vid halv niotiden startade de sitt årsmöte som innehöll mellan 15-20 punkter och sitter dem inte kvar så ligger säkert en del och sover. Eller just det ja det var pensionärer och dem brukar ju vara uppe tidigt.

Jippi nu blir det ännu ett vattenpass!

/Henry     

Igår var en dag som verkligen innehöll skidor. Vasaloppet, femmilen och skidskytte. Däremellan klämde jag in att titta på brorsans träning. Vilken dag! Höjdpunkten var ändå Vasaloppet som är det roligaste lopp att se på hela året. För det är något speciellt att se alla åkare starta samtidigt och bege sig till Mora. Kanske skulle testa det någon gång.

Femmilen blev som väntat, spurt där Northug fullständigt dominerar. Men så är de här masstarterna inte lika roliga att titta på som de gamla hedliga intervallstarterna. Vet inte om arrangören är ute efter att spara tid för tävlingen eller vad det är. Tyckte själv det var kul att sitta och vänta på att skidåkarna skulle komma till nästa passering utefter banan. Själva tävlingen om man skulle ha intervallstart skulle väl ge totalt 3-4 timmar trevlig underhållning. När jag sitter och tittar på femmilen frågar mig varför ingen försöker köra som om det vore individuell start. Jag har full förståelse för att det är mycket lättare att ligga bakom under vissa delar av banan men uppenbarligen visade Johaug att det går på damernas tremil. Satt och höll tummarna framför Tv:en att hon skulle hålla hela vägen trots att hon är norska. Nu ska jag inte klaga för mycket för faktum är att jag själv håller på med en sport som det alltid, bortsett från enstaka fall, är masstarter i. Men i den sporten är det enda hjälpmedel man har skor som är ovallade.  

Apropå Vasaloppet, vet ni hur länge man skulle få starta om det hade varit intervallstart? 156 dagar! Det skulle TV-tiden inte räcka till.      

/Henry     

Det blev varken ”kniv i magen” eller positivt besked. Ändå känns det som att beskeden jag fick är mer positivt än negativt. Ni som läst tidigare inlägg vet vad det handlar om så jag går inte in mer på det här.

Jag åkte helt klart på en tuff omgång av styrkeövningar av Rubin McRae när jag var i Stockholm idag. Rubin som själv haft samma sak men mycket, mycket värre än jag. Han var borta i ett och ett halvt år. Och kan fortfarande känna av det. Så han vet vad han pratar om. Jag är nu fullkomligt övertygad om att jag haft det här i minst 10 år från och till. Ibland har det känts bättre ibland sämre. Så fungerar denna skada.

Svettdropparna sipprade fram på ett sätt som dem inte gjort på tre veckor. Det roliga i sammanhanget var att det inte var något annat än jävligt roligt och hårda styrkeövningar han testade mig på för att se var jag var svag i bål och höft. Det var verkligen kul att ta i lite igen! Kan nog till och med påstå att jag aldrig kört så hård styrka. Fick till och med ge vika för någon övning (en övning).

Vad lärde vi oss då av det här? Jo, jag hade inte balans i kroppen och var starkare i höger sida än vänster. Detta var dock sedan tidigare känt sedan flera år. Ska väl ändå säga att jag inte var helt kass utan klarade genomföra många övningar trots att det fanns vissa brister i dem från min sida. Tex. föll jag med höften när jag blev trött. Tränar jag nu upp de här grejerna kommer det bli bra med löpningen också. Jag kommer kunna hålla steget bättre längre tid. Vilket måste göra att jag kommer springa snabbare än jag gjort tidigare. Försöker i alla fall intala mig det.

Nu blir det en hel del styrka framöver. 40-50min varannan dag, eller varje dag. Jag får se.

Konditionsmässigt kommer jag väl inte köra så mycket mer än vattenlöpning den här och nästa vecka. Eller mycket mer kanske är fel yttryck. Det är bra mycket bättre än ingenting. Några långpromenader klämmer jag nog in också. Sedan kommer jag även köra crosstrainer från och med vecka 11. Cykel finns inte på kartan än. Löpning blir inget de tre närmsta veckorna. Sedan får vi se.

Äntligen lite svett och hög puls igen. Imorgon är det bara att plöja vatten!

Nu äntligen sängdags. Viktigt om man ska träna!

/Henry     

Det är den första mars. Har inte tränat löpning på över en månad nu. Kommer förmodligen inte göra det på ett tag till. Eller? Tre veckor har förflutit sedan jag fick min diagnos på skadan jag har. Imorgon åker jag till Stockholm igen för att kolla upp skadan på nytt. Har det blivit bättre? Kan jag börja träna Rehab och alternativt? När kommer jag springa igen? Positivt eller negativt besked?

Det här är frågor jag funderat på varenda dag sedan diagnostiseringen. Så här känns det just nu. Jag kan helt klart säga att jag märkt skillnad genom att smärtan i hjumsken nästan är borta helt. Jag har inte känt något de sista 2 veckorna i alla fall. Även själva skadecentrumet har känts bättre än på mycket länge. Det fick mig själv att ställ frågan? Är det tabletterna som gör att smärtan försvinner. Kulle den komma tillbaka om jag håller upp? Faktiskt tror jag inte det eftersom jag inte tyckte tabletterna gjorde någon skillnad i början. Det var först efter 1 vecka som jag kände att smärtan började försvinna. Tabletterna måste vara en faktor. En annan är att jag kört med virvelström en så kallad Skanlab 25 som gjort att jag kände stor skillnad redan efter 2-3 dagar. Tackar min och brorsans ständiga skadevapendragare, Lars Carlsson för att jag får låna den.

När det gäller träning tror jag inte att löpning kommer att genomföras de närmsta dagarna eller veckorna. Däremot skulle det förvåna mig om jag inte kommer träna cykel, vattenlöpning och styrka. Om inte, så kommer det kännas som en ”kniv i magen”. Får jag klartecken att köra kommer jag närma mig lycka men paradiset är det en bit kvar till!               

Längtar tills imorgon!!!!!!! Återkommer med rapport då.

/Henry     

Nu när jag inte tränar är inspirationen till att skriva till hemsidan inte särskilt stor. När jag springer tänker jag inte på detta utan fötterna rullar ändå, inspirationen flödar därefter.

Ändå sitter jag här och försöker klämma ut ord som jag för en kort stund har i skallen. Kan liknas med löpning då man vid vissa tillfällen försöker plocka ut vartenda skrot och korn som finns i kroppen.

Det är inte lätt kan jag säga när man mellan varje mening får stanna upp och fundera på hur texten ska gå vidare. Skriva, fundera, skriva mer, fundera mer, skriva lite till, fundera ännu mer. Intervallerna i löpning går till på samma sätt, springa, vila, springa, vila, springa, vila…

Hur ska jag göra nu, ska jag avsluta eller skriva vidare? I löpningen försöker man fundera ut en för dagen passande taktik på tävlingar. (Kanske inte alla gör och i sanningens namn är det inte många gånger det blir helt som man tänkt sig)

Nu har jag suttit här en stund, tiden går. Som marathonlöpare måste man köra en del distans (gäller kanske inte alla) vilket är kul för inget pass är det andra likt.  

Orkar jag verkligen skriva mer nu. Äää, kom igen nu lite till. Kroppen varje löpare har måste vara mentalt förberedd för att överhuvudtaget kroppen ska klara av de påfrestningar den ska genomlida.

Nu avslutar jag texten i alla fall. Efter varje träningspass har man byggt lite till på grunden för att kunna springa i mål på en tävling så bra som möjligt.

Jädrar vad kul det är med löpning och jag längtar. 

Idag var det den 5:e av 6 deltävlingar i vinterserien och den sista för mig under vintern då jag på nästa deltävling om 3 veckor springer i Haag. När jag gick upp klockan 7 imorse visade termometern på -18 grader vilket jag inte helt var tillfreds med. Men temperaturen steg under förmiddagen och i strålande solsken och -10 grader gick starten kl. 10.30. Trots det kalla vädret blev det 34 stycken på startlinjen. Redan från start så gick jag loss från övriga löpare. Idag var fokus inställt på att gå ut ganska hårt. Kändes bra från start och jag kände att jag kunde löpa på hela vägen. Underlaget var lite sådär på sina ställen där det var isigt. Men som jag hörde höll alla sig på benen. Banan som är 11,3 kilometer avklarades på 36 minuter blankt (på min hade jag 35.59.) 2:a i mål var Daniel Berggren Trollhättan IF på 40,16 och trea var Andreas Branell Ryda SK. Eftersom jag aldrig kollar på klockan samt att både Henry och farsan inte sa något under loppet trodde jag att det inte gick så fort. Väl förvånad blev jag då när jag ser att banrekordet (mitt eget) lyder på 35,53. Hade de pushat på lite gran så kanske man hade kunnat pressa sig lite ytterligare. Sammanfattningsvis är jag hur som helst nöjd med dagens lopp. Har denna vecka som gått gjort en träningsmässigt hård vecka. Tidigare deltävlingar i år har jag varit ganska långt ifrån banrekorden som är satta samma år som 4 av deltävlingarna (också dom är mina). Känns skönt att vinterträningen går åt rätt håll. Imorgon börjar en ny vecka.

/Peter

Som livet är just nu så verkar rutiner vara det enda som fungerar för att få ihop allt. Eller allt, allt är egentligen jobb och träning. Så mycket hinner man faktiskt inte med förutom på helgerna då det blir en lite mer avslappnande tillvaro. En vanlig vardag börjar med att jag går upp mellan 5.30-6.00 äter en kort frukost. Sedan är det träning som gäller, springer till jobbet fast inte raka vägen för 3 kilometer på morgonen känns lite för lite. Blir mellan 30-60 minuter. Stämplar in runt kl 7.00, för att sedan jobba till 16.00-16.30. Vad kan man tänkas göra då? Kläderna finns ju redan på jobbet så det är bara att klä sig och ge sig ut. När jag sedan kommer hem någon gång mellan 17.30-19.00 på kvällen är det inte mycket på dagen kvar. Brukar bli någon timme framför TV:n och lite mat för att sedan gå och lägga sig vid 9.00. Helgerna blir sedan några dagar för att ta igen sig. Men egentligen klagar jag inte. Tycker att livet som det är just nu är ganska skönt. Jag har ett jobb och jag kan träna däremellan. Helgerna får bli en typ av återhämtingsdagar då jag får sova lite längre och bara ta det lugnt emellan träningspassen. I skrivande stund lyser solen det är 9 minusgrader, snön glittrar jag lyssnar på Rammsteins Herzeleid i stereon (nästan full sula). Ska lyssna klart på denna sedan blir det träning igen.

/Peter

Under en längre tids sjukdom gick Ronny under tisdagen bort. Ronny var en löparvän med en speciell personlighet som alla uppskattade. Han var alltid glad och positiv inställd. Trots en kortare tid i en annan klubb var han Trollhättans IF trogen och verkade även som sektionskassör under flera år. Som löpare började han ganska sent men blev en flitig löpare både träningsmässigt och på tävlingar. I Västergötland var han under lång tid en av dom allra bästa veteranlöparna. Men även nationellt blev det framgångar med bland annat ett silver år 2001 på terräng-SM i Filipstad och ett guld från terräng-SM i Halmstad år 2007. Ett lopp där han för övrigt utklassade sina konkurrenter i 60 års klassen. Det är många minnen man har fått med Ronny. Ett är hur han laddade upp timmarna innan han sprang till sig silvret i Filipstad med det lass av den för dagen beställda vegetariska lassangen han vräkte i sig.Hur han till synes oberörd efter ett lopp 5 sekunder efter målgång säger om det lokala fotbollslaget ”skönt med seger, bara dom vinner nu också”. Han var även en man med egenskaper som ingen annan. Att springa upprepade varv på samma 3 kilometersrunda berörde honom inte. Sina personliga rekord kunde han inte. Likväl var han en person som man skämtade, skrattade och upplevde fantastiska minnen med. Ronny blev 63 år.

/Peter och Henry

Det jag nu kommer att skriva ser jag absolut inte som något negativt, tvärt om. Eller vänta, lite av det jag nämner är negativt. Vad de negativa sakerna är förstår ni säkerligen.

Tänkte börja med att beskriva känslan när jag fick redan på diagnosen och vad de erfarna läkarna och sjukgymnasterna talade om för mig vad jag ska göra den närmsta tiden. Alltså jag hade tänkt skriva ner det här. Men gör jag det kommer denna hemsida nog aldrig mer få publicera ett inlägg och jag får troligen flytta utomlands på grund av alla fula ord jag skulle vräka ur mig. Istället nöjer jag mig med att säga. Det kändes inte bra alls och de få nackhår jag har reste sig ännu mer när jag läste vidare om det på Internet. Now i leave this.

Nu undrar säkert en del vad som då kan vara positivt med en skada. Alltså visst är det mer negativt än positivt. Men trots allt så är det positivt att man skapar ett sug efter löpning som inte går att beskriva för det är ju så att när man är frisk och kry tänker man inte på hur jävla rolig den här sporten är varje dag. Man tar det lite för givet och trallar på i vanligt mak och njuter av vana när fötterna slår i backen.

En annan sak är att man stärks psykiskt av en skada hur dumt det än låter. 2007 hade jag en stressfraktur i lårbenshalsen som gjorde att jag var borta från löpningen i tre månader. Då kunde jag visserligen köra rehab såsom cykel vattenlöpning och styrka hela tiden vilket jag inte ska göra nu de första veckorna. När rehaben väl drar igång denna gången vet jag att det kommer att kännas bättre än att inte göra något alls.

Jag sätter dessutom upp mål för min träning och vad jag vill göra när jag kommer tillbaka för jag tror att jag kommer bli bättre än någonsin när jag väl börjar tävla igen. Jag intalar mig det i alla fall.

Förhoppningsvis gör skadan också att jag kommer att tänka till en gång extra nästa gång jag har känningar någonstans. Men det är lättare sagt än gjort eftersom man oftast har en liten känning här och där. Det tråkiga är att det inte går att förutse vilken känning som verkligen ska tas på allvar. Det brukar ju vara så att träningen går vidare tills det absolut inte går längre.

Vill dessutom tacka alla som hittills hört av sig på telefon, mail och facebook. Det är många som ger sitt stöd och många som vill hjälpa till så mycket det går. Jag uppskattar verkligen detta!

När jag kommer igång igen, då jävlar!!! 

/Henry     

För en stund sedan fick jag reda på att Osteritis pubis är en värre skada än befarat. En sådan skada man som elitidrottare verkligen inte vill råka ut för. Det finns ingen garanti för när inflammationen kommer gå över. Det kan ta allt från 6 veckor till flera månader. Till och med 18 månader som personen jag pratade med hade. Men han hade värstingexemplet. Han berättade även att jag inte får göra någon träning ALLS! på 3-4 veckor med vattenlöpning inräknat. Därefter kan jag kanske träna lite i vatten och förhoppningsvis köra rehab. Löpning ligger minst dubbelt så långt fram i tiden om läkningen går bra vill säga. Minst 7-8 veckor. Alltså deppigt värre nu! Det värsta är att jag inte får träna alls den närmsta tiden och att jag helst ska hålla mig stilla så mycket som möjligt.  

Nu ska jag väl inte trycka ner mig själv för mycket utan se det ganska positivt att jag vet vad det är och att jag har bra personer runt omkring som vet vad jag ska göra för att bli av med det.

Kommer kolla mycket TV nu.  

/Henry     

Vad skönt, nu vet jag vad det är som har varit fel i min höft några veckor. Men jag vill understryka att det är skönt att veta vad det är. För det var värre än jag hoppats på av flera anledningar som jag kommer till senare. Men jag kan börja från början.

De sista dagarna i Kenya fick jag problem med höften och hjumsken och har haft så pass ont att det inte gått att springa. Men cykla har gått bra tycker jag själv men läkaren skulle ha synpunkter på det också. Ja, som sagt jag kommer till det senare. Igår var det då dags att undersöka vad det var och det blev en lång dag. Jag var i Stockholm hela dagen. Jag flög till Bromma från Trollhättan kl. 08.50 för läkarbesök kl. 10.45 vid Odenplan. Läkaren gjorde en snabb undersökning och en timme senare låg jag på britsen till magnetröntgen. När jag lämnade läkaren tidigare påpekade han att svaret skulle komma på fredag den här veckan men kl. 13.00 ringer telefonen och jag fick raskt bege mig från shoppingrundan på Hötorget (ja vad ska man göra när ingen kompis vill fika eller luncha och man har 7 timmar tills planet går hem igen) tillbaka till Odenplan. Där fick jag redan på diagnosen. Osteitis pubis heter det och innebär att skelettet är inflammerat i undre bäckenet/blygdbenet. Typiskt symtom är att man kan få ont i hjumsken och där var förklaringen till känningarna där.  

Läkningsperioden på denna skada varierar en aning men läkaren jag var hos räknade med runt 4 veckor. I efterhand har jag dock läst en del om skadan och då anges olika läkningsperioder från 6-12 till 9 månader. Ska medge att jag fick en klump i halsen när jag läste det sista. Skadan beskrivs som ganska allvarlig och att det är svårt att bli av med den. Men den ska väck!!!

Den närmsta tiden kommer jag att äta inflammationshämmande tabletter och vila så mycket det går. Löpning är inte att tänka på några veckor men inte nog med det. Jag får baske mig inte heller cykla pga. trycket som uppkommer på inflammationen när jag sitter på sadeln. Trodde inte mina öron när läkaren berättade detta eftersom jag inte känner något vid cykling. Positivt är att det går med vattenlöpning och styrketräning för överkroppen.

Klockan 19.25 flög jag åter hem till Trollhättan efter både shopping och cafébesök.

Nu längtar jag efter att få springa i snöslask eller djup snö eller bara springa.

/Henry     

Ok, jag måste erkänna. Det var en hel del fel i texten jag skrev igår. Så kan det gå när man inte riktigt har koll på resultatlistan och är så het på gröten att få ut något till hemsidan för att ni läsare ska ägna vår hemsida 2-3 minuter. Tänkte därför reparera det här och ge alla lagets individuella placeringar.

Herrar seniorer, 10 km
1) Mouhcin El Lamdassem, Bikila Toledo, Spanien, 28.58
26) Erik Johansson, Hässelby, 30.40
31) Andreas Åhwall, Hässelby, 31.04
65) Peter Gross, Hässelby, 32.42
83) Rachid Benjira, Hässelby, 33.47
(111 deltagare)

Något som stämde var annars lagets placering. Dom slutade 11:a av 21 startande lag.

Anmärkningsvärt var att Hässelbys juniorer kom på tredjeplats. Riktigt strongt!

Nu tycker i alla fall jag att misstaget är reparerat.

Strax hemresa

/Henry     

Idag sprang Peter Europacupen i terräng för klubblag i Italien en bit utanför Milano. Banan var 10km och ganska speciell med tanke på att löparna passerad genom en kvarn på fyra av de fem varven. Detta innebar att löparna sprang in inomhus i trånga passager. Många trodde att detta skulle påverka loppets utveckling men faktum är att det inte gjorde det.

Peter som öppnade väldigt lugnt var nöjd efter loppet även fast det inte var ett kanonlopp. Han var 3:a av alla Hässelbyare. Resterande herrar i laget var Erik Johansson som gjorde ett kanonlopp. Han låg bra med redan från start och höll sig på ungefär samma placering rakt igenom loppet. Han slutade runt 22:a plats. Även Andreas Åhwall sprang bra och plockade minst 10 placeringar sista 500m. Jag själv som stod bredvid och hejade är otroligt imponerad av den upphämtningen och avanceringen den sista kilometern av Andreas. Tror han var kring 40:e plats. Sista kuggen i laget var Rachid Benjira som inte tävlat på 10 månader men som ändå gav allt för laget.

Inviduella- och lagplaceringar kommer senare hoppas jag.

Nu blir det middag och sedan bankett.

/Henry     

Sitter på tåget ner till Köpenhamn där flyget går till Italien och Milano. På spåret om man säger fast utan kluriga ledtrådar. Jag vet ju vart jag ska eller? Trodde först att vi skulle till Turin men det verkar det inte vara. Lite vimsigt kanske att inte veta vart man ska. Men Italien var ju rätt. Europacupen i terräng för klubblag går där nere i helgen och jag ska vara med och heja. Inte lika jobbigt men inte heller lika kul som att springa.

Får också se under resan på tåget hur vädret ser ut i Göteborg och där är faktiskt den mesta snön borta. Hemma fick vi ju 2cm nysnö inatt. Bara att hoppas det försvinner tills måndag då vi kommer hem. Falkenberg nästan ingen snö, mest is. Halmstad ännu mindre snö. Båstad är i stort sett rent. Yes, det är viktigt inför det kortare träningslägret där om en och en halv månad. Däremot ser det ut att vara lite snö på Hallandsåsen och väldigt blött men bättre det än halka. Ser att Pensionat Enehall på 40m avstånd bara väntar på att adrenalinstinna löpare ska inta huset för tuff träning.

Denna rapport får avsluta detta inlägg. Båstad var huvudskälet till detta inlägg. Min resan däremot fortsätter.

Ses nån gång på språng  

/Henry     

Det är bara att konstatera att allt inte är på topp just nu. Efter hemresan från Kenya för en vecka sedan har det bara blivit fyra pass löpning. Dels så har jag varit förkyld. Men värre är att jag är skadad igen så det inte går att springa. Höften sitter det i, samma som jag haft stressfraktur.

Tycker det är lite märkligt faktiskt. När jag åkte ner till Kenya första januari hade jag både ont i ankeln och hälsenan på höger fot. Efter tre dagar i värmen och förvisso dåliga vägar försvann det helt i både ankeln och hälsenan. Då ska man komma ihåg att jag haft ont där i ett års tid från och till. Men jag var inte ensam utan brorsan som haft problem med båda hälsenorna i flera år blev också bra där nere. Berodde det kanske på klimatet, höjden eller var det bara mentalt. Nja mentalt knappast. Bra är det i alla fall. Att sedan dra på sig något annat är ingen höjdare här nere på låglandet. Cykeln som jag helst vill spotta på används nu flitigt.

Detta innebär även att jag inte kommer springa Europacupen för klubblag i terräng i helgen. Viktigt att bli bra först. Jag kommer dock att åka med och stödja dom andra som springer.

Varför kunde det inte ha räckt med förkylning? Den vet man är borta på 7-10 dagar. En skada är svårare att sia om.  

Har lagt in lite förklarande text under bilderna från Kenya som går att se i bildarkivet  

/Henry

Nu har vi varit hemma några dagar i Sverige efter träningslägret i Kenya. Vardagen har gått tillbaka till det normala. Brorsan jobbar och jag har ett annat större projekt framför mig nämligen flytt. Får se hur det går. Dessutom försöker jag också att skaffa ett eget jobb (är öppen för förslag!). Tyvärr har jag haft lite känningar i en höft/hjumske de senaste dagarna vilket gör att jag bestämt mig för att ta det lungt 2 dagar och köra rehab med start idag. Till råga på allt verkar det dessutom som jag är på väg att bli lite förkyld. Får se vad det blir av detta. Typiskt med tanke på Europacupen för klubblag nästa vecka. Alldeles strax ska jag hur som helst sätta mig på träningscykeln och veva några varv där. 
I bildarkivet går det nu att titta på lite bilder från Kenya. Just nu är det inte så många men vi hoppas att kunna lägga ut fler allt eftersom. Vi har faktiskt inte tittat på alla bilder själva än. 

/Henry

Vintern är härlig! Igår var vi i Iten där vi träffade Conny Aronsson och hans kompisar från Uddevalla. En trevlig pratstund med trevliga personligheter blev det. Vi träffade Lars Johansson som hastigast när vi tränade och då verkade han inte uppfatta att vi fanns där. Pratade ändå några ord med honom efteråt. Vi såg Erik Peterson springa långpass precis när vi satt oss till rätta i Mataton (minibuss). En hel del Musungos bodde i Iten och det var inte bara svenskar.

Imorse var det 13 grader när vi stack ut på vårat pass på 2tim och 30min. I slutet låg temperaturskalan säkerligen över 20 graders strecket. Första timmen mycket utförslöpning vilket höjer tempot rejält när vi har Isabellahs gamla pace med oss (han håller inte måttet längre). Tyvärr får han släppa efter ca 50 minuter. Men det är ingen överraskning. Vi är dock mycket tacksamma att han ville göra oss sällskap. Efter 1 mil där det sluttat uppför och vägen är fantastiskt dålig eller fullständigt kass. Att beskriva hur det ser ut är omöjligt. Ordlistan har inte uppfunnit något ord för det än. Benen stumnade rejält under detta parti som bara varade en mil. Står ut den sista biten in i mål och sveper en liter vatten direkt. Frukosttime, ”ska ni träna nu” frågar jag Isabellah. ”JA, fartlek” säger hon. Redan tänker jag men klockan är ju redan 9.30 och då är det dags för andra passet. Fartlek tänker jag ännu en gång. Det har vi ju imorgon på schemat. Fast å andra sidan har vi ju redan kört en del fartlek på morgonen men i en annan tappning och annan betydelse. Mer likt en jetmotor som gör sig redo för start.

Snart blir det kanske vinterstudion eller en tjugominutare i solen.  

Visst är vinterns träning underbar!  

Slut

/Henry

5.35. Klockan piper. Dags för träning. Mörkt ute men om en timme kommer solen att ha pressat sig över horisonten. På träningsprogrammet står det 75 minuter. Jag och brorsan har sen vi kom hit till Eldoret pratat om att springa med ett gäng kenyaner med Eziekel Kemboi i spetsen. Gänget samlas 6.10 cirka 2 kilometer från där vi bor. Både jag och brorsan är ense om att det kan vara bra att få lite kortare uppvärmning innan vi drar iväg från samlingsplatsen. Gänget blir dock inte så stort den här morgonen.  8 personer med mig och Henry inräknat. Vi hälsar på samtliga och sedan drar vi iväg på en 60 minutersrunda. Fokus det är det som gäller. Vi vet att dom kommer att testa oss. Redan efter någon kilometer är vi nere på 4.15 fart och fortare kommer det att gå. Tempot stegras ytterligare under kring 4 per kilometer. Efter en halvtimme möter vi ett annat gäng. Ett känt ansikte i den gruppen är Yego världsmästare på 800m. Då det är 15 minuters löpning kvar då börjar allvaret. Nu kommer vi att springa fortare och fortare ända tillbaka till startpunkten där vi träffades. 2 kilometer kvar sneglar på min klocka. 3 minutersfart! En av kenyanerna släpper kontakten och ytterligare en till efter ett antal hundra meter. Vi är fyra kvar i gruppen eftersom Kemboi och ytterligare en  bara efter några kilometer in på passet stannade och uträttade skogsbehov. Ytterligare ett ryck kommer, nu går snöret då det bara är 500m kvar. Så kommer en ikapp som släppte tidigare. Han spurtar de sista 2 hundra metrarna. Nej du tänker jag nu släpper jag inte. I mål. Väntar gör 2 kilometer tillbaka till där vi bor. Men först några ord med våra träningkompisar. Att afrikaner inte är andfådda efter att ha sprungit stämmer inte. Med ett leende på läpparna hänger dom sig på knäna och säger: You’re good! Klarade man provet, tror faktiskt det. Blir en aning stolt över den kommentaren. Vi frågar varandra vilken distans vi satsar på. En maraton, en annan landsvägslöpning, en banlöpning osv. Då vi kommer tillbaka från morgonens pass väntar en snabb frukost. Solen är uppe.  Ingen dusch denna morgon, vattnet är avstängt. Det är så det funkar här. Ranson, vilket gör att vattnet stängs av en gång i veckan. När frukosten är avklarad väntar en timmes vila i horisontalläge. Nästa pass ska avverkas bara två och en halv timme efter det första. Åter igen 75 minuter, men nu är det bara jag och Henry som springer ihop.  Till kvällen blir det ärtsoppa och pannkakor, det är ju torsdag.

Kenya är hett! Och då menar vi inte bara att det är varmt. Här finns det löpare! Ett pass utan att stöta på någon snabbkutande Kenyan är ganska sällsynt. Stegrande tempo i slutet av passen är vanligt och det har vi fått erfara. Men än så länge har ingen lyckats springa ifrån oss…än så länge alltså! Det kommer. Kanske är det ett måste att springa på det viset för att bli en bra löpare. 

Efter de första dagarna känns det förhållandevis bra. Har inte kört så hårt än så länge utan mest distans de första dagarna för att acklimatisera oss. På grund av värmen kör vi första passet kl. 06.00 och andra ungefär vid 09.30-10.00. Sedan blir det lång vila till nästa morgonpass. Har försökt förlägga de långa passen kl. 06.00 då det varit svaligt. På eftermiddagen är det för varmt och skugga får man leta efter. 20min i solen här nere är som 2 timmar hemma. Så huden får ta i mot ett bombardemang av uv- strålar.

När vi kom märkte vi direkt att vi hamnat på ett ställe där det inte alls är som hemma. Folk lever inte på samma sätt här. Däremot vi som bor hos Isabella och Lars känner oss som hemma. Det viktiga är ju trots allt löpningen. En annan sak som är anmärkningsvärt är de vägar som vi springer på. Utan att överdriva kan jag säga att dem verkligen är bedrövligt dåliga. Att klaga hemma på att kommunen inte skottar vid 5cm snö känns nästan pinsamt här. Samtidigt skulle vi aldrig byta bort detta värmeböljande Kenya mot ett iskallt Sverige. Imorgon på programmet står det 1000m intervaller. Till detta pass kommer vi att få hjälp av en ”pace” för att hålla tempo. Hur fort (för vår del) vi kommer springa är svårt att säga pga. den höga höjden. Nationaliteten på denna person är Kenya behövs väl inte tilläggas.

Ha det så gott hemma! Nu börjar träningen på allvar.

/Peter och Henry

Jag och brorsan köpte ett PS2 för flera år sedan. Alltså ett TV-spel, kul som 1000an när det går bra. Då trodde jag aldrig att det så småningom skulle bli ett redskap för att förnedra den andre. För så blev så. Nu kanske det inte riktigt är så idag men bara för 2-3 år sedan kunde jag under en fotbollsmatch a la FIFA eller hockeymatch a la NHL sitta och håna Peter så fort jag gjorde mål. Det var han som startade med detta ska påpekas och jag hakade på. Det värsta var att jag fick tillbaka allt förlöjligande rätt i fejset om han gjorde mål. Har fundera på varför vi gjorde så här och kom på att det var för att få den andre ur balans. Man blev helt enkel jävligt sur och på dåligt humör när man åkte på ett baklängesmål och även blev hånad. Varje match blev livsviktig för stunden. Nu ska han få den tjommen.

Sedan lärde vi oss ett annat knep båda två som jag faktiskt kan ta åt mig äran på att ha startat. Eller tagit till mig från att jag var liten. Det är att inte bry sig. Håll käften och koncentrera dig på matchen istället för att bli arg och skrika. Då blir det inte lika roligt att förnedra längre. Ska dock tillägga att det ändå händer att jag ibland visar dåliga egenskaper så att det syns.

Till slut slutade vi spela mot varandra ett tag. För det var inte roligt längre. Single player blev den nya innegrejen.

Körde en match hockey för ett par veckor sedan men den där gamla känslan ville inte innefinna sig. Så nästa gång vi spelar ska jag förnedra honom igen när jag gör mål och vinner. Men då håller han väl klaffen.

Vilka kompisar vi ändå är!

/Henry

Bröderna Gross önskar alla en riktigt GOD JUL

I kraftigt snöväder och 8 minusgrader var vi en liten skara som sprang på oplogade vägar i Trollhättan. 2 timmar stod på programmet och givetvis backar man inte bara för att det snöar ute. Blev ett bra pass med snöpulsning i lugn fart. Några fotografier blev det också för att minnas tillbaka i sommar hur dåligt vi hade det i vinter. Egentligen vill jag inte prata så mycket mer om snö och skottning så jag lämnar det ämnet nu.

I fredags satt jag på jobbet och plötsligt fick jag inspiration för en dikt. Detta är nog första och sista gången och jag avslutar detta förhållandevis korta och meningslösa inlägg med den dikten.

Snart är det fika.

Samma dagar lika.

Sitter och skiter.

För att man sliter.

Hur ska man orka.

Snart dags att torka.

Papperet slut.

Går genom dörren otorkad ut.

Hoppas det inte luktar.

Detta är vad jag fruktar.

/Peter

Att jag och brorsan tränar en del pass ihop behöver jag väl inte smyga med. Under passen sägs många saker och många gånger kan man komma in genom dörren och fråga sig var all tid tog vägen? Snackade vi bort hela passet? Tiden kan verkligen gå fort när man snackar skit om ditt och datt.

Jag och brorsan är lite grymma på att diskutera olika problem och oftast tänker vi lika. Oftast är lika med 98 procent av det vi pratar om. Det är inte bara i ämnen som löpning, men mest handlar det om löpning, hör och häpna! När löpning inte är huvudämnet kan det bli ganska hetsiga debatter. Vi har båda två ganska många åsikter om hur något ska vara eller hur det kan bli bättre, sämre, roligare, större, mindre, rödare, blåare, högre, lägre, kantigare, avigare, varmare kallare, sant, falskt o.s.v. Det är nästan ett sjukligt beteende som vi utsätter oss själva för. Men anledningen till att vi gör det är på grund av två saker. 1) det är roligare än att inte säga något alls 2) när vi väl ger oss in i en diskussion vill ingen visa sig svag som en förlorare. Det finns inget värre än att ha fel. Eller det gör det väl egentligen, men allt som är värre kan räknas bort för en stund. Visst man kan vara svag och ändå vinna 1 miljon på lotto. Men det är snarare tur än förmåga.

Vad vi pratar om nästa gång har jag ingen aning om men det är 98 procents chans att vi är överrens och 2 procent chans att vi inte är det.

Jag brukar ha rätt!!!

/Henry

Igår avgjordes den andra deltävlingen i vinterserien. Som alltid kring Lucia är det Ryda som står för 11,7 kilometers löpning med efterföljande fika med smörgåsar, pepparkaka och lussekatt. Eftersom Henry har haft en veckas lättare träning hade han inga planer på att gå för fullt denna dag. Således blev det ett bra tröskelpass för min del. Några planer på att slå något banrekord fanns inte. Förhållandena var soligt väder, 10 minusgrader och snötäckta vägar med inslag av is. Därför var det inte heller helt oväntat att många utav löparna, liksom jag, drog på sig broddar. Jag tog ledningen med en gång och drygade sakta men säkert ut ända in i mål. Tiden för mig blev 39,02, nästan 2 minuter från vad jag har gjort de senaste åren på den här banan. Men samtidigt var det ingen ide att försöka pressa sig till max då det var halkigt och jag fick springa hela loppet själv. Trots att Henry tog det lugnare så la han sig i rygg på Julius Strömberg ibörjan för att efter ca 5km hjälpa honom att hålla tempot uppe. Då det återstod några kilometer ökade Henry takten lite för att säkra andraplatsen på 41,16. Julius sprang in på en tredjeplats och ett nytt personbästa, 41,25 på banan trots de förhållanden som rådde!

För övrigt så invigde jag det nyinköpta löpbandet i fredags. Jag har egentligen varit lite motståndare för att köra löpband. Jag tycker att det trots dåligt vägunderlag och dåligt väder går att bedriva bra träning ute året om. Det tycker jag till viss del fortfarande. Träning går att bedriva ute året om! Dock så kan det vara bra att köra en del (inte alla) hårdare pass löpbandet såsom tröskel och intervaller. Inte är man som dagens bandyspelare som ska ha en varm och go inomhushall trots att dom håller på med en vinteridrott. Tycker att det är ganska kul att höra då bandyspelarna säger att det kommer göra att dom kommer kunna gå på is tidigare under året. Konkurrensen mellan de olika städerna och klubbarna att kunna bli bättre med en inomhushall gentemot de som inte har en hall kommer ju därför att försvinna då alla städer har byggt en. Skönare blir det då för publiken som kommer att kunna stå inne utan att frysa. Ok, detta gäller inte i Vänersborg där andra arrangemang får flyttas på grund av låg temperatur i hallen. Som löpare springer vi ju i shorts ner till 0 grader utomhus.

/Peter

Den första januari i år skrev brorsan ett inlägg som han kallade ”Släng dig i väggen Northug” (ligger i gamla refl. och tankar http://www.grossloparna.se/26729614 ). I inlägget skriver han om att det var väldigt länge sedan han åkte skidor. Samma sak gällde mig. Men idag var det dags igen! Skidor, pjäxor, stavar och GPS för att hålla ner tempot.  

Nu när Northug inte är i bästa form ska jag väl inte jämföra mig med honom. Det blir bara orättvist att skrapa på hans heder. Vet inte riktigt vem jag ska jämföra mig med, kanske Hellner, Colonga, Bauer, Rickardsson eller varför inte Kalla.

Nä, på mina avklarade 6km imorse MED skidor måste jag nog erkänna att det är bäst att jämföra sig med mig själv. Gick hyfsat, lyckades få upp flåset vissa partier. Kanske borde ha haft mer fäste, mer glid. Vet inte, var nog bra att inte ha för grymma skidor idag så att det inte går för fort.

Stod på benen. Käkade inte snö en enda gång, härligt. Formen sitter i sedan de sista tre kilometrarna som kördes den första januari i år.

Allt vad jag skrev i början av inlägget tar jag tillbaka… eller nästan allt           

/Henry

En gång om året brukar det bli den här formen av tävling och jag tycker den är riktigt rolig. När jag vaknade upp igår morse var jag riktigt trött och tänkte att det kommer nog inte gå så bra idag. Men det gjorde det verkligen och det med bravur!

Vi startade lite efter kl. 10.00 som var tänkt, men det gjorde ingenting eftersom vi hade blivit lite sena till tävlingscentrat. Uppvärmningen blev därför inte så lång utan vi tog oss bara upp till skidstugan i Trollhättan. På vägen upp insåg vi att underlaget skulle komma att bli riktigt dåligt eftersom det kommit lite nysnö under natten. Dessutom var det inte plogat på alla ställen. Banan som vi skulle ta oss runt gick utför i början för att sedan plana ut till det kom en brant backe uppför i mitten på banan och en långsluttande utför ca 500m efter det. Banan avslutades med en stigning uppför till målet.

Vi var tre stycken som bestämt oss att köra ihop och öppnade i ett lugnt tempo och det var nog bra pga. underlaget. Vi ökade sedan tempot en aning och körde på. Tävlingen som är lite speciell, gjorde att vi fick gör tretton korta stopp och det var väl ganska enkelt att göra det när man tänker på det så här i efterhand eftersom det gick så bra. Vi delade på oss i vissa delar på banan men vi gick ändå i mål samtidigt. Tyvärr missade vi banmarkeringen på ett ställe men kom rätt efter ett tag igen. Arrangören hade annars en rolig avslutning på tävlingen då vi skulle gissa på hur många kulor det var i burken.

Tyvärr hann vi inte med prisutdelningen efteråt eftersom vi var tvungna att ge oss iväg. Jag var faktiskt då helt ovetandes om att jag skulle kamma hem hela tävlingen. Men det var i alla fall en glad överraskning när arrangören hörde av sig och sa att jag vunnit. Blev riktigt glad! Priset ska jag få på tisdag. 

Den som varigt riktigt listig och inte läst de här raderna först måste inse vad tävlingen gick ut på. Först och främst. Sällskapet bestod av mor och far. Vi gick en bana på 2km där vi svarade på tretton frågor och gissade på en utslagsfråga. Det trevliga arrangemanget kallas tipspromenad.

Träning idag!

/Henry     

Jag tycker det är ett stort nöje att springa och de stunder man dessutom gör det så bra så att man är riktigt nöjd är ännu bättre. Så är det för alla. Ska inte fördjupa mig för mycket i löpning mer än det som redan är sagt. Eller jag kommer nog nämna ordet löpning et par gånger till. Tänkte skriva lite kort om gång och cykel.

När jag är ute och går kan jag faktiskt känna mig ganska tillfreds och tycka att det inte är så dumt. Småprata, ta det lugnt, se på omgivningen i slow motion. Men i själva verket blir det lätt att så fort jag kommit 100m längtar jag efter att få springa. Det händer ju inget. En strecka på 1km kan ju ta 10min istället för 4-5min under löpträning. Vilken tidsskillnad! Därför hat jag kommit på att det är ganska smart att ha ett ärende när man promenerar. Exempelvis att handla, mäta en bana med hjul eller plocka svamp (det händer faktiskt ibland). Då får man antingen bära matkassar, ett mäthjul eller korg/kasse med svamp. Styrketräning för armarna! Och vid framförallt svampplockningen så ökar ju för övrigt vikten hela tiden

Cykla är tråkigt men det gör jag när det inte finns något alternativ. Bättre att ha tråkigt en stund för man får igen det senare. Har under skadeperioder lagt ner mängder av timmar på cykel och den rör sig inte framåt ens (tur att man inte är skadat alltför ofta). Känns ju egentligen meningslöst att trampa 4-5 mil och inte komma någon vart utan det är fortfarande samma vägg ögonen stirrar in i. TV är ett bra alternativ men inga filmer för då är risken att tappa tempo större. Fast om man ser på ett gammalt maraton, typ EM 2006, blir man taggad och håller tempot uppe. Ett annat alternativ är ju musik och då i ett högt tempo. Då kan man komma ganska långt på 1 timma. Eller just det jag är ju fortfarande kvar på samma ställe.

Just det glömde en sak. På måndag kommer ett nybeställt rullband. Undrar hur långt jag kommer på det?   

/Henry

Nu är det över för i år. En säsong som började tidigt i år. Redan i början av februari sprang jag europacupen för klubblag i Bilbao. Men det var väl egentligen inte förrän den 14:e mars som det drog igång på riktigt med Haag halvmaraton. Därefter har tävlandet hållit på tills nu med avslutning i Florens och ett maraton. Känns lämpligt att avsluta tävlandet för i år nu eftersom det faktiskt infinner sig en lien tomhet i kroppen de här 3 dagarna efter Florensresan. Sedan behöver kroppen ta igen sig ibland har jag hört!   

Om man rullar tillbaka bandet och ser tillbaka på säsongen så är den bästa jag gjort. ”Pers” på halvmaraton, 3000m, 2ggr 5000m, 2ggr maraton måste jag vara nöjd med. Det enda som fattas är väl ett kap på 10000m. Men det kommer förhoppningsvis nästa år ihop med fler ”pers” även på de andra distanserna. Därutöver har tävlandet gått bra för det mesta tills en förkylning ”sabbade” träningen i september. Kan ändå gotta mig över att jag var i riktigt bra form sista veckan innan maran. Tyvärr kändes det inte som jag fick ut allt maximalt på maran men det gör att suget blir desto större att springa bra nästa år på den distansen.

De stora misslyckandena var terräng-SM och Stora SM med 10000m. Terräng-SM kändes dåligt hela helgen så det hakar jag inte upp mig så mycket på. Annars är mitt sämsta lopp utan tvekan är 10000m på stora SM. Sprang som en kratta och otaktiskt. Jag var verkligen värd all kritik som jag fick efter det loppet. Formen var bättre men självförtroendet var inte på topp. Lidingöloppet räknar jag inte eftersom jag varit förkyld innan och inte hade några förväntningar alls.  

Ser även fram mot att åka till Kenya i januari för att träna. Är övertygad om att det kommer ge bra grund inför nästa säsong.  

Sammanfattningsvis kan jag konstatera följande pers:

Halvmaraton 1.06,12 (Haag, mars)

3000m 8.22,15 (Trollhättan, maj)

Marathon 2.27,07 (Stockholm, juni)

5000m 14.23,76 (Sollentuna, Juli)

5000m14.18,49 (Stockholm stadion, September)

Maraton 2.26,19 (Florens, november)      

Nästa tävling blir i Turin med europacupen i terräng den 6 februari.

/Henry

Igår sprang jag Firenze maraton. 42195m på asfalt med en bana nästan helt utan backar, förutom i början som går utför, men med lite knixiga svängar och ojämn gatsten i slutet. Kan det bli bättre, förutom svängar och gatsten vill säga. Ja det kan det faktiskt för jag anser inte att 5 grader och regn och blåst är optimalt att springa i. Dessutom fick jag lära mig att italienare inte är de bästa på disciplin och ordning. Starten lyckades till och med bedriften att räkna ner 3-4 ggr (tappade räkningen) till det att startskottet skulle smälla. Man började nästan undra om han inte kunde räkna längre än till 6, 5, 4, 3…

I förhand hade jag och Kristian Algers gjort upp om att springa första halvan ihop på 70-71min men jag släppte honom redan innan 15km och passerade halvvägs på 71.04. Blev inte den transportsträcka som jag hade hoppats på till 25km och från 30km in i mål var det tungt. Men jag kunde fortfarande se Kristian till 35km då jag tappade tempo. Vid 40km hade jag häng på en britt som gick förbi mig vid 36-37km och hade inte Lorenzo Nesi och farsan stått där hade jag aldrig lyckats gå förbi honom sista kilometern. Nytt ”pers” med nästan minuten, 2.26,19 och det roligaste en 11:e plats även fast jag missade sista penningpriset med en placering.

Så här i efterhand sitter jag hemma med stela ben som man givetvis ska ha. Men vi var flera som diskuterade att kylan slog hårt på benen vilket gjorde att vader, baksidor, och framsida lår blev lite ömma redan tidigt under loppet.

Maraton ska göra ont. Det var jag fullt medveten om även denna gång men som formen visat sig det senaste hade jag hoppats på lite snabbare lopp. Tror inte heller att huvudet var med riktigt den här gången för förutsättningarna att springa bra fanns där. MEN jag är absolut inte besviken då det ändå var ”pers” med nästan minuten.

Nu blir det vila från löpningen minst en vecka.

/Henry

Började söndagen med att vakna då klockradion gick på klockan 7. Redan dagen innan hade jag bestämt mig för att för en gångs skull gå upp lite tidigare på en söndag. I vanliga fall så brukar jag sova ytterligare en timme. Men steg upp ur sängen gjorde jag inte med en gång, utan låg och drog mig en halvtimme och lyssnade på radiostationen bandit rock. När klockan var 7.30 steg jag upp för att göra ordning en ordentlig frukost. På med stekpanna på spisen, fram med ett paket bacon, 2 ägg för äggröra, en brödskiva med leverpastej och en tallrik cornflakes med jordgubbssylt och mjölk dessutom ett glas juice och en kopp kaffe. När frukosten var förberedd hämtade jag tidningen för vad är väl en frukost utan den. 6 minusgrader ute visade mätaren på och dessutom började det falla lite flingor från skyn igen. Efter en väl smakad frukost tog jag och bytte om för att träna. Eftersom skidorna gick på tv under träningspasset spelade jag in dom för att titta på dem efter. Såg att snöfallet hade tilltagit en aning och att det blåste och yrde utanför fönstret. Vid 9.30 bar det iväg mot skidstugan i Strömslund för att möta upp några klubbkamrater i Trollhättans IF. Jag skulle köra 2 timmar och de 90 minuter. På cykelvägar och en del gator hade det börjat bildas snödrivor samtidigt som att alla cykelbanor inte är skottade än. Vinden bet i kinderna på oss och det huttrades i gruppen. När jag kom hem igen blev det som vanligt lite stretch och en varm och härlig dusch. Det enda som jag egentligen saknade var att hoppa in i en varm och skön bastu. Men hur som helst var det skönt att komma in i värmen. Under mina bravader i Trollhättan sprang Henry Firenze maraton. Henry kom i mål på tiden 2.26,19 och blev med det 11:a. Detta var pers med ungefär minuten för honom.

I skrivande stund har jag precis kollat klart på skidorna och det har börjat snöa igen och med den snön som kom i förmiddags ska jag pälsa på mig och göra ett röjande med snöskyffeln igen. Tycker att det får räcka med snö nu!

/Peter  

I fredags visade väderprognoserna att det skulle komma snö natten till lördag och så blev det också. Därför blev premiären, idag på Vinterserien i Uddevalla snöigt och halkig. Dessutom var banan omlagd pga. snön så att vi sprang 2 varv på andra halvan av den vanliga banan. Ärligt talat vet jag inte vad som var bäst. Givetvis hann det med att snö lite under tiden vi sprang också. Man blev även lite förvånad att det hade kommit mer snö där än här i Trollhättan. Bitvis fick man ta det väldigt lugnt och jag tror (eller vet) att ingen sprang ett maximalt lopp idag utan höll igen med anledning av väderförhållandena och det var nog klokt gjort. Lite synd är det ändå med tanke på att detta skulle bli mitt sista test att ta ut steget inför maran, nästa vecka. Och hade det inte blivit Vinterserien hade farsan skickat ut oss på tröskel ändå så detta blev en roligare form av tröskel fast med ”livet som insats” J.

Istället blev fredagen en dag som blev viktig träningsmässigt inför maran pga. att det var sista riktiga passet i bra underlag. Egentligen var jag väl inställd på att passet som vi körde på 6 x 1000m asfalt skulle bli det sista riktiga passet efter att ha sett väderprognosen för helgen. Passet blev ett mycket givande pass där tempot var mer uppskruvat än vanligt! Vad intervallerna gick på utelämnar jag men jag kan säga så långt att det gick över förväntan…ok, vi lämnar det och går på Vinterserien igen. 

Var, var jag nu? Jo, halt, 0-gradigt, start, lite löpning, målgång och nerjogg. Hur gick det då? Jag vann ca halvminuten före brorsan efter att ha gjort ett litet ryck efter 3-4km som han inte svarade på.  

Innan hemresan blev det även fika som vanligt som satt fint i kistan. Dagens after work meny erbjöd mackor, saft, te, kaffe för de enstaka som dricker det, och allt till ljudet av den levande brasan som knastrade i bakgrunden.     

1 vecka kvar till Florens Marathon.

/Henry

När jag hämtade tidningen imorse slog det mig vad kallt det är ute. 1 minusgrad och blåst som gör att man i mörkret ser fram mot vårljuset. Frös varenda steg som togs mot brevlådan, brrr. Som tur är bedriver man någon slags satsning på löpning som gör att man faktiskt håller sig varm den mesta av tiden som tillbringas ute så här års trots mindre kläder på kroppen. Faktum är att det ändå är fantastiskt att kunna vara ute den här årstiden. För hade man inte sprungit och tränat är chansen stor att man hade suttit inne och tittat på TV eller datorn så som jag gör nu när jag skriver detta. Om man tänker lite positivt så är det ju faktiskt inte så länge kvar till att det vänder och blir ljusare, våren kommer och klädplagg efter klädplagg åker av igen. Säga vad man vill om svenska klimatet men en sak är säker. Det kommer ljusare tider igen!

Idag är det 10 dagar till Florens Marathon.

/Henry

Igår kunde jag äntligen hämta ut mitt bevis på att jag är teknologi magister med inriktning på robotteknik. Efter att blivit uppsagd från Volvo Aero under våren 2009 sökte jag ganska omgående denna utbildning. Egentligen var jag inte särskilt entusiastisk och motiverad att börja plugga igen eftersom jag efter bara några veckor på ett nytt arbete efter avslutade studier blir uppsagt. Lägg då till att jag under 5 år varit tjänstledig från företaget för att plugga. Kändes då jag avslutat utbildningen till maskiningenjör våren 2009 att jag var motiverad att äntligen börja jobba. Men att marknadsläget blev som det blev var det inte mycket jag kunde göra.

Första dagen tillbaka på Högskolan Väst kan jag villigt erkänna kändes som att jag hade hamnat fel och tankarna på att hoppa av utbildningen redan första veckan infann sig. Kändes som man aldrig skulle komma därifrån. Utbildningen i sig var bra upplagd även om det inom vissa kurser var lite Kalle Anka varning. Kurserna i sig var väldigt intressanta och roliga att genomföra på grund av praktiska moment. Men jag blev trots allt besviken då man på ett sätt förstörde den roligaste kursen på grund av ett problem med licenser.  Nu i efterhand kan jag ändå säga att det blev det roligaste året som student på Högskolan Väst. De praktiska momenten kombinerat med bra kurskamrater gjorde att året bara rusade iväg. Dessutom så blev det mycket löp-snack med löparkollegerna, doktoranderna Jari och Patrik det sista halvåret då jag gjorde ett projekt och mitt exjobb på PTC i Trollhättan.

Hur ser då framtiden ut? Nu har jag varit arbetslös och inte pluggat på några månader. Och kan med all säkerhet säga att jag inte är särskilt avundsjuk på de som kämpar ner sig i tentaplugg. Nu vill jag börja jobba… och det ska jag också. Efter att ha sökt några tjänster under hösten fick jag ett samtal från min gamla chef på Volvo Aero för några veckor sedan. Den första december kommer jag att börja på termisk sprutning på Volvo Aero. Detta ser jag med stor motivation fram emot.

/Peter  

Årets Poängterräng blev en blöt och lerig historia på grund av de senaste dagarnas tö och regnväder. På sina ställen utefter den 7,6 kilometer lång banan syntes inte ens spångarna och stigarna kan beskrivas som små bäckar där vattnet forsade. Men det här är också lite av hur en poängterräng kan vara eftersom löpningen inte i sig blir avgörande på grund av det bonussystem på ålder och kön och de 5 stationerna utmed banan där man ska samla poäng: bollsparkning, bedömning, varpa, pil och stövelkastning, alla moment räknas sedan samman vilket gör att alla tävlar i samma klass. I år var det dryga 200 startande vilket är ungefär som föregående år. Rekordet ligger på över 500 startande i början av 1990 talet. I denna tävlingen måste jag till viss del förlita mig på löpningen samt att stationerna går bra vilket det också gjorde i år. Det blev min andra seger i Åkes poängterräng då jag senast vann 2008. Då med samma poäng som Henry men med bättre löptid vilket gav mig segern den gången. Denna gång blev det återigen tajt om segern och jag vann med 3 tiondelars poäng före Urban Eriksson, Stenshults IF (2:a även förra året). På prisutdelningen hölls också en tyst minut för tävlingens grundare Åke Johansson som gick bort för några månader sedan. Att kombinera idrott med lek kommer alltid att spegla i hur Åke var som person. Vilket gör det extra speciellt att få vinna ännu en gång och jag hoppas på fler gånger. Flest segrar har Jan Hagelbrant 3 stycken. Men noterbart är att det minsann inte är en enkel match att segra bara för att man är bäst i spåren eller bäst på fotbollen eller bäst på bedömningen eller bäst på varpan eller… Ska försöka vinna en gång till nästa år. Bilder från tävlingen finns i bildarkivet eller http://www.grossloparna.se/26729586. För resultat se: http://www.tsok.se/akes1.html (För er som blir förvånade över klubben jag tävlar för så kan jag säga att tävlingen inte är sanktionerad vilket gör att jag kan tävla för Trollhättans IF i detta fall. Detta gäller bara för Poängterrängen vill jag poängtera. Än så länge finns det ingen idrottsgren förutom poängterrängen som innehåller detta tävlingsformat som tex stövelkastning. Men i någon avlägsen framtid så…)

/Peter 

När jag vaknade upp igår var det ingen rolig syn som visade sig utanför fönstret. Fastän jag hörde redan innan jag drog upp rullgardinen att det blåste ute hoppades jag att väderprognosen inte skulle innehålla snö. Men det var bara att inse att vintern är här på fullaste allvar. Detta innebär inte att träningen blir bedriven på ett rullband eller i en hall. Nä, på programmet den här dagen stod det 1000m intervaller. Trots ihållande snöfall och blåst gav jag och brorsan oss till våran motionslinga dryga kilometern hemifrån. Efter lite uppvärmning och inspektion av banan som gott och väl passade bättre för skidåkning gav vi oss iväg på första intervallen. Passet avklaras på vanligt vis med lite nerjogg efter passet. Så varför drar man ut i ett sådant rent skitväder då man helst vill hålla sig inne. Alternativ för att springa löpband finns bara någon kilometer hemifrån. Ändå väljer man detta alternativ. Svaret på frågan är ganska enkel, trots väder eller årstid är löpning alltid lika roligt. Det går att bedriva riktig träning trots att det är snö på backen. Tänk att köra snöpulsning med snö upp till låren detta härdar och ger styrka. Sen så uppskattar man våren och sommaren mer än någonsin. Det är då som den träningen har gett nytta. Men bara för att det blir snö står jag inte och jublar direkt. Eller då temperaturen är under 10 grader, då kan det ta emot att ge sig ut. Ändå gör jag det, inte för att jag måste utan för att jag vill. För egen del så är en vinter med barmark att föredra. Men jag menar ändå att man måste utnyttja det som naturen erbjuder. På ett sätt blir det också lite variation i träningen. Vill inte heller påstå att jag kommer att avstå helt från att springa på löpband i vinter men passen kommer oavsett väder till största del bedrivas utomhus. Efter ytterligare ett pass igår på kvällen så var det vila för min del idag. Imorgon är det nya tag. Sen längtar jag till söndag då Åkes poängterräng går av stapeln och som jag anser ingen har fullbordat sin karriär om man inte vunnit denna tävling.

/Peter  

Sist gång jag sprang Finalloppets 18,8km var år 2006 och det jag kommer ihåg av loppet då var att det var väldigt varierande terräng och kupering. Att loppet är kuperat är väl i sig inget att tala om. Så ska det vara. Men att man verkligen ”vågar” ha ett parti på ca 3km med stiglöpning och s.k. ”gristerräng” lyfter loppet. Visst, detta är väl inte till min fördel men likt förbaskat är det roligt att springa i. Att det sedan var fullständigt livsfarligt att springa på spångar och berg när det är halkigt måste man tänka på när man trycker på.

Loppet idag utvecklade sig som sist jag sprang då det inte var något mördande tempo i början. Utan det gick lite ryckigt de första 9 kilometrarna. Sedan kom ”gristerrängen” och vi som då var kvar i tätklungan var jag, Erik Senorski som till slut vann, Erik Peterson som tvingades bryta efter att ha ramlat i detta partiet av loppet, samt Marcus Millegård. Brorsan hade tyvärr fått släppa efter ca 5km efter att också varit med i täten i början. I ”gristerrängen stack Erik Senorski och drog ifrån hela vägen in i mål och vann klart. Jag och Marcus gjorde upp om andraplatsen och jag försökte flera gånger att bli av med honom liksom även han försökte med mig. Men vi var sega båda två att hålla i. Sedan försökte jag ladda för ett sista försök och när det var 600m kvar lyckades jag rycka ifrån lite grand och gå ifrån 4 sekunder och bli 2:a. Marcus blev 3:a.

Peter som efteråt sa att han var nära att ”vägga” på andra halvan blev 8:a och tappade en hel del tid i slutet. Vårt ressällskap Joakim Axelsson som likt jag ska springa Florens Marathon 28:e november blev 34:a.     

Bara 3 veckor kvar nu!

Resultat http://www.finalloppet.com/

/Henry

I torsdags sprang jag en träningstävling som Vänersborgs SK arrangerade. Ett kul träningsinslag då höstmörkret bara blir mörkare och mörkare. Många startande var det också, mest från arrangörsklubben som nog hade 90% av de startande. Talade med en person som är ansvarig för denna tävlingsserie som löps 5 veckor i rad varje torsdag. Han sa att de vill som klubb öppna ögonen för de aktiva för löpning och terränglöpning. Ett bra initiativ då Vänersborg som stad inte har någon aktiv tävlingsklubb! (De bästa löparna tävlar därför för någon annan klubb) Det jag blir lite överraskad över är att inte de bästa seniorerna inom orienteringen passar på att springa tävlingen. Å andra sidan är detta något som jag på förhand redan visste. En gång pratade jag med en orienterare som sa att ”Det är inte roligt att bara springa, jag vill ha en karta i handen.” En annan orienterare sa att skaderisken för löpning utanför skogen är mycket större. Detta vill jag poängtera med en gång att detta är helt fel! Orsaken till att bli skadad ligger inte i på vilket underlag man springer på utan snarare hur van man är vid underlaget. Således menar jag att man ska träna på alla underlag. Risken för att bli skadad i skogen är lika stor som på asfalt och tvärtom. Dock kan skadetyperna skilja sig en aning åt, t.ex. är det inte lika lätt att stuka sig på en asfaltväg. Samtidigt som ett fall i skogen inte behöver betyda att man får några otäcka skrapsår på armbågar och knän.

Jag vågar också säga att närområdets orienterare Trollhättan-Vänersborg är alldeles för dåliga på löpning. För 20 år sedan fanns det ett gäng som kunde löpa Lidingöloppet runt 1.45 och under 1.10 på halvmaran. En av Sveriges bästa orienterare sa att kartläsningen behövde hon inte träna på eftersom den tekniken kunde hon redan. Därför körde personen bara 3 kartpass i veckan. Det som fokus var tvunget att ligga på var således löpningen.

Sedan så vill jag poängtera en sista sak. Det finns inte orienterare som springer en löptävling och inte heller en löpare som springer en orienteringstävling, utan på en löptävling är alla löpare och på en orienteringstävling är alla orienterare. Hur bra eller hur dålig man än är på att läsa karta eller att springa.

/Peter

Den senaste tidens väder och träning har minst sagt varit upp och ner. Man vet inte alls hur det ska kännas på nästkommande träningspass oavsett om det är på morgonen eller kvällen. Ena dagen kan morgonpasset kännas bra medans kvällspasset, samma dag, kan vara segt som knäck i benen. Anledningen till detta tror jag beror på den distans som benen och kroppen utsätts för just nu. Kan som exempel säga att söndagens långpass med tröskelinslag var riktigt segt. Tröskeln gick i ett snitt av 3.40-3.45min/km. Ska även säga att vädergudarna hånskrattade åt oss när det regnade och det regnade hela jädra passet. Men farten spelar egentligen ingen roll bara det känns att man får ut något av själva träningen. Gårdagens intervallpass däremot gick bättre eller i alla fall kändes bättre. Vädret var bättre med 3-4 grader och skinande sol, både morgon och kväll. I alla fall tills det mörknade. Idag regn och lite småseg kropp.

Om nu trenden håller i sig borde väl både solen skina och kroppen kännas dålig imorgon.

Föresten fick jag mina blivande marathonskor idag och imorn ska dem testas!        

/Henry

Idag var det dags för att åter igen springa Billingehusloppet. En kuperad 10,5 km bana med ett spurtpris efter 600m och ett backpris efter ungefär halva banan. När jag och kompisen Lars Eklund anlände till Billingen så blev mina värsta farhågor besannade. Snö och regn och 3 plusgrader, vilket innebär halka. Bara att gilla läget. När jag kommer till start och målplatsen ser jag hela startrakan full av snö. Bättre blev det inte då jag skulle värma upp och skulle inspektera delar av banan. På ett ställe var det så halkigt och mycket snö så att jag fick vända. Bara att gilla läget. När startskottet gick så hade jag tankar på att försöka på spurtpriset. Men jag tappade alldeles för mycket i starten och halkad efter vilket gjorde att jag struntade i spurtpriset. Kan nog säga att många hade svårt att stå på benen de första 200 metrarna. Bara att gilla läget. Efter spurtpriset bildades det en tätklunga på 4 man. Jag, klubbkompisen Kalle Johansson, Hälles Patrik Andersson och Dominic Mutili. Vid ungefär 4 kilometer tappade Patrik klungan samtidigt som afrikanen gick ifrån. Men efter den längsta backen utmed banan så fick jag några meter på Kalle som sedan släppte kontakten samtidigt som jag började plocka på afrikanen. När det var c:a 3,5 kilometer kvar passerade jag och gick upp i ledningen. Faktum var att jag fortfarande kände att jag kunde kontrollera löpningen och mina krafter utan att slita allt för mycket vilket har varit fallet hela senare delen av säsongen. Bara att gilla läget. Sista kilometrarna kändes riktigt bra då jag kände att segern var i min hand, bara jag inte halkade och ramlade eller något sådant. In i mål med segerkransen kring nacken kändes jävligt härligt. Aldrig vunnit på Billingen (långa banan) tidigare och så kom segern då en säsong som varit kass och i ett underlag som var uselt. Tiden i mål blev också förvånansvärt bra för de förhållanden som rådde, 34.27. Kalle kom in på en 2:a plats på 34.37 och trea var Patrik på 35.17. Nu gillar jag läget!
För resultat följ länken: http://www.billingehusloppet.se/

/Peter 

Inte än, inte nu, varför, vad har jag gjort, eller föresten vad har VI gjort för att förtjäna detta. SNÖ! Fy bubblan. Innebär halka och kyla. Körde ett pass imorse i soluppgången. Kallt var det men med ett sådant fint väder så är det ändå ok. Såg att ett molntäcka var på väg med destination Trollhättan. Tänkte inte mer på det utan mer på att så länge det är barmark och några minusgrader (-5) så är jag nöjd. Frisk luft och bra underlag. En och en halv timme senare är situationen en annan. Det börjar sippra ner några snöflingor. Blir nog inte värre än några flingor tänker jag. 30 min senare fullständigt häver det ner. Nu kan det ju låte som att skidorna kommer att åka fram för skidåkarna. Men där gick ni bet! Det har slutat nu i skrivande stund. Och det enda som kan skådas är ett vitt täcke ute. Så ni kan lugnt och i maklig takt ställa tillbaka burkvallan, stavarna, skidorna och pjäxorna. Nu får bara denna vinter inte börja alldeles för tidigt i år. I och för sig har det de senaste dagarna varit kalla ute så lite vinter har det nog varit. Men snön kan jag klara mig från ett tag till.

Så ska jag tävla igen. Det blir på lördag på Billingehusloppet som är 10,5 km. Har sprungit ett antal Billingehuslopp. Till och med i någon decimeter snö! Intressant är att de har infört ett spurtpris efter 1,5 km samt att det sedan tidigare finns ett bergspris under loppet. Har aldrig vunnit detta lopp och hoppas att jag ska kunna vara med och konkurrera om första platsen i år. Enda synpunkten jag har på loppet är egentligen att tävlingsdag har byts. Förut gick det den söndagen då vi ställde om klockan vilket innebar att det blev en timme extra på natten. Nu har de istället flyttat starttiden till eftermiddagen. Traditioner är till för att brytas.

/Peter

Tänkte lägga ut facit för inlägget från förra veckan ”Löpning i gamla svenska mått”. Egentligen borde jag ju inte göra det men alla som läst det hoppas jag har tagit reda på facit själva. Ni latmaskar som inte gjort det kan läsa här:

En Kanna=2,60 liter

Ett Stop=1,3 liter

Ett Kvarter=0,32liter

En Jungfru=0,08 liter

En Gammal Mil=10689 meter

En Fjädrings Väg=2672

Ett Lod=13,28 gram

Ett Skålpund=425 gram

Eller hur hade det varit roligare med gamla svenska mått!?

/Henry

Stora delar av hösten har jag tränat helt ensam och den senaste tiden har det känts bättre och bättre. Så jädra skönt att få springa mot bra konkurrens igen. Allt sket sig på första kilometern.

På dagens NM-uttagningar på 9km var startfältet bra för att testa formen. Jag var taggad och ville verkligen testa formen. Sedan Lag-SM har jag hunnit vara förkyld och träningen var lite tung efter det men den senaste tiden har träningen lossnat och det har känts relativt bra (Lidingöloppet nämner jag helst inte av naturliga själ). Körde bl.a. ett fartlekspass i onsdags som gick grymt bra.

När startskottet gick var jag bra med i klungan. Det kändes riktigt stimulerande att ligga med där. Men ibland är oturen framme. Efter drygt 1km, i en tvär kurva som var väldigt lerig så ramlade jag och klappade i högra knäet. Loppet kört, fan, skit, nej! Jag skrapade även upp knäet och fick en liten brännskada på höften. Såret på knäet blev ganska djupt och det var inte särskilt trevlig stund i duschen efter. Tillbaka till loppet. Försökte halta igång löpningen när jag kom på benen och haltade mig fram 600-700m. Det brukar ta ett tag att komma igång igen. Men alla var redan borta. Konstigt att ingen väntade? J Det värsta i situationen var att jag för mindre en månad sedan ramlade och slog i knäet och hade faktiskt så ont på natten efter att jag trodde säsongen var körd. Men på morgonen joggade jag som vanligt!?

Jag ljuger inte om jag säger att jag trodde benet skulle gå av första 200m efter dagens fall. Men efter ett tag kom jag ändå in i löpningen igen och pinnade på ganska bra. Sista 8km sprang jag för mig själv och blev sist, BEDRÖVLIGT! Inget kul och absolut inte det jag förväntade mig av loppet. Kan inte vara nöjd med det men samtidigt handlar ju terränglöpning om att stå på benen oavsett underlag och kurvor.

Annars tyckte jag att banan var väldigt rolig att springa. Korta varv och varierad löpning med en lång backe uppför, en nedför och slätlöpning samt olika underlag. Så som terräng ska vara.

Nu känns det ganska ok. Förhoppningsvis långpass imorn. 

/Henry

Imorse var jag ute och svettades igen på morronen. Halv 8 är morgon! Vad du än säger coach! Brorsan var också med. Jädrar vad trött han såg ut att vara. Egentligen är det ganska svårt att veta hur mycket man svettas i förhållande till hur mycket man dricker. Om jag dricker EN KANNA och svettas ETT STOP så finns det kvar en hel del i kroppen ändå. Svettas jag mer än ETT KVARTER vart 20e minut på maran så måste det ju fyllas på med minst EN JUNGFRU i kvarten. Hur som helst blev det EN GAMMAL MIL plus ca 1000m på morgonen. I eftermiddag blir det nog EN GAMMAL MIL och EN FJÄRDINGS VÄG. Eller något sådant. Efter det var man flera LOD lättare och fyllde på med några SKÅLPUND frukost. Skönt!

Allt klart som korvspad.  

/Henry

Snö, kyla, mörkare dagar verkar vara på intågande. Nu har det varit några dagar som varit kalla, i alla fall på morgonen. Hösten är verkligen här. Jag vill absolut inte avsluta med ett äntligen i förra meningen för då skulle jag verkligen ljuga. Varför kan det inte vara varmt året om? Ändå vill jag erkänna att luften på morgonen blir ganska bra. Känns syrerikt men när man kliver upp direkt från sängen när klockan piper och trycker igång klockan inom 10 minuter är man fortfarande frysen. Som tur är ska man ju springa och då blir man varm!

Ska väl egentligen inte klaga för mycket. Förra vintern kändes denna kyla som sommar. Nja, kanske inte riktigt men mycket varmare i alla fall. Sedan är det väldigt vackert och färjgrant med skinande sol och träd som släpper ner årets sommargrönska till marken när man är ute på en löprunda på morgonen. Som idag då jag och brorsan körde förmiddagspasset på 80 minuter i just så här fint väder.

Det börjar ju också bli lite mörkare på kvällarna vilket är en annan tråkighet med hösten. En liten ljusning i detta är att kommunen verkar lägga ner elkablar för att lysa upp hela vårat kära Sandhemspår och inte bara halva spåret som tidigare. Om det blir så att vi får elljus på hela spåret kommer det ju finnas ett 3km långt spår till vintern som man kan använda sig av.

Ska bli skönt med Kenya i Januari!

/Henry

Har varit en tung vecka på träningsfronten. Jobbigt! Skriver därmed inte något mer om löpning. Några roliga skämt fäljer därför nedan. Mycket nöje.

Första...
En buss åker med ett gäng gamla damer på motorvägen, på väg från en shoppingtur. Så blir busschauffören knackad på skuldran en liten, gammal dam som undrar om han vill ha en handfull jordnötter. Chauffören tar tacksamt emot och mumsar i sig.
Detta händer 5 gånger till och då frågar han varför den gamla damen och de andra damerna inte vill ha nötterna själva.
- Vi kan inte äta dem för vi har inga tänder, svarar hon.
- Men varför köper ni dem då? frågar chauffören.
- Jo du vet; vi bara älskar chokladen som är utanpå dem, svarar damen!

...Andra...
Tidigt på julaftons morgon ringer telefonen hemma hos föreståndaren för Systembolaget i Sundbyberg. En herre frågar korrekt:
- Jo, jag undrar när öppnar ni butiken?
- Det är ju som ni kanske vet julafton i dag, och då har vi stängt, blir svaret.
Nästa morgon ringer telefonen igen och samma röst frågar lite mindere korrekt:
- Unnrar alltschå när ni öppnar idag?
- I dag är det ju juldagen, svarar föreståndaren med tillkämpad artighet, så vi har faktiskt stängt idag också!
På annandagen morgon ringer det igen och samma röst, fast nu ännu ostadigare, frågar:
- Jo, goa föresctåndaren, en annan unnrar alltschå när ni öppnar egentligen?
Föreståndaren blir jätteirriterad och svarar barskt:
- Nu har ni ringt och stört mig varenda dag under julhelgen och vi har faktiskt stängt idag också. Men i morgon kommer jag och öppnar klockan nio
och då ska jag se till att ni personligen blir insläppt.
- inschläppt? Jag vill inte bli inschläppt. jag vill bli utschläppt!!

...Tredje...

Sanning 1. Du kan inte nå alla tänder med tungan!
Sanning 2. Alla idioter som läste den första sanningen kommer att prova!!!
Sanning 3. De upptäcker att sanning nr 1 är en lögn.
Sanning 4. Du ler nu för att du är en idiot...
Sanning 5. Snart kopierar du det här så att alla andra idioter kan läsa det.
Sanning 6. Du har fortfarande ett fånigt leende i ditt ansikte!

...och så en sista.

- Hej, jag skulle vilja teckna en försäkring!
- Jaha, vill du ha en livförsäkring eller en brandförsäkring?
- Båda, jag har nämligen träben!

/Peter

Vill hedra en gammal idrottsprofil som gick bort förra veckan vid en ålder av 79 år. Åke Johansson, som kommer från Arentorp men bott i Trollhättan i många år. Han tävlade i löpning för Trollhättans IF och i Orientering för Trollhättans SOK. Åke var alltid ett energiknippe och att han var 79 år märktes inte. Han hittade alltid på nya upptåg och överraskningar. Man blev aldrig förvånad vad denna man kunde ta sig till. T.ex. hans prisutdelningar på olika tävlingar kommer aldrig någon någonsin att överträffa. HANS tävling Åke´s Poängterräng som inte är lik någon annan tävling. Hans förmåga att anpassa sig till omgivningen. Det var Åke.

Vi har haft tur att stöta på honom i våra liv. Kommer alltid komma ihåg dig! Vila i frid.

/Henry och Peter

Folk har hedrat honom på Trollhättans IF gästbok:

Vår högt värderade Åke Johansson har avlidit.
Pappa till Åke:s Poängterräng som i år går för 47:de gången.
En idrottskamrat och vän långt utöver det vanliga.
Vi minns Dej med stor saknad, Din klurighet och Dina roliga upptåg.
Vila i frid.

/Harry Lindell

Vila i frid Åke!!!

/Patric med familj

Vila i Frid Åke !!
Vi kommer att sakna dig ! :'(

/Peter Strömberg

Det var med tungt hjärta vi hörde att Åke Johansson gått bort.
Vi minns Åke som en levnadsglad kille, 79 år ung. Alltid nära till en glad kommentar. Vi saknar dig jättemycket!

/Familjen Dandebo

Var inte beredd på att du skulle gå till andra sidan redan.
Du ordnar säkert till någon trevlig tävling där uppe.Anmäll mig !
Jag kommer senare.

/Ralph

En overklighetskänsla infann sig när jag fick beskedet om Åke.
Tankarna går till minnena som man har tillsammans med honom
och till närmast anhöriga.

Vila i frid Åke, vi kommer alltid att minnas dig!

/Din vän Frank

Kan bara instämma med er andra.
Åke är en stor förlust för oss alla.
Glömmer aldrig hans roliga och överraskande upptåg.
Han kommer alltid att finnas i våra minnen.
/ Günter o Alice

Ska inleda med att tycka till lite grand. Det gäller cykel och en viss spanjor som jag inte vill nämna namnet på. Varför, varför, varför? Det är bara så tråkigt så man inte finner ord. Cykel som är en riktigt rolig TV-sport förstörs när en idrottsman, som den här personen, gör något sådant. Tycker dessutom att det är löjligt när han nekar till något som är solklart. Nu lämnar jag det här och går in på de senaste dagarnas träning.

Men först kan jag säga att jag var på anställningsintervju i torsdags. Jädrar, kändes lite närmare verkligheten igen och blev taggad på ett nytt jobb. Klarade dessutom att hinna till träningen direkt efter då några löparkompisar hämtade upp mig.

Fredagens pass blev nog det hårdaste sedan lag-SM på stadion. 12x60sekx30sek vila och jag och brorsan körde riktigt hårt. Skönt att äntligen köra så här hårt igen.

Idag sprang vi 2.21 med tröskel 6x(6min-4min-2min) med joggvila 2-2-1min. Det kändes en aning efter kan jag säga. Den här träningen kommer det bli en hel del av i höst inför den slutliga säsongsavslutningen Florens Marathon.

Jo en sak till, har köpt flygbiljett till Kenya i januari.

/Henry

Lidingöloppet gick inte som man kunde hoppats på. Jag var 25:a och brorsan 36:a. Egentligen är jag inte förvånad beroende på hur sista tidens träning har sett ut. Gjorde så gott det gick i alla fall. Det räckte inte långt igår. Benen vill inte vara med bara. Bara att konstatera att formen inte är bättre just nu. 

Tiderna struntar vi i den här gången.

/Henry

Igår hände en hel del faktiskt. Först och främst körde jag och brorsan ett mycket lätt joggingpass på morgonen som gick så pass långsamt att en snigel säkert hängt med. Varför då detta? Ingen aning! Det bara blev så i farten.

Därefter blev det lite förberedelser inför framtiden. Dels köpte jag flygbiljett till Florens den 28:e November. Har hört att det går ett maraton där som man ska ”knata” sig runt.    

Passade samtidigt på att beställa en flygbiljett till Nairobi den första Januari. Anledningen till detta? Träningsläger kanske? Ja! Hoppas det äntligen blir av. Vi har snackat om detta i flera år nu. Steg ett avklarat!

På eftermiddagen drog ett regnväder in över Trollhättan med ihållande regn och orientering stod på programmet. Fruktansvärt blött i skogen! Halkigt på bergen. Ändå lyckades jag hålla mig på benen på de värsta ställena. Men vid ett ställe där jag skulle gå av vägen gjorde jag en så skarp kurva att jag ramlade och ”klappade” i knäet rejält. Kändes inte så farligt direkt mer än ömhet men när det var dags att ta sig hem gjorde det ondare. Knäet svullnade upp och i natt värkte och gjorde det så ont när jag vred på mig att jag trodde säsongen var helt körd. Kunde knappt gå.     

Sprang 30min på morgonen och det kändes ok.

/Henry

Ja, vad ska man säga. Egentligen inte mycket. Ska väl ändå printa ner några rader om Hagenloppet idag.

Dagens tävling var 10km terräng på Billingen (tveksamt om den håller rätt längd). Jag slutade 2:a och Peter 3:a. Vann gjorde Laban Siro som gick loss efter 3km efter att jag försökt dra hårt från start. Han släppte faktiskt en lucka 3-4 gånger de första 3 kilomilometrarna. Därefter började krafterna tryta för min del. Kanske lite het på gröten idag efter förkylningen. Loppet var väl inte perfekt och blad det bästa i år men ett bra genrep inför nästa vecka får man ändå påstå att det var.

Peter som även varit förkyld i veckan hade det som största delen av säsongen tungt och tappade redan från start men kontrollerade 3:e platsen i slutet.

Hoppas på bättre form nästa vecka.  

/Henry

Som jag skrev sist så har små förkylningsbasskilussker styrt kroppen ett tag. Tyvärr blir träningen lidande då. Till råga på allt gick jag till sängs en dag med 38,6 grader feber. Denna var lyckligtvis borta dagen efter. Tycker det är märkligt att man ibland kan få lindrigare förkylningar med nästäppa som är över på ett par dagar eller dem som blir lite värre. Det är viktigt att inte träna vid dessa förkylningar som faktiskt bara kan förvärra allting.

Det här får mig att tänka på två gamla idrottslärare som jag hade i grundskolan. Vill inte kritisera dem för mycket men enligt dem kunde man lätt köra ett styrkepass på gymnastiklektionen med lite feber. Visst gick det att köra fotboll med en muskelbristning. Att spela volleyboll med brutna handleder hade säkert inte varit något problem heller. Ok, det sista var kanske ganska överdrivet men just det här tänket hade dem. Själv råkade jag ut för dessa lärare i 7:e klass då dessa personer för första gången ska leda vår klass på en idrottslektion. Vid den här tidpunkten hade jag ont i hjumsken och feber som varade i 2 månader. Jag skämtar inte. Visserligen hade jag inte feber mer än varje kväll och natt men ändå. Hur som helst tyckte då båda idrottslärarna att jag lätt skulle ha kunnat gå en promenad. Men se det gick inte. Ingen promenad där inte. Fick till och med en utskällning för att jag ”vägrade” vara med på lektionen. Ett telefonsamtal löste situationen.

Tycker att om man är en idrottsledare ska man ha koll på vad man kan och inte kan göra i olika lägen.

Hjumsken blev i alla fall till sist bra och febern försvann vilket även den senaste förkylningen gjort.    

Hagenloppet imorn

/Henry

Inatt blev Peter näter i näsa igen och var mycket tveksam till start. På startlinjen stod han i alla fall klockan 16.00 men han bröt redan efter 4km. Förkylningen satte stopp redan i första motlutet och därefter var det motigt.

Lidingö nästa

/Henry

För en vecka sedan sjuk. Förkyld, ont i halsen och snuva. Höll i 3 dagar innan jag satte igång och tränade i måndags igen. Känner fortfarande av lite baskelusk som inte vill släppa. Huvudsaken är dock att jag inte hämmas då jag tränar trots att inte kroppen känns helt OK. Kommer ändå att stå på startlinjen imorgon på Stockholm halvmarathon. Hur loppet kommer att gå och hur kroppen svarar återstår att se. Hur som helst så får man koppla bort de senaste veckorna så att knoppen hänger med imorgon.

/Peter

För en vecka sedan sjuk. Förkyld, ont i halsen och snuva. Ända sedan Lag-SM detta elände.  Förkylningen låg även i början av veckan med feber. Har faktiskt inte kört ett snabbt pass sedan Lag-SM för en och en halv vecka sedan. Därför väljer jag att avstå helgens tävling. Det tar i mot kan jag lova eftersom jag satsat på denna tävlingen hela året. Men jag gör mig själv inte rättvis att starta. Träningen har i alla fall smugit igång igen.

Så är det ”mät”.

/Henry

Jag gillar inte det här. Varför gör kroppen på detta viset? Kanske skulle jag inte klaga. Det är 10 månader sedan sist. Detta elände som sätter sig i halsen eller i näsan eller både och. Den här gången har halsen drabbats av denna baskiluss. Jag menar alltså en förkylning! Pers i tisdags på 5000m och nu vågar jag inte springa. Egentligen kände jag av förkylningssymptom redan i tisdags och det har funnits där hela veckan men det var först igår som jag fick ont i halsen. Har dock ingen snuva. Inget bättre idag, typiskt. Vill dock påpeka att förkylningen än så länge inte har varit så farlig. Brorsan har haft det lite värre med känningar i hals och ont i bihålorna av snuva. Kanske ärvde jag och brorsan denna gräsliga åkomma av farsan som varit förkyld. Ja, ja hur som helst får man väl dricka te med honung i några dagar och kanske äta lite vitlök.   

Vila igår och idag…

/Henry

Lag-SM i Stockholm igår gick bra. Vi, Hässelby SK vann! Härligt! Själv sprang jag 5000m efter att blivit tillfrågad i fredags om att vara med istället för Erik Johansson som lämnat återbud. Resultatet på 5000m loppet blev en andraplats efter Mats Granström och men med ett nytt ”pers” på tiden 14.18,49. Mats som sekunderna innan start frågade om vi inte skulle köra på tillsammans, vilket var precis vad coachen sa till mig före avresan till Stockholm och det var bara att hänga på med tanke på att jag hade tänkt köra själv från början. I början av loppet drog vi 2 varv var. Men i slutet av loppet orkade inte Mats riktigt hålla tempot i täten. Hans otroliga 10000m lopp i Finland satt i benen. Han orkade dock springa ifrån mig på sista varvet med 4 sekunder.

”Pers” igen och SM-Guld

/Henry

Igår sprang jag 5000m i Falun i det bästa nationella startfältet som jag sprungit i här i Sverige och visst var det så att det var länge sedan ett så här bra startfält startade 5000m. Efter mitt sämsta lopp någonsin – TAKTISKT i fredags så var tanken att ligga med lite bättre längre fram men tydligen tänkte alla andra likadant också och det blev en del kubbning om positionerna. Tempot var inte direkt mördande och för min del vill jag ha ganska högt och jämt tempo. När Mustafa Mohammed körde på vid 3000m till sin tredje seger för helgen var det bara att hålla så god fart som möjligt och slutändan gick det väl sådär. Det var ganska tätt om placeringarna i slutet av loppet. Slutade 9:a i A-heatet men 10:a totalt eftersom B-heatets segrare hade bättre tid.

Ok, SM.

/Henry

I ett perfekt löparväder vid Lugnet i Falun var det många löpare till start då 10000m skulle avgöras. Loppet fick en underlig start du Spårvägens Fredrik Uhrbom gick loss redan under första kilometern samtidigt som de andra i fältet sprang avvaktande. Som mest blev det 10 sekunder och så såg det ut följande kilometer. Henry som låg med i bakre delen av första klungan var sedan med då Oskar Käck, Hälle drog upp farten. Detta gjorde att det blev en lite lucka på grund av dragspelseffekten. Henry fick på egen hand gå ikapp huvudklungan med ett antal löpare i släptåg. Så såg det ut några gånger då Henry hade kommit ikapp tappade några placeringar och hamnade långt bak i klungan igen. Farten bedarrades efter några hundra meter men när rycken kom var han inte riktigt med. Till slut hämtades Uhrbom in utav huvudklungan då han praktiskt taget stannade på upploppet och väntade in dom (han bröt senare efter några varv). Under andra halvan av loppet gick Mustafa Mohammed upp i ledningen och spräckte klungan. Han kunde ohotad vinna loppet före Mats Granström Spårvägen och Erik Peterson Mölndal AIS på tredje. Henry låg under de sista kilometrarna på femte plats tätt följd av Fredrik Johansson Ullevi. Båda löparna passerade löpare som försökt gå med lite längre i täten. Henry kom sedan in på en 6:e plats efter att blivit omsprungen på sista varvet av Fredrik. Några kommentarer efter loppet tyckte det var lite konstigt att Fredrik inte hjälpte till med dragjobbet då båda inte var med om tätplaceringarna eller några medaljer. Nytt lopp på söndag då det är 5000m.

/Peter

Just nu sitter jag och tittar ut genom fönstret och ser Lungnets idrottsanläggning utanför fönstret. Snett till vänster syns hoppbacken som ÄR brant och om man lutar sig ut genom fönstret kan jag se friidrottsarenan som SM tävlingarna startar på imorgon. Ska sticka ut på en liten 45minutare om någon timme för att se lite av de bilder som brukar ses på TV när världscupen i skidor går här.

Kanske den beryktade mördarbacken kläms in men sakta!

Tänkte göra något som verkligen hör till ovanligheterna på denna sida. Alltså berätta om löpning och vad som hänt de senaste dagarna. Vill börja med att säga att häseneproblemen är bättre än på över en månad. Därför har det gått att köra på ganska bra de senaste dagarna. Förra veckan blev det en hel del distans, mer än vad det varit sedan Marathonloppet i Sveriges huvudstad. Kan säga att jag dragit på mig distanslår med träningsvärk. Vanan är alltså inte inne att köra lite längre just nu men det kommer.

Förra fredagen körde jag och Åhwall ett ”lätt” fartlekspass. Eller det skulle vara lättare. Om jag uttrycker det så här istället. Vi sa inte många ord till varandra på mellanjoggen. I slutet gick det mesta ut på att lura varandra så mycket som möjligt genom att springa åt alla håll, i trappor och avledningsmanövrar som att trycka på knappen vid övergångsstället och dra åt andra hållet. Det gällde att vara på sin vakt och lurpassa på den andre.

Dagen efter blev det ett stegrande distanspass då farten skulle stegras varje 15min. Först uppvärmning 4.15! sedan 3.45, 3,30 och 4,15 nerjogg!

På söndagen kördes två pass. 60min på förmiddagen och banintervaller på eftermiddagen, 1000m-800m-600m-400m-200m. Inte så tufft pass men meningen var att det skulle gå undan.

Måndagen var rolig. Sprang hemifrån och till Vänersborg och tillbaka igen fast inte samma väg. 2 timmar måndag förmiddag hör inte till vanligheterna. Jädra kul i alla fall.

Ska avsluta med att säga att vi körde sista gemensamma passet på bana för i år. Detta var igår. Och det är så jag nästan lägger en tår. För nu kan det ta ett litet ta(g) innan man är tillba(x). Ok, kasst rim, jag får träna påt till nästa gång eller skita it.

Till sist hittade jag ett videokassettband från 2006 häromdagen där det stod Terräng-VM på. Förresten ett videokassetband känns som 100 år sen. I alla fall, satt in det i den gamla videon för att titta och blev mäkta imponerad när Bekele den äldre spurtade sista 15 minutrarna av de 35 som dem höll på. Tänk om man själv kunde spurta hela loppet någon gång!

15km i eftermiddag i åska och regn är det sagt.   

/Henry

Det var ett tag sedan jag skrev något här nu så det ÄR dags igen. Det första jag tänker skriva är om årets Etape Bornholm. Det gick sådär. Inte dåligt men jag hade hoppats på lite mer. Är nöjd med första och sista etapperna som var millopp. Men benen var lite sega i slutet av veckan.

Det andra handlar om hälsenor, igen. Brorsan har ju under en längre tid haft problem med hälsenorna. Efter Sollentuna GP gjorde sig min högra hälsena påmind igen. Hälsenan har flinat mot mig nu i ca en månad när jag går upp på morgonen. Hälsenor är lite konstiga eftersom det kan vara bättre ena dagen och sämre den andra. Jag tror ändå det kommer repa sig som det gjorde sist för ett och ett halvt år sedan då problemen var dem samma. Den gången plockade jag ut hälkappan i skon samt alla äckliga kuddar i hälen som trycker på hälsenan. Det hjälpte då.

Kul att brorsan tog tag i detta sisådär 18 månader efter det att jag sa till honom att göra det och som han skriver i sitt inlägg låter det som han är värsta proffset nu. Och det kanske han är för det sliter att sitta och plocka ut hälkappan ur skorna.

Till skillnad från brorsan tänker inte jag ta något break utan köra på som vanligt, minus, spikskor. Det är bara att hoppas att hälsenebesvären ger sig.   

Hoppas, hoppas, snälla, snälla hälsena kan di inte bli som vanligt igen!

/Henry

En vecka har gått sedan sista etappen på Bornholm gick av stapeln. Direkt efter bestämde jag mig för att inte springa SM i Falun. Hälsenorna är en orsak men inte den enda. Har känt att formen inte varit riktigt som jag hade tänkt mig den senaste månaden. Därför blev denna vecka helt fri från löpning. Tror att det kan vara bra att göra ett sådant ”break” för min del. Siktet blir nu istället inställt på höstens tävlingar och närmast SM på halvmaraton som går uppe i Stockholm den 11 september. Detta innebär att jag kommer få en träningsmånad fram till dess. För övrigt så har jag gjort lite annat denna vecka, bland annat varit och fiskat. Är en underbar avslappning när man sitter med ett metspö i handen och väntar på att flötet ska börja guppa i vattnet. Nappa det då, nja sådär, blev några löjor och mörtar och en abborre som jag tyvärr fick slänga i igen på grund av att den var så stor att den inte gick i stekpannan. OK, en dålig lögn det var snarare åt andra hållet, alltså en lite sketen abborre. Tur dock att brorsan var med som drog upp några så att det räckte åt mig med.

Till sist läs Hälge nedan. Skulle antagligen gå så om inte tränaren håller hårt i kopplet…

/Peter

Den senaste månaden har rent ut sagt varit för jävlig. Formmässigt har det gått utför, kroppen har inte velat vara med på de tunga träningspassen. Har haft problem med baksidorna och hälsenproblemen har varit värre än det har varit tidigare. Därför blir det inget SM på bana för mig. Tänkt var att springa både 10000m och 5000m men att åka dit och vara i dålig form är ingen höjdare. Tror dock att den största boven är hälsenorna. Sen första banloppet har problemen bara blivit värre. På 10000m i Finland kändes det de första varven men sedan försvann det. Nästa dag, fick jag nästan krypa ut till köket från sängen. Fan de senaste månaderna har jag stapplat ut till köket och har haft problem när jag gått ner för trapporna för att hämta tidningen. Detta sitter inte i hela dagarna utan blir bättre efter några minuter då jag har leat upp senan. Att formen sedan har blivit sämre tror jag beror på hälseneproblemen. Dels så tappar jag fokus på tävling när det gör ont i senan och dels så blir problemen ett störande moment i träningen då hela tiden detta sitter i huvudet.  

För att komma ordning med problemet har jag börjat köra tåhävningar lite oftare och hårdare samt att jag gjort ett röjande i skohyllan. Suttit ett antal timmar (minst 12) och tagit ut hälkappan och all ludd i skonas hälkant. Tror att detta kan göra att trycket på hälsenan släpper. Och tro mig detta är inget enkelt jobb beroende på från vilken skofabrikant skon kommer ifrån.

Passar denna vecka också på att ta det lite lugnare på träningsfronten för att  terhämta både mig själv och hälsenorna. Känns ändå rätt jobbigt man blir ju sugen på att springa. Istället ligger nu fokus på att göra en bra SM- halvmara i början av september och en bra terränghöst.

/Peter

Hemma igen efter en segdragen resa från Bornholm under gårdagen då vi missade anslutningsbuss i Malmö på grund av att det var problem med tåget från Ystad. Hade dock tur eftersom bussföretaget hade satt in en extra buss för resande som kom från Köpenhamn. Denna var försenad med över 2 timmar! Tur för oss då den andra bussen inte kunde vänta. Dessutom var alla tåg fullbokade.

Inför tävlingarna på Bornholm hade arrangören fått ihop ett bra startfält från med löpare från allra högsta klass från Danmark, Finland och Sverige. Bland annat Obed Kipkurui, Finland 3:a lidingöloppet, samt segrare 2008 i etapp Bornhom. Steen Walter, Danmark flerfaldig dansk mästare i terränglöpning. Simo Wannas Finland 29.02 på 10000m. Från Sverige var vi fyra stycken löpare jag, Henry, Åhwall och David Nilsson Högby IF.

Hasle

Första loppet av fem är en kontrollmätt 10km bana med långa rakor, ingen kupering, med en blandning av asfalt och grus. Detta är också en etapp där de första kilometerna blir en aning avvaktande eftersom ingen vet var konkurrenterna står formmässigt. För min del så har inte formen varit den bästa de senaste veckorna vilket har berott på lite skadekänningar och lite värre problem med hälsenorna än vad jag har haft tidigare. Tyckte dock att det kändes hyfsat bra veckan före. Detta skulle visa sig vara fel. Redan efter ett par kilometer så kändes de att kroppen inte hängde med dessutom så ömmade hälsenorna ganska rejält. Fick därför släppa klungan tidigt i loppet vilket gjorde att löpare bakifrån kom ikapp. På något sätt så lyckades jag haka mig  fast i en 5 manna klunga och i slutet hålla dessa bakom mig i mål. 9:a på första etappen på 32.06 var inte direkt vad jag hade räknat med. Vann gjorde Obed på 29.53! sedan var det 4 löpare inom minuten efter honom. Henry 4:a på 30.42 och David var 3:a. Då insåg jag att hela veckan totaltävling var körd för min del.

Duodde

Sandetapp inget för någon med ont i hälsenan. Detta var ytterligare en tung etapp för min del. Banan som är 5.8km springs på Danmarks kändaste strand. Det är även denna etapp som alla talar om inte på grund av att den är så tuff utan mer med avseende på underlaget eftersom det nog inte finns någon som skulle välja att träna i lös sand. Lite kul också är det då alla som springer etappen första gången tycker att de som sprungit tidigare har mer erfarenhet och är mer vana vid sandlöpning.

Etappen i sig visade mer tydligt vilka som skulle vara med i toppen av etapp Bornholm. De  tre främsta från Hasle etappen visade sig åter igen vara starkast. Samma vinnare i form av Obed, 2:a Walter och tre David. Henry var 6:a och jag 10:a. En som gjorde ett bättre lopp än i Hasle var Åhwall som var 5:a.

Almindingen

7,8 km terränglöpning. Inför denna etappen hade jag mixtrat lite med skorna genom att skära bort en bit av kudden som satt i hälen. Inte för att gör skon lättare utan för att ta bort trycket från hälsenan. Dessutom tänkte jag att nu får det fan i mig bära eller brista, jag måste försöka att slå på offensiven. Kunde ju plocka ngon i sammandraget där jag låg 9:e plats 1 min från 8:e. Kanske att jag var lite het på gröten då jag drog upp först kilometern på 2.44. Sedan var det bara att plåga sig igenom resten av loppet. Tappade återigen och blev 7:a men plockade också i den sammanlagda ställningen på 7 och 8 placeringen. Henry var 6:a igen och tappade på framförvarande löpare i  sammandraget. Inför loppet låg han på 5:e placering.

Hammeren

Backetapp 8,6 kilometer med en stigning på 400m med 14% lutning upp till målet. I starten är lutningen 15% i början och det stiger i c:a 2 kilometer innan det börjar gå utför. Dessutom ett bergpris som den som klättrar snabbast uppför får. Detta är klart den tuffaste etappen. Min tanke inför denna etapp var att gå med över toppen efter 2 kilometer och försöka att hänga mer nerför. Trotts att det inte gick så fort i  början enligt David Nilsson fick jag släppa tätklungan redan efter någon kilometer. Således var jag inte med över toppen. Vid 3 kilometer splittrades tätklungan och jag kunde efter en bra utförslöpning plocka några placeringar. Kilometern innan toppen tappade jag dock en placering (Åhwall). Blev 7:a men lyckades ta mig upp på en total 7:e plats. Henry var femma på etappen och behöll sin totala 5:e placering.

Rönne

Sista etappen är återigen en flack 10 kilometers bana med ett spurtpris efter 1,5 kilometer. Åhwall var penningsugen och snodde detta från Simo Wannas efter en rasande sprint från start. Sista deltävlingen vanns utav Obed som vunnit alla veckan race och därmed segrade i etapp Bornholm. Jag avslutade det sista loppet genom att bli 6:a och Henry blev 4:a. David lyckades med att bärga andraplatsen totalt före Walter efter att varit före Walter på de tre sista etapperna. För övrigt var David i sin livs form denna vecka vilket också visade sig på tävlingarna. Fyra totalt blev Benjamin Ole Wolthers, Danmark placeringen före Henry som i sin tur var placeringen före Andreas. Jag kom på en 7:e placering totalt efter att ha höjt mig i slutet av veckan. 

Trotts detta så var det inte så här jag hade tänkt mig etapp Bornholm för några månader sedan. Vad som händer framöver med säsongen får jag väl återkomma med. För er som är sugna att springa etapp Bornholm GÖR DET! Detta är en vecka som går så otroligt fort. Inför varje tävling blir det diskussion och efter varje blir det ännu mer diskussion.

För resultat: http://results.ultimate.dk/events/2010/run/etapebornholm/front/index.php

Och för er som tror att Bornholm är platt så är detta fel!

/Peter 

Imorgon drar det iväg till ön Bornholm i Danmark. Ett år har redan gått sedan vi var där senast. Tiden rullar på fort och det är nästan så man inte riktigt hänger med i tiden.    

Den här gången ska man förhoppningsvis komma dit lite mer erfaren då man vet hur veckan kommer fungera. Därmed är det inte sagt att det kommer bli lättare den här gången. Motståndet ser tufft ut men det är bara bra. Allt i sin ordning med andra ord, bara att köra hårt.

Tävlingarna startar på måndag och slutar på fredag och då har vi svaret hur resultatet efter fem dagar föll ut.  

Grattis farfar som fyller år idag!

/Henry

26-27 grader och tryckande hetta kan årets Kraftprov sammanfattas i år. Det var näst intill så att uppvärmning var onödig idag. Lägg därtill Sveriges tuffaste gatlopp, 11,6km backe upp och ner hela tiden. Vann gjorde Japhet Kipkorir från Kenya före en annan tävlandes för Hässelby, Adil Bouafif.
Efter att ha släppt tätkontakten efter 1,5km låg jag helt själv till 5,5km då Dan-Erik Archer och Patrik Andersson kom ikapp. Patrik i sin tur släppte våran tremannaklunga 1km senare och det var Dan-Erik som stod för dragjobbet som till slut lönade sig med att han fick en liten lucka på mig när det var 2km kvar. Den växte väldigt långsamt in i mål. Till slut hamnade jag på min bästa placering hittills med en 4:e plats 9 sekunder efter Dan-Erik medan Peter som återigen hade det tungt slutade 7:a. Han har även den senaste veckan haft skadekänningar i baksidan. Vad tiderna var tänker jag inte skriva här eftersom förhållandena var som de var. Det enda som kan nämnas är att det generellt var långsammare tider för de flesta. 
Nu ligger det bilder i bildarkivet 

Lite svalare nu när klockan är 23.55     

/Henry

Lördagens lopp var det absolut tyngsta och jobbigaste på mycket länge. Egentligen är jag inte jätteförvånad då veckans träning var riktig seg. Redan efter ett par kilometer (första på 2.45) ville helt enkelt inte benen var med. Bättre blev det inte av att baksidan av vänsterlåret kändes som gränsen till kramp och det drog hela tiden lite i baksidan. Sedan var det också värmen, inte någon personlig favorit. Drack på varenda vätskestation och sprang igenom duscharna när det fanns. Ändå var det en resa på Strömstads gator som blev en enda lång pina. När det går så här på tävlingarna försöker man ofta hitta anledningar till varför det gör det. Sen efter ett tag börjar hjärnan göra om dessa till bortförklaringar. Försöker att alltid hålla dessa för mig själv. Men va fan nu ska jag ut med språket. Midsommarhelgen magsjuk och feber. Bra känsla i kroppen innan, formen på väg uppåt? Höll upp ettt dygn efter magsjukan och drog igång med lätt jogg. Kändes OK! I full träning bara några dar efter. Kändes bra. Veckan efter ett lätt banpass på Edsborg några dar innan tävling. Kändes kanon. Sista 200m på 25.98 efter att ha fått hjälp av sprintern Patrik ”älgen” Hägg på denna. Nästa dag träningsverk så inne helvete i baksida/framsida lår. Inte bra! Massage och aloevera inför tävlingen dagen efter. Hjälpte inte mycket. Värre på tävlingsdagen då det 4 år gamla 5000m perset skulle ryka. Blev inte så. Träningsverken försvann efter ytterligare 2 dagar men segheten i låren satt kvar. En 200:ing så snabbt är jag inte van vid som långdistansare. Efter ytterligare några dagar känns det som att det börjar bli bättre. Springer ett långpass med tröskel inlagd på Kraftprovsbanan, kändes bra. Två dagar efter träningsverk igen (troligen de branta nedförsbackarna) och en kropp som en disktrasa och ben som känns som tegelstenar då ytterligare ett banpass avverkas. Oj, oj, oj Tävling 4:a dagar efter i Strömstad vad som hände där har jag ju redan beskrivit. Tror dock inte att det kan bli sämre än vad det var där.

För övrigt hade Hässelby lag i lagtävlingen där. Fyra man som kunde slå sig in i laget som består av 3 man. Tycker att det är kul när en tävling kan erbjuda en lagtävling med riktigt fina priser som är fallet i Strömstad. Och det gick faktiskt bra för vårat lag som vann. De som sprang in i laget var Adil Boafif, Åhwall och Oskar Majling. Men, men tråkigt att hamna utanför laget, kunde dock inte göra något åt detta. Var helt enkelt inte bättre denna dag.

/Peter 

Igår skrev jag att det skulle bli ett lätt pass på karta i skogen och så blev det också. Klockan 10.00 stack vi ut från Bergagården på Hunneberg för att plocka så många trimkontroller som möjligt både på Halle- och Hunneberg under två timmar. Det blev två gäng varav jag, brorsan och Åhwall var ett. Vi lunkade på i sakta mak och gjorde inga direkta missar de första 12 kontrollerna. Mer än att jag fick en pinne rakt genom skon. Men som tur var åkte den ur av sig själv och det var bara att lunka vidare. Sedan däremot började det hända lite grejer när vi var på väg till 13:e kontrollen som faktiskt var relativt svår. Åhwall hade precis tagit över som ledarhund och råkade ta riktningen en aning fel så vi sprang åt fel håll. I alla fall med tanke på var kontrollen låg. Allvarligt talat får vi alla ta på oss skulden för denna lilla fadäs eftersom alla läste kartan tills det att vi upptäckte missen. Egentligen kändes riktningen rätt från början när vi passerade mossar som vi faktiskt skulle passera. Ett fel bara, det var fel mossar! Det ska väl sägas att ”bommen” inte var jättestor men det tog ett tag att komma i rätt riktning igen och när vi var det så inträffade nästa företeelse. Helt plötsligt skrek Åhwall till. Han hade klampat rakt in i ett jordgetingbo. Aj, aj, aj sa han medan han la benen på ryggen och bara sprang. Och ärligt talat, det gjorde jag och brorsan också med en Åhwall jagandes av svärmande getingar runt omkring sig. Vi ville ju inte ha dem på oss också. En lätt spurt utan att tänka. I stundens hetta glömde vi bort att läsa kartan och av de tre getingsticken fick vi ut att vi hamnade lite snett. Men va 1000an, det gick att reparera. Efter det flöt orienteringen på ganska väl förutom…ja för det finns ett förutom. För det hände faktiskt en sak till. Åhwall trampade likt jag gjorde tidigare under passet på en pinne som gick rakt genom skon. Med en skillnad, att hans satt kvar. Lyckligtvis blev det inga större skavanker av detta heller men vi bestämde oss just i det ögonblicket att försöka undvika branter och andra farliga ställen.

1-0 till Spanien       

/Henry

Idag räcker det nog att skriva att Peter hade en RIKTIGT seg dag. Han slutade i alla fall på en 9:e plats i Strömstadmilen.

Laddar om med orientering imorn

/Henry

Denna vecka har faktiskt varit den jobbigaste i år. Med tegelstenar i låren och en ömmande hälsena blev en på förhand tung vecka inte som planerat. Körde ett ganska långt pass i söndags med en hel del olika tröskel intervaller inlagt. Kändes faktiskt bra på detta passet. Dagen efter var dock inte kroppen med längre, sliten. Tisdagens intervaller på bana visade sig bli ett slitsamt pass. Första intervallen sju och ett halvt varv på Edsborgs tartanbanor orkade jag inte ens hålla ett motsvarande 10000m tempo, 3min/km. Kan säga att det var långt ifrån. Tror dock att detta bara är en liten dipp i träningen. Imorgon är det Strömstadsmilen och jag hoppas att kroppen ska kännas bättre. Eller jag är nog ganska säker på att den känns pigg imorn. Har kört lite lättare pass i slutet av veckan.

Såg på friidrotten från Lausanne igår och blir faktiskt lite besviken på SVT då dom mitt under pågående 1500m lopp börjar med intervjuer och sedan bara visar upploppet. DÅLIGT! Har alltid tyckt att SVT har varit bra på att visa idrott istället för massa reklam under pågående tävlingar. Undrar då varför man går ifrån detta. Sen måste jag kommentera expertkommentatorn nere i mixzone. Hon är inte bra! Jag menar ett uttalande angående Usain Bolt om huruvida han kommer springa ner mot världsrekordet svarar hon så här: ”Bara han känner för det så gör han det”. OK han är världen bäste friidrottare just nu, men det betyder inte att han hur lätt som helst springer på ett världsrekord. När Christian Olsson var så dominant för några år sedan, vann han då när han kände för det? Kan tänka mig att när han första gången får stryk, för detta kommer att hända, att experter kommer säga att han är ur form. Vilket innebär att fokus fortfarande ligger på honom och inte vem det var som slog honom. Måste även tillägga att samme expertkommentator för några år sedan uttalade sig om varför Jamaica helt plötsligt hade blivit så bra i sprint. Hon svarade: Det är deras nationalsport. Läste på Roberto Vacchis blogg dagen efter.  Han påpekade att Sveriges nationalsport är fotboll och där är man inte rankade bland de 40 bästa i världen. Tänkvärt!

/Peter 

En fråga som ofta kommer upp mellan mig och brorsan är vad som egentligen är störst. Kuta hem ett SM-guld eller springa i landslaget? En fråga det egentligen inte finns ett bra svar på. Men ibland när jag och brorsan inte har något bättre för oss brukar vi roa oss med att diskutera olika onödiga ämnen och ett av dessa är det här med SM-Guld eller Internationellt mästerskap. Vad är störst? Givetvis diskuterar vi det på ett lekfullt sätt och det brukar låta ungefär som Peter, min bror brukar kläcka ur sig rätt som det är och helt oväntat, exempelvis när vi ser på Tour de France eller någon friidrottsgala. ”Hur många individuella SM-guld har du?”. En fråga som han redan kan svaret på och som han riktigt njuter av att få höra mig säga. ”De är få, eller rättare sagt inga”. Det är då jag på något sätt måste lägga in offensiven och drar till med motfrågan. ”Hur många internationella mästerskap har du sprungit”. Och då menar jag Europamästerskap i det här fallet. För att ge svaret på denna fråga och göra det mindre komplicerat så är det bara att gå tillbaka tre rader i texten för att få hans svar på frågan. Där står där ett citat som jag nu kommer att trycka CTRL+C för att kopiera och därefter Ctrl+V för att klistra in (datorn underlättar ibland onödigt arbeteJ). Enkelt ordnat för ett lika enkelt svar.

De här diskussionerna brukar hålla på ett tag men mynnar oftast ut i ingenting. För det finns inget egentligt svar på den här frågan. Man kan diskutera det fram och tillbaka men både ett SM-guld såsom ett landslagsuppdrag, t.ex. EM är stort och bevisar att man uppnått något som inte alla kommer att göra i sin idrottskarriär. Men samtidigt har vi olika förutsättningar, det gäller att vara skadefri, kunna pricka formen vid ett visst tillfälle samt att ibland ha marginalerna på sin sida.

Måste till sist medge att det finns mycket roligare och viktigare ämnen att diskutera. Kanske hur många de sju små dvärgarna var?

Äntligen får man se Tyskland ikväll igen!

/Henry

Idag blev det pers i B-heatet på 5000m i Sollentuna GP. Mitt nya pers lyder 14.23,76. Skönt med tanke på att det gamla är perset på 14.27 är 2 år gammalt och satt just i Sollentuna. Tråkigare var det för Peter som hade en riktig tung dag även fast det såg bra ut i början. Hans tid på 14.46 är långt ifrån hans gamla pers 14.26 från 2006. Också det satt i Sollentuna  

Ibland överraskar jag mig själv när jag springer. Idag var en sådan dag. Förväntningarna innan, dagens 5000m lopp i Sollentuna, var inte så stora. Men jag hade ändå inställningen

att satsa för att göra ett försök ner mot mitt gamla pers på 14,27. Men den senaste månaden har inte känts hundraprocentigt i benen. Kanske med anledning av att det är mindre än en månad sedan som jag sprang Stockholm Marathon.

När startskottet small av hamnade jag direkt i en bra position som fyra efter haren som skulle hara på 2.50 första tusen. När haren klev av efter 2000m, som passerades på 5,46 låg brorsan som tvåa och hamnade direkt i täten. Men tempot bedarrades direkt och Jakko Hamberg från Finland gick upp för att göra dragjobb. Tyvärr hade jag i detta skede ramlat ner till sjätte plats vilket gjorde att vägen fram blev ganska lång när brorsan, som hade en dålig dag, släppte några meter. Min enda tanke i det här skedet var att det får bära eller brista idag. Jag täppte igen luckan som uppstått och lyckligtvis bar det ända in i mål även fast jag var otroligt trött sista tre varven.

Jag vet att min största chans är att dra hårt i slutet av loppen och det gjorde jag men idag gick det inte att komma loss så jag blev ifrånspurtad sista varvet av en Jakko och en norrman men slutade 3:a i heatet.

Glädjande nog kan jag föra in ett nytt personligt rekord på 5000m i träningsdagboken som lyder på 14.23,76. En annan positiv grej som jag tar med mig från dagens lopp är att jag gjorde ganska mycket dragjobb framme i täten för att hålla tempot.

Klockan är nu 00.35 så där det står idag är egentligen igår (om man ska va petig)

/Henry

Kommer direkt från dagens träning och fick inspiration till att skriva detta inlägg i slutet av träningen då jag stod och svalkade mig i en av duscharna. En träning som för övrigt var ganska het idag med årets varmaste dag. Men det är inte detta som jag kommer att skriva om här. Det jag tänker skriva om är bäst att pränta ner medan jag har det färskt i minnet.

Jag tänkte spinna vidare på det inlägg som jag skrev den 20 juni. Vi börjar i omklädningsrummet, eller nej föresten. Ett steg tillbaka. Vi kan börja i korridoren under Edsborgs läktare där omklädningsrummen ligger. När vi kliver in i korridoren efter stretchningen hörs barn som skriker och en radio som står på så hög volym att den skulle kunna ge en döv Tinnitus. Nej, stopp, två steg tillbaka. Skriken kom inte från barn utan från vuxna människor som spelar i ett fotbollslag här i Trollhättan, i en hög serie, inom en lagsport där man jagar en boll. Det är även samma lag som jag dels skrev om i inlägget tidigare.

Hur som helst, vi delar dusch med dessa personer och det ger inte lugn och ro direkt när man möts av denna tillställning efter träningen. När jag och en löparbroder, Lennart står och tittar rakt in i deras omklädningsrum ser vi hur kläder och handdukar slängts på golvet och att deras materialförvaltare helt otroligt nog går och plockar upp efter dem. Vilket jobb att vara mamma för ett helt fotbollslag. Hoppas det är bra betalt!

Jag kan sätta det i ett annat perspektiv. Tänk själv om vi vid TSOK- stugan hade spelat hög musik efter träningen så att folk skulle tro att vi hade party. Tänk om vi hade en anställd som plockar upp kläder efter oss efter träningen. Tvättar, stryker och viker ihop dem så att de ligger snyggt och prydligt inför nästa träning. Tänk om vi skulle vråla och skrika ut  vår glädje över att vi är så mycket bättre än alla andra, nä det kommer aldrig att hända för ingen är så bra … nej här får det ta stopp! Kan bara säga att det aldrig kommer att inträffa! Vi är trots allt lika på ett sätt och det är att vi alla älskar vår idrott.

Skriv gärna om ni har någon åsikt om detta i vår Gästbok.  

/Henry

Så var den åter i skivspelaren, Ronny och Ragge Let’s Pök. En skiva som man egentligen kan utantill redan men alltid är lika rolig att lyssna på. Nu har den legat i skivstället och dammat i några år men som av en händelse kom jag att tänka på den idag. Vem kan glömma låtar som köra fort som fan, de’ e’ sommar och pökpåsen, riktiga sommardängor. Sedan kollade jag när skivan var inspelad vilket var 17 år sedan! Har sett det mesta med Peter Settman och Freddie Granberg men kommer alltid att förknippa dom med Ronny och Ragge. Jäla schite…

Under midsommarhelgen blev jag magsjuk och fick feber. Som tur var så satt det bara i ungefär ett dygn. Kände mig lite trött och hängig på fredagen och under träningspasset på eftermiddagen kortade jag ner detta eftersom det inte kändes bra. Sen kom febern. På lördagen blev det således tränings fritt. Igår, söndag blev det senare på kvällen efter att suttit och stekts i solen hela dagen ett kortare joggingpass. Jag hoppas nu att inte att magsjukan ska sätta ner kroppen till på torsdag. Nu är träningen i full gång igen…

/Peter

Ok, nu är det dags igen för en liten rapport från träningsfronten. Efter två lugna veckor efter Stockholm Marathon har jag nu kört på lite hårdare igen med en del kvalitet. Träningsförhållandena är ganska bra nu när högtrycket äntligen kommit även till Trollhättan. Träningen i värme är mycket bättre.

Den senaste veckan har inneburit tre viktiga pass. Två intervallpass på bana samt ett backintervallpass. På det första banpasset, 12x400m, körde jag i spikskor. Detta märktes dagen efter. Lite känning i senan på underbenet längst ner, hmm, vad heter det nu igen? Jo, hälsenan var det visst. Men som tur är försvann det ganska fort. Stelheten beror troligtvis på att det var ett tag sedan jag körde i spikes.

På backpasset drog jag på mig rejäl syra på de sista tre av totalt 12 stycken intervaller i vår gamla 200m backe. Oj, oj backen kändes som en klippvägg i slutet.

Igår körde jag intervaller på Edsborg helt själv eftersom brorsan varit magsjuk under midsommarhelgen. Helt ensam var jag dock inte eftersom farsan klockade tiderna. 400ingar och 200ingar blev det. Passets karaktär är lite annorlunda men det kommer jag inte att skriva här och nu. Kan i alla fall säga att det är så kul att det nog blivit mitt nya favoritpass. Skoj från första intervallen till sista. Och ja man blir trött.

Till sist, för en halvtimma sedan avslutades fotbollsmatchen mellan Tyskland och England. Tyskland vann helt rättvist! och hade dem inte gjort det hade VM varit slut för denna gången. Tyskland är mitt lag när det gäller fotboll och när det står mellan dem och Sverige i en match så håller jag på Tyskland (har faktiskt rötter från Tyskland, Gross är inget svenskt namn J). Så är det bara och kommer även vara i fortsättningen.

Heja Tyskland!

/Henry

Igår så var jag uppe i Stockholm och sprang 5000m på stadion i en tävling som heter Sommarspelen. På förhand var det upplagt med Henrik Skoog som hare på dryga 68 rundor som innebär en tid på 14.20. De yttre förutsättningarna kunde inte vara bättre denna sommarkväll, 18-20 grader klarblå himmel och ingen vind. Tur var väl det att vädret var bra för starten blev hela 40 min försenad på grund av något fel i sekretariatet!

Loppet första 3000m kändes bra tills Henrik Skoog gick av. Då var det jag som låg bakom honom och fick ta första varvet. Detta visade sig inte vara så lyckat då jag varven efter stumnade i låren. Ändå kändes det som att jag hade tryck i benen. Fick släppa klungan på 3 man och tappade väl igentligen hela vägen in i mål. Tiden blev 14.31,07 vilket är helt okey för att vara första loppet på 5000m i år. Vann gjorde Mats Granström på 14.13,71.
Nästa lopp blir i på Sollentuna GP då det är 5000m som gäller igen. Fram till dess är det är den tuffa 4:e kilometern som ska jobbas på. För jag känner ändå att det inte var ett dåligt lopp men en bit ifrån vad jag kan göra. Nåväl nya tag i Sollentuna.

/Peter

Nu ska jag klargöra något som jag ärligt talat tycker är för jävligt. Många fotbollspelare här i Trollhättan är riktiga smutsgrisar. Detta ska man inte ta på för ordets egentliga betydelse men det finns inga som kan skitna ner ett omklädningsrum som fotbollspelare. För två veckor sedan vid en tävling i Trollhättan, på vår friidrottsarena Edsborg, fick vi en smärre chock när vi klev över tröskeln till omklädningsrummet. Gräset flödade på de flesta kvadratcentimeter av golvet. Väggarna i duschen var täckta med min gissning, avsparkade fotbollsskor med gräs och smuts. Ett annat exempel kan tas från en träning för några år sedan som ett fotbollslag hade på A-planen som omges av löparbanor. Mitt under vårt intervallpass kliver halva laget ut på banan och stampar av allt gräs och all jord som satt under skorna. Och jag poängterar att detta var precis mitt i vårt intervallpass! Detta är respektlöst! Som tur var hade de på den tiden en tränare som fick fungera lite som en dadda och han ropade tillbaka allihop så att de fick plocka upp alla grästuvor från löparbanorna. Som en parantes kan jag ju tillägga att kommunen påkostat nya friidrottsbanor förra året och är det verkligen ok att smutsa ner dessa på ett sånt sätt. Att allt detta inte är någon engångsföreteelse visade sig föregående vecka vid Knorretorpet i Trollhättan där all skit gjorde att man kunde tro att man var på en soptipp. Min gissning är att det finns fler omklädningsrum än dessa som kan klassas som soptippar. Det jag undrar är om alla fotbollsspelare verkligen ser fram i mot att få ett ryckte som smutsgrisar?
Tyvärr kunde jag inte visa eländet med en bild men det kommer säkert vid ett annat tillfälle.

Nu orkar jag inte tänka påt mer

/Henry   

För två månader sedan bestämde jag, brorsan, mor och far att vi skulle anordna en 170-årsfest med anledning av att jag och brorsan fyllt 25 år i år och att även mor och far fyllt 60 år i år. De senaste två månaden har jag därför ägnat en hel del tid med att försöka få ihop det ena och det andra med festen. Allt från vad vi skulle ha på matbordet (tack för hjälpen Linda med den goda maten) till vad alla inbjudna skulle sysselsättas med under kvällen. Morsan bakade bröd och rabarberpajer och tillsammans med farsan. För tanken var inte att gästerna skulle ha långtråkigt (vilket jag hoppas att ingen hade) eller ”softa” hela kvällen utan meningen var att ingen skulle sitta still under kvällen.

Igår var det alltså dags. Klockan 17.00 började det dimpa in folk som vi bjudit in. Den tidiga kvällen startades med en enkel tipspromenad, TRODDE JAG! För så här i efterhand visade det sig vara väldigt svåra frågor. Bäst var Berit Ivehag på 9 rätt av 13, imponerade när man såg resten av resultaten!

Därefter blev alla indelade i lag med en lagledare för resten av kvällens aktiviteter. Enda negativa, som vi tyvärr inte styr över var vädret som inte var med oss på kvällen. Regnet kom precis lagom tills att vi skulle utföra uteaktiviteterna, ”pricka tiden” och ”blindbockstyrning” genom en snirklad bana. Därefter blev det en del klurigheter i en ordlek, en svår frågesport där lagen kunde begära ledtrådar, en minnestävling där lagen verkligen fick tänka till och slutligen frågor om oss själva. Jag trodde på förhand att jag lade nivån på de flesta aktiviteterna ganska låg men hehehe, det visade sig vara svårt. Till slut korade vi ett lag som kom sist och ett lag som kom först och så var kvällen slut…

Eller vänta ett tag. En sak till, en av presenterna vi fick var en ”strömmackapär” (vet inte vad jag ska kalla den) som straffar den som är långsammast på knappen genom att man får en stöt som är tämligen i obehaglig. Jari Repo ville inte leka mer efter att tagit i mot de tre första stötarna, sorry!

Idag, på förmiddagen städande vi bort det sista från festen men minnena finns kvar.

Slutligen tack till alla som var med på festen SAMT er som inte kunde deltaga pga. det ena eller andra.

Slut

/Henry 

Har inte varit så aktiv på hemsidan på ett tag eftersom jag haft mycket annat att tänka på. Håller just nu på att avsluta min utbildning till robotmagister, ska bli skönt att bli klar med detta. Dessutom har det varit några helger som har varit på resande fot, senast Stockholm Marathon där jag gjorde mina arrangörsuppdrag för min klubb Hässelby SK. Träningen flyter på som vanligt trots att Henry de senaste dagarna har tagit vila från löpningen. Då får man faktiskt tid att reflektera och rensa ut hjärnan under passet. Under ett av dessa pass så reflekterade jag över hur tids fixerade många är på löpning. Ett exempel på detta är då jag var 9:a och 3:e svensk på Lidingöloppet 2008. Jag var nöjd över min prestation den tävlingen eftersom det var första gången jag sprang 3 milen där. Pratade med en person som frågade hur det hade gått. Jag svarar med placering.

Nästa fråga från honom: ”Vad hade du för tid?”

Svar: 1.46,29 (personen i fråga förbereder nästa attack).  

”Ja du på den tiden hade du inte varit på den placeringen när jag sprang.”

Svar: Jo men man ska inte jämföra från år till år. Då det är olika förhållanden såsom temperatur, vind osv.

”Jo men när jag sprang hade inte den tiden räckt bland de 20 främsta”

(Tack för den) tänker jag men svarar: Vad har du gjort själv?

Så framkommer det att personen i fråga inte alls varit nere på den tiden.

Så säger jag: När det gäller sådana tävlingar är det inte tiden som är det viktigaste utan placeringen. Skulle jag vilja springa på en bra tid på tre mil skulle jag definitivt inte välja Lidingö. (Vem fan skulle välja den tävlingen med alla de backarna). Dessutom säger jag: Skulle alla gånger gärna vinna ett EM, VM eller OS guld på 5000m på en tid på 14.30. (Inser att detta är omöjligt att vinna på en sådan tid men va fan…)

”Nej det skulle du inte, inte på 14.30” svarar han och fortsätter: På en sådan tid skulle du inte var nöjd att vinna på.

Jag svarar: Om jag vann guld skulle jag stå i historieböckerna inte tiden. Jag fortsätter: Vem vann OS i Peking och vad hade han för tid?

”Det var väl Bekele, men tiden hm” SÅ VAR DET MED DET

Mästerskap är till för att slåss om medaljer oavsett om det är OS, VM, EM, NM, SM eller DM. Vissa lopp är helt enkelt placeringen viktigare. En tid från ett millopp säger inget om hur banan ser ut. Kuperad eller ej. Men det är det som står i resultatlistan som syns.

/Peter 

Vill tacka alla er som gratulerat mig för loppet i helgen på telefon, SMS och här på hemsidan.

Så här i efterhand känns det bra att ha genomfört loppet även fast benen säger något annat. 42km på asfalt sätter sig främst i låren. Vilade igår och jag och coachen kom fram till att det blir vila idag med för säkerhetskull. Sedan blir det lugn jogg i några dagar.

Loppet i Stockholm var verkligen FANTASTISKT! Kanske det roligaste jag sprungit i min karriär med publiktryck OH det vildaste på vissa partier. Många säger att det är tråkigt att det inte finns en människa i publiken på exempelvis Djurgården men det gör samtidigt att man uppskattar publiken mer när de tjoar och hejar t.ex. på strandvägen.

Eftersom jag inte hade några större ambitioner i helgen när det gäller tider och placeringar känns det skönt att det är avklarat. Jag är inte marathonlöpare än, utan har en hel del kvar att lära och det bästa sättet är då att springa maraton.

Det var faktiskt kul så det förslår att springa och inte ha någon press på sig. Hade jag satt upp ett mål och inte klarat att uppnå detta hade det varit precis tvärt om. På så sätt får man mersmak av maran.

Nästa gång ska vi planera mera inför maran och då kommer jag även sätta upp ett mål, jag lovar. Med detta vill jag inte ha sagt att jag inte gjorde mitt bästa för det gjorde jag men kanske inte på rätt sätt. Det gäller att springa smart och jag hade kunnat disponera krafterna lite annorlunda. Men tanken var ju att skaffa sig rutin och nu är jag ett steg närmare att någon gång bli marathonlöpare.

Tre i topp just nu:

1.      Stockholm Marathon

2.      Lidingöloppet

3.      Kraftprovet

/Henry

(Redigerat 6/6)

13:e totalt, 6:a på SM, 1:a i lagtävlingen med Hässelby och nytt pers på Stockholm Marathon. En mara är lång, jäkligt lång. Sista kilometern idag kändes fruktansvärt men detta hör ju maran till. Efter att jag bestämde mig för att springa för två veckor sedan hade jag inga direkta mål mer än att loppet skulle kännas bra och tempot kontrollerat. Det gjorde det också stora delar av loppet bortsett från sista 10 kilometrarna då orken började tryta.

Till en början gick det väldigt lätt och ledigt och 3:an på SM:et i år , Kristoffer Österlund sa efteråt att jag såg väldigt fräsch ut. Kul att höra från en så bra och rutinerad marathonlöpare. Halvvägs stack Kristoffer Österlund Umeå, Martin-Kjäll Olsen Hälle och Linus Nilsson Enhörna, iväg och så här i efterhand tror jag att jag gjorde rätt i att inte gå med där. Vid 25 kilometer kom nästa tempoökning från klungan då Emil Lerdahl höjde tempot och i detta läget började jag ställa in mig på att hjälpa till i klungan för att jaga ikapp. Men det tog bara någon kilometer så var jag istället helt ensam jagandes framåt. Jag lyckade sedan passera Linus Nilsson på Strandvägen och var bara ca 5 sekunder efter Martin vid den beryktade Västerbron men bron tog hårt på krafterna så jag kom aldrig ikapp utan tappade på Martin hela vägen in i mål. Tyvärr för min del var jag tvungen att släppa förbi Anders Szalkai när det var 1 kilometer kvar.

Sammanfattningsvis blev jag 13:e man totalt, 6:a på SM och så har jag lagt in det nya personliga rekordet 2.27,07. Helt ok, men det ska bli bättre, JAG LOVAR! Plus inte minst, trött!

O, så bara en sak till. Vad gjorde jag på prisutdelningen efter? Tydligen fanns det en lag tävling som Hässelby vann. I laget ingick, Adil, jag, Isabella och Andreas Rehnborg. Trevligt att få känna lite på pallen i alla fall. 

Skönt att få rutin

Bilder från loppet ligger nu i bildarkivet   
 

/Henry

Det var en gång en pojke som alltid hade drömt om att en dag få springa Stockholm Marathon. Chansen att göra detta hade funnits i många år men det hade aldrig blivit av. År efter år gick men så en dag…

Redan i vintras före halvmaran i Haag sa jag att ”gör jag under 67min ska jag springa Stockholm Marathon”. Jag klarade ju detta med god marginal men efteråt kändes det som att gnistan inte riktigt fanns att springa dubbelt så långt i alla fall. Men med lite distans till det loppet började jag trots allt sakta komma på andra tankar och under de senaste två månaderna har funderingarna mer och mer kretsat kring Stockholm Marathon. Annars var det inte förrän måndagen efter att jag sprang 10000m i Finland som jag bestämde mig till 100 procent. Jag greppade telefonen och ringde Anders Olsson i Hässelby (som för övrigt var med och startade upp Stockholm Marathon en gång i tiden) och anmälde mig till loppet.

Anledningen till att jag inte talat om detta tidigare och att vi har hållt det hemligt är ganska enkel. Jag vill inte sätta någon press på mig själv som jag gjorde inför Frankfurt Marathon i höstas. Därför har jag inga större mål mer än att ta mig igenom maran på ett så bra sätt som möjligt.

Hoppas bara att virus och värme håller sig borta. Tyvärr ser det inte så ljust ut när det gäller det andra. Värmen brukar ju slå till under Stockholm Marathonhelgen vilket de senaste åren varit ganska skönt när man stått bredvid som åskådare. Men i år är det då dags!   

Ses på Stockholms gator

/Henry

Fy 1000an vad skönt att idag kunna springa på ett nytt personligt rekord på 3000m här hemma i Trollhättan. Tävlingen var McDonaldsspelen och distansen var 3000m på den arena som vi brukar träna våra banpass på under året. Förhållandena var inte heller de bästa då det blåste ganska kraftigt på upploppet.

Jag och brorsan hade på förhand bestämt att vi skulle växeldra ett varv i stöten för att hålla uppe tempot och första 1000ingen passerades runt 2.44, perfekt tempo. Tempot sjönk en aning på andra kilometern som passerades på ca 5.36. När det var 2 varv kvar tryckte jag på och fick en lucka till brorsan som jag drygade ut ända in i mål. Sista kilometern gick på 2.46 vilket gjorde att jag vann på sluttiden 8.22,15 vilket även var nytt pers och McDonaldspelsrekord. Brorsan kroknade en aning i slutet och hade 8.29 i mål vilket gjorde att han tyvärr missade sitt pers på 8.23.

Vad kommer det sig att man kan slå pers på en så här liten tävling när förutsättningarna har varit stora på GP-loppet tidigare år? I år har vi inte heller sprungit särskilt mycket på bana så det känns alltid positivt att persa för min del. Har verkligen väntat på detta ett tag nu och så slår man det på en sån här tävling när vi får göra jobbet själva i sådana här förhållanden. Är det stärkande eller? Troligtvis gjorde besvikelsen förra veckan att jag var bra mycket mer taggad idag.      

Gött, härligt, skönt!

/Henry

Idag körde jag och brorsan ett morgonpass som visade sig bli 63min när vi kom tillbaka hem igen. Brorsan sa redan igår kväll att ”imorn blir det i alla fall längs kanalen ner till slussarna”. ”Du kan väcka mig och fråga om jag ska med innan du sticker” sa jag. Fy, usch vad trött man kan va på morgonen. Känns en aning konstigt att jag under 1 års tid gick upp 05.30 för att träna innan jobbet. Men då var jag förmodligen ännu tröttare. Just nu känns de tidiga mornarna ganska avlägsna även fast jag saknar morgonpassen med fåglar som kvittrar och morgonsolen som sticker i ögonen. För det är fantastiskt när man väl är ute.  

Brorsan gjorde ett försök att väcka mig men jag var redan vaken och vi satte iväg strax före klockan 8 för rundan som han föreslagit igår. När vi kom ner till kanalen strax efter 8 slogs vi av att det var mängder av folk som rörde sig åt alla håll. Jag var tvungen att titta om jag verkligen ställt tillbaka klockan efter helgens resa till Finland. Det kändes som om klockan var 10-11 på dagen. Visst, vädret var hyfsat med skinande sol och 10 grader men ändå, klockan 8. Folk blir helt enkelt piggare när sommaren börjar närma sig.

Efteråt blev det en rejäl, välförtjänt frukost som nästan kändes som lunch, gött!

Idag är det också dags för årets stafett här i Trollhättan, Marathonstafetten. Stafetten som jag och brorsan säkert sprungit minst 10 år i rad. Vi hoppade till och med över klassresor i grundskolan för att kunna springa. Senaste åren har vi kört med olika konstellationer i vårt lag och ifjol satte vi ett präktigt banrekord som blir svårt att slå, även för oss i framtiden! I år fick vi tyvärr inte ihop något lag. Vi hade ett bra lag på gång men tyvärr hade alla andra tävlingar på schemat den närmsta tiden.

Så sent som i måndags diskuterade annars jag och brorsan med David Bejbom, en duktig orienterare, om att få ihop ett lag men tyvärr tackade ett par personer nej och det sket sig.

En sak kan konstateras att det hade varit svårt att komma upp i samma nivå som vi hade med fjolårets lag. Men det hade varit kul att vara med! 

Åskådaren för dagen

/Henry

I helgen sprang vi NC på 10000m. I år gick det på samma ställe som för 3 år sedan i Kerava, Finland. Brorsan, som sprang i landslaget, blev 3:a bakom Sindre Buraas som vann och Jesper Faurschou som var 2:a. Han slog också nytt ”pers med 18 sekunder. Det nya ”perset” lyder 30.00,47. Ynka 48 hundradelar från att gå under den lite magiska gränsen 30 minuter för första gången. Jag själv hade tiden 30.06,68 som egentligen var det enda jag fick ut ur den här tävlingen eftersom jag sprang utanför landslaget. Annars var jag totalfyra i mål men detta får alltså inte räknas och hade jag varit 3:a hade jag blivit utan medalj.

Tiden är väl ganska ok även fast jag ville slå nytt pers. Mitt gamla på 29.59,8 är 3 år gammalt nu. Detta kanske låter en aning dumt men oavsett tiden, för den är inte så pjåkig, så vore det dumt att säga att jag är nöjd med loppet. Jag vill bättre! Tyckte det var lite tråkigt att loppet blev som det blev. Haren som norrmännen hade beställt skulle springa på 14.30 första 5000m (de ville ha 14.15 från början?). Lite för fort i början och från start fanns det två alternativ, antingen gå med haren som inte klarade uppsatt tid utan hade 14.41 eller gå på med andraklungan som gick lite långsammare än vad jag hade hoppats på, 15.06 på första 5000m. Visst hade jag kunnat göra loppet själv men jag hade loppet från fjolårets NC i minnet då jag sprang sista 8000m helt själv. Det kommer fler chanser och då...

/Henry

Är en vecka sedan det hände något på den här sidan senast. Så det är dags för en uppdatering. Just nu är vi inne i en träningsperiod efter en period med lite intensivare på tävlingsfronten. Även fast att tävling ger bra träning så är det ändå (ganska) skönt att få vissa veckor som man kan koncentrera sig enbart på träning förutom jobbsökandet som sker parallellt för min del.

Tre viktiga pass har vi genomfört sedan förra veckan. Det första förra fredagen då vi körde 3x3000m på ett motionsspår, mer likt tröskeltempo. Jämt tempo visade tiderna, 9.32, 9.29, 9,30.

På söndagen blev det 2.15 med tröskel inlagt i passet i form av 10’-8’-6’-5’-4’-3’-2’-1’-1’-1’med jogg 1’-2’mellan. De här passen är det skönt att ha något snabbare tempo inlagt i passet eftersom tiden går så mycket fortare. Tycker också att det är lättare när man varierar steget och minimera risken att inte ”sega” till under passet och komma in i monoton löpning. Tiden tar givetvis ändå ut sin rätt till slut oavsett hur snabbt det går på långdistanspassen.

Tisdag betydde andra banpasset för i år och den här gången blev det lite mer med spikskor. Den här våren har ju inte direkt skämt bort oss med värme utan det har blåst kallt trots molnfri himmel och strålande sol. Samma sak gällde i tisdags. Men det var ändå lika kul att köra på bana. Vet inte riktigt varför det är så kul att avverka varv efter varv på bana. Kanske beror det på att vi inte körde många pass på bana under fjolåret. Hur som helst blev det i alla fall 3000m-2000m-1000m-500m-300m-3x200m med lite varierad vila.   

Ska avsluta med att klargöra en sak gällande en artikel i förra Runners world där det stod att en normal träningsvecka innehåller två morgonpass och ett eftermiddagspass varje dag. Lägg därtill att de här passen sammanlagt skulle vara över tre timmar och helsikes mycket distans. DET HÄR STÄMMER ICKE! Det blev lite fel där och det var absolut vårt eget fel. Träningsveckan var tagen från ett träningsläger i Båstad tidigare i vår och beskriver inte riktigt hur träningen ser ut normalt sett utan bara den veckan.

Om någon timma distanspass i backar med månadens friidrottare.  

/Henry

Onsdagskvällen tillbringades i Råglanda dansbana i Främmestad där vår gamla klubb Främmestad IK arrangerade Råglandaruset. På förmiddagen bestämde vi oss för att springa det som träning. Detta är egentligen ingen tävling med tidtagning svett och tårar utan ett rent motionslopp på 5km för vem som helst. Banans karaktär var mycket varierande med skogstigar, motionsspår och gräslöpning och hela två vätskestationer fanns utefter banan. Egentligen mer terränglöpning än vad det var på terräng-SM för en och en halv vecka sedan. Att det var ett motionslopp märktes om inte annat vid starten när, vi som förvirrade höns, letade efter en startlinje som inte fanns. Startfältet på över 300 var mer utspritt i löpriktningen  än på bredden. Menn vad spelar det för roll egentligen? Hur som helst så hade jag och brorsan bestämt att vi skulle köra hårt men springa samtidigt över mållinjen och så blev det.

Efteråt blev det pastasallad XL och mycket prat med folk som vi faktiskt inte ser så ofta längre. Vilket väl var meningen med att vi åkte. Kvällen blev lyckad och nu är det dags för nästa pass.

/Henry

Igår sprang vi hemmatävlingen Dahlöfs mosse runt, som går i Trollhättan. Loppet slingrar sig på parkstigar och på asfaltvägar en bit utanför centrum, på en 2 varvs bana som totalt ska mäta 10km vid målgång. Peter var starkast och vann med 3 sekunder före mig efter en riktig rökarspurt sista 100 metrarna. Tiderna blev 30.45 och 30.48. 3:a blev Julius Strömberg, Hälle IF.

Loppet får trots allt anses som godkänt med tanke på att banan är lite knixig och blir en del tempoväxlingar. (MEN jag vill vinna!) Därmed är det inte sagt att banan är långsam för den är väldigt lättlöpt. Att den är knixig med branta kurvor gör att man satsar ganska hårt i kurvorna för att hålla farten. Om det då har regnat före så blir det lite halt. Det fick jag erfara efter ca 1km igår då jag skulle passera brorsan i en kurva. Trampade på en lerfläck, sprang in i en stolpe och vips låg jag där på backen. Men brorsan väntade in mig så jag behövde inte lägga så mycket krafter på att gå ikapp igen. Försökte mig på ett rejält ryck när det var 2,5km och drog stenhårt sista biten in mot mål men det gick inte vägen den här gången när brorsan lade in turbon i sluetet även fast han efteråt sa att han fick kämpa för att hänga med.

Efteråt blev det även en del diskussioner om banan verkligen är 10km som det är varje år. Under de senaste åren har det varit olika längd på banan då starsträckan varierat.

På förmiddagen tog jag mig friheten att mäta den med ett riktigt mäthjul och nu har jag har svaret. Banan är uppmätt till 9919m från den start vi startade från igår!

Varför gick det som det gjorde på terräng-SM?         

/Henry

Eftersom stora delar av träningsgänget här hemma var iväg till Lidköping för att springa terräng-DM så körde jag och Henry själva idag. Farsan och morsan körde ut oss till en plats som heter Masthugget på Hjärtumsvägen på väg ner mot Lilla Edet. Solen var på sitt bästa humör och vinden pustande i den 10 gradiga värmen. Vad vi visste på förhand var att passet skulle bli minst 35km. Tidigare har vi aldrig sprungit på dessa områden så därför blir det lite extra kul att uppleva nya fina områden i förhållandevis nära till Trollhättan. Det känns därför lite underligt att man aldrig sprungit där tidigare. Ofta är det ju betydligt enklare att springa sin runda hemifrån. Det är också kul att få uppleva så fin natur trots att Trollhättan kan erbjuda detta också. Träningspasset sprangs runt Öresjö via Utby-Sågbron-Trollhättan och blev 37km på 2.25min. Kul var det att sedan kolla på distans och höjdmätaren i klockan. Kuperat värre. Att bena kändes lite sega i slutet är väl i och för sig inte så konstigt. Hur långsamt eller fort man än kör på ett pass som är upp emot 2 timmar eller över så känns det i benen. Förvånansvärt var ändå att det inte kändes mer än det gjorde. Men med rätt service med dricka och russin samt en måltid en halvtimme efter passet så återhämtar sig kroppen fort.

/Peter

10x400m stod på programmet under fredagen. Med en grå himmel och 15 grader äntrade man åter igen Edsborgs tartanbanor. Första 8 avverkades med vanliga tävlingsracers och de 2 sista med spikes. Ett utav de stora problemen med att springa på bana är att det sliter rätt hårt på hälsenor och vader. Har tidigare år haft problem med detta efter varje banpass. Förra året så blev det inte så många banpass och heller inga direkta problem med senan. Därför kan det vara rätt bra att till en början vara lite försiktig och köra sparsamt med spikskorna. Måste ändå erkänna att det är en härlig känsla att trycka i kurvan. Även Jari Repo var med och matchade de sista 200 metrarna. Vad intervallerna gick på…vi ses på arenorna i sommar J.

Nästa tävling blir på tisdag då det är dags för dahlövsmosse runt här i Trollhättan. Ett 10 kilometerslopp på park och asfaltsvägar. Detta har tidigare år varit en bra genomkörare inför ”varvet”, men i år blir det ingen halvmara mer på våren och därför ett bra träningspass.
Har även lagt in några bilder från Terräng-SM från förra helgen, kolla i bildarkivet.

/Peter

Jaha, idag är det äntligen dags för en av årets premiärer och då handlar det inte om någon tävling utan om första passet på bana (om inte fotbollen sätter stopp). Senaste steget som togs på banan ligger ganska långt bak i tiden. Senast var stora SM i Malmö 1 augusti. Det är hela nio månader sedan exakt, så suget att få köra några varv runt på tartanen är stort. Passet kommer att bestå av 10 stycken 400ar. Frågan är om det verkligen går att hålla sig från att springa i spikskor som ju hör till och ger den riktiga löpkänslan.

Undrar också om den underbara känslan av att ha sprungit på bana påminner mina underben imorgon när fötterna sätts ner på golvet efter att den obligatoriska situpsen gjorts när jag kliver upp ur sängen.

10x400m, Yeeahaa      

/Henry

SM – terrängen gav blandat resultat

Vad är det med mig och terräng-SM som inte stämmer? Träningen den senaste tiden har gått bra. Tävlingarna har känts lite sega men ändå har det gått bra. Efter lördagens 4000m var jag ganska nöjd bortsett från att jag inte lyckades nå mitt mål att ta mig in laget som blev trea. Inför 12000m visste jag att banans karaktär och att springa 6 varv istället för 2 passar mig bra. Kändes ganska bra de två första varvet då jag inte tyckte tempot var så högt men tydligen lurade kroppen mig och sa ifrån att ”nu ska du få kämpa” och som jag slet för varje sekund de sista 3 varven. Egentligen kanske jag sprang bra? Kanske var bara alla andra så mycket bättre den dagen vilket i och för sig resultatlistan visar? Det är bara så tråkigt att inte lyckas fullt ut när alla dem bästa är med. Vad jag gjort för resultat tidigare visar att formen egentligen finns där men på något märkligt sätt så är inte terräng-SM min tävling…ÄN!

Ja,ja, det är bara att styra vidare!!!

/Henry

Ett silver och ett brons på SM var oväntat

Det var det faktiskt. Inför terräng-SM hade inte tävlingsresultaten riktigt gett kvitto på att formen var på topp. Sammanfattningsvis får jag vara nöjd med min helg eftersom jag nog överpresterade i förhållande till vad formen visar. Som det är nu känns det inte som att formen är på topp vilket även visat sig på tävlingarna före SM. Att höja sig det där extra när det sedan gäller blev väl ganska klart då jag lyckades få med mig två niondeplatser samt två medaljer. Faktum är att jag sprang in på min bästa placering någonsin på korta banan. Vad förklaringen är vet jag inte och jag måste vara nöjd med helgen. Kändes bra att jag kunde utmana och till och med vara före löpare som gjort betydligt bättre resultat tidigare under säsongen. Målet är givetvis inte att komma i mål bland de tio främsta utan att ta medalj. På korta banan så blev det ett lag brons (Andreas Å och Adil Bouafif) och långa banan ett lag silver (Adil och Said Regragui). En individuell medalj på seniornivå tycks få vänta, kanske Arena-SM. Tävlingen i Borås bjöd för övrigt på en ganska rolig bana med en krävande backe på de sista 500m. Vad jag är mer skeptisk till är valet av underlag, vilket inte kan klassas som underlag för terränglöpning. Hela banan var täckt med grus, vilket i och för sig inte är en nackdel för egen del jämnt emot gräs och lera. Trevliga tävlingar var det däremot, både att springa och att kolla på.

/Peter

En liten rapport så här på den tidiga söndagskvällen ska vi ju ändå skriva. På lördagens 4000m var Peter 9:a och gick in i Hässelbys lag som blev 3:a efter Spårvägen och Hälle IF. Henry slutade 16:e.

Vid söndagens 12000m sprang Peter återigen in på en 9:e plats och här slutade Henry till slut (en aning trött)  på 19:e plats. Peter ingick även i laget som blev 2:a efter Hälle IF.  

Mer reflektioner om helgen kommer imörn.

Idag gick Sveriges äldsta terrängtävling här på hemmaplan i Trollhättan. Det var 83:e gången som tävlingen arrangerades.

I år har både jag och brorsan valt ett lite annorlunda upplägg inför terräng-SM nästa helg. I onsdags åkte vi, som Peter skrev igår, ner till Göteborg för att testa formen med Göteborgsdistriktets bästa löpare. Tyvärr blev resan till Kungälv lite missräknande. Peter vann i alla fall på den 4,1km (långa banan) i spurten före mig.

På TIF-terrängen, som är 6km, fanns förhoppningar att gå under fjolårets banrekord som slogs av Mikael Ekwall. Micke hade tiden 18,38 och jag tangerade då det gamla rekordet på 18,43. Tiden kanske inte verkar så märkvärdig då banan, för att vara exakt, är 6040m. Men då ska man komma ihåg att banan är ”knicksig” med småbackar så att det aldrig blir någon jämn rytm i löpningen. Lägg därtill att löpare som Dan Glans och Håkan Börjesson inte sprungit snabbare på banan.

Tyvärr så var inte förhållandena med oss idag. Det blåste ganska kraftig motvind och var kyligt i luften. Något banrekord blev det inte heller. Däremot var inställningen hela tiden att slå rekordet. Brorsan drog nästan hela första varvet (på en 3 varvsbana) före mig. Men precis innan varvning stod ”chefen” och sa att vi snart måste börja springa. När han säger så menar han med andra ord att det går för långsamt. Då ryckte jag med en gång och fick en lucka som växte de sista 2 varven in i mål.  

Nu laddas det inför terräng-SM nästa helg.     

/Henry

Förra veckans träning var minst sagt intensiv. Mest beroende på att det närmar sig terräng-SM. De flesta passen körde jag och brorsan ihop med A. Åhwall som var hemma från Linköping en vecka. Man märker direkt att skillnaden på kvalitén på passen blir bättre när vi kan pressa varandra på träningen. Träningen blir samtidigt mycket roligare. Det märktes också tydligt att alla hade sina upp och ner dagar under veckan.

Igår startade äntligen VAC-orienteringen igen. Tyvärr räknas jag inte in i serien eftersom jag inte jobbar på Volvo Aero längre men detta hindrar inte vara med ändå. Det gick förvånansvärt bra med tanke på att det är ett halvår sedan jag sprang en orientering senast. Brukar vara lite ringrostig i början av OL-serien. Hade i alla fall 23,29 min på den 4,4km långa banan och när jag och brorsan sprang därifrån ledde jag fortfarande med ca 3min före brorsan. Det får man vara nöjd med. Att resultatet blev så bra direkt beror kanske på att banan var förlagd till knorren i Trollhättan. Där för övrigt Sveriges äldsta löpartävling, TIF- terrängen går till helgen för 83:e gången. Det blev lite mer av parkorientering. Med detta är det inte sagt att det är mycket lättare att springa fort utan det gäller att hela tiden ha kontroll på kartan.

Tycker annars att orienteringen i riktig skog är roligare fast att jag är lite sämre på det. Många säger till mig och brorsan med jämna mellanrum när vi dyker upp på tävlingar att ”idag är det svårt och inte bara att springa utan nu får ni läsa kartan också”. Som om jag aldrig läser kartan utan bara försöker springa fort. Orientering handlar väl om båda delarna? Jag eller brorsan brukar replikera med ”bra, jag är inte här för något annat. I så fall kunde jag ha sprungit på elljusspåret hemma. Nu är jag här för att orientera!”.

En sak till, farsan sprang också, TREVLIGT!

/Henry

Sista deltävlingen av vinterserien gick av stapeln under söndagen. Banan mäter 11,8 km och löps på en grusväg ut till en vändpunkt där samma sträcka därefter löps åt andra hållet. Vädret bjöd på solsken 5 plusgrader och blåst. Banans karaktär är utav den att det går lätt uppför till vändpunkten, dessutom fick alla löpare ta imot vinden åt detta håll. Å andra sidan blev det tvärtom på vägen hem.
Loppet startade i ett högt tempo och genast så bildades en klunga med Henry, Peter och Andreas Åhwall. Men redan efter 2 kilometer fick Peter släppa och Henry och Andreas låg ihop till strax efter vändpunkten. Bara någon kilometer efter vändpunkten ryckte Andreas och fick en lucka som växte hela tiden. Segrar tiden för Andreas blev 36,36!!! Därmed slog han Peters tidigare banrekord 39,14 från 2005. 2:a i mål kom Henry på 37,09 och Peter 37,44.
I den totala poängräkningen så blev det en ny segrare i form av Lars Olandersson från Ryda SK. Henry blev 2:a trots att han hade samma poäng som Lars, men på grund av åldern så tog alltså Lars hem årets seger. Damsegrarinnan blev en överlägsen Lovisa Dandebo, både på dagens tävling och i totaltävlingen. Att notera är även att Lovisa (47,26) krossade det gamla banrekordet(51,56).

/Peter

Det drar ihop sig till SM. Det handlar både om terräng-SM och SM-final i hockey. Två veckor kvar till en av årets höjdpunkt, terräng-SM!

Men vill också passa på att skriva lite grand om hockeyn som pågår i landet just nu. 1000an vad kul det ska bli att Djurgården IF hockey (håller enbart på dem i hockeyn) äntligen spelar SM-final igen efter alla år. Det blir inte sämre av att vi är 3 Djurgårdare i familjen. Både jag brorsan och farsan håller på Djurgårn fast att vi bor på västkusten. Någon förklaring krävs knappast när man tittar tillbaka i historieböckerna. Varje årtionde talar för sig.

Kommer ihåg för några år sedan när vi väntade på hissen på Globen hotell inför Lidingöloppet. Hissdörrarna går upp och hissen är full med… ja just, det Micke Johansson, Tomas Johansson, Jimmie Ölvestad med flera. Jag missade detta! Tittade åt ett annat håll. Det var brorsan som talade om det för mig efteråt men då hade hissdörrarna hunnit slå igen för länge sedan.

I eftermiddag, korta backintervaller.       

/Henry

Påsken är som bekant en tid då man äter lite julmat, förlåt påskmat, som t.ex. Janssons frestelse, sill, prinskörv, köttbulla och framförallt ägg. Lägg därtill flera liter påsk(jul)must (vad är skillnaden mer än den gula korken och etiketten med kycklingen på?). Vid julen äter jag så mycket av alla godsaker så att det räcker med att börja ”naffsa” i sig maten i slutet av året igen. Vart vill jag då komma med denna inledning? Jo, att det är en jädra mat att springa på. Normalt sett är den salt och svårsmält. Påsk(jul)musten har en förmåga att hindra matsmältningen och gör en ännu mera törstig. Nu skulle jag kanske ha skrivit att påskens matintag påverkade träningen negativt men det gjorde den inte. Träningen gick faktiskt bra under långhelgen nu när spåren börjar titta fram nere i stan. Sandhemsspåret och knorren är rena nu! Det milda vädret tar hårt på snön. Men det är inte rent på alla ställen än. Att sedan tro att det går att springa i skogen utan att bli riktigt blöt, forget that!  

Vädret visade sin bättre sida på skärtorsdagen då det stod backintervall på programmet i en backe som äntligen är ren. Påskaftonen bjöd chefen (farsan) på ett 20x30”x30” i samma soliga väder, TREVLIGT! Förvånad att det dök upp så många som det gjorde på det passet. Påskdagen blev det 2 timmar. På annandag påsk körde farsan upp mig och brorsan på Hunneberg så att vi kunde ta oss hem till fots. Det är alltid roligt att springa från punkt till punkt. Det gör också att man slipper tänka på att få ihop någon speciell tid. Det får ta den tid det tar.

Sammanfattningsvis kan sägas att helgen bjöd på varierande träning med varierad känsla i kroppen.

Nästa vecka drar äntligen säsongen igång!    

/Henry

Idag var det en lite konstig känsla när jag vaknade klockan 05.00. Inte på grund av att det var träningsfritt på morgonen eller att det var skitväder ute som gjorde att jag blev blöt av regnet som sipprade ner i små stänk när jag satte mig på cykeln. Nä, anledningen till sömnsvårigheterna var att jag skulle göra min sista dag på jobbet jag haft i ett års tid på Volvo Aero.

Med blandade känslor visste jag att jag skulle stämpla in för sista gången och nästa gång som grinden skulle passeras var det för sista gången. Jag har trivts bra trots långa dagar med träning före och efter jobbet. Det är bara att konstatera att det inte tar lång tid innan man stadgar sig. Trevlig överraskning, som jag är mycket tacksam för, blev det från mina medarbetare när dem tackade av mig under förmiddagen. Havregryn, honung, någon flytande hälsokost (mot nedsatt prestationsförmåga???) plus ett presentkort, vad menas mån tro? PERFEKT LÖPARKOST!

Eftersom jag inte har något nytt arbete kommer det att finnas mycket tid över till träning och sömn framöver. En sak ÄR säker här ska det tränas! Det ska bli kul och se hur det urartar sig. Ska även söka jobb mellan passen. Ska dock tillägga att det inte heller är helt uteslutet att man kommer tillbaka till företaget någon gång i framtiden.        

Vad ska jag göra imorgon då? Sovmorgon kanske. Om det går att sova längre än kroppens ringklocka som säger väckning 05.30!  

/Henry

Ja nu är det en vecka sedan det bar av ner till Båstad för det årliga träningslägret. I år åkte vi ner en dag tidigare alltså redan på onsdagen vilket visade sig vara mycket bättre. Detta innebar att vi fick en hel dag extra att kunna bedriva riktigt hård träning. Nytt för i år var att vi körde 3 pass på torsdag och fredag. Tidigare år har vi bara kört 2 pass på fredag och lördag.

Torsdagen började kl. 06.15 med ett pass på 30 min jogg, sedan frukost och lite sömn innan andra passet skulle avverkas kl. 10.15. På programmet stod det 75min jogg varefter middagen serverades kl.12.30 vilket sedan varvades med en timmes sömn igen inför det sista passet. Torsagens sista pass var tröskel 3x10min, 2x5min med 2 min joggvila. Detta var det första hårda passet sedan jag blev förkyld och med två pass i benen redan gick det väldigt tungt. Och på råga på allt så fick jag magproblem redan på andra 10:minutarn. Genomförde ändå hela passet men förkylningen gjorde sig dock påmind under alla följande pass på lägret. Tråkigt att man ska behöva bli förkyld precis innan lägret. Men å andra sidan så är jag glad att den kom efter halvmaran och inte före.

Vad har blivit så speciellt med Båstad så att man åker dit varje år (har varit där 9 år i följd). Dels är det givetvis för att  träna, har alltid varit barmark under alla år när det är snö hemma. Gemenskapen att träna i grupp med personer som har lika intresse nämligen världens roligaste sport löpning. Att få vara heltidsprovs i några dagar är inte heller helt fel med att inte behöva tänka på skola och jobb. Dessutom är maten på det pensionatet (Enehall) vi bor på av högklass. I år fick vi även en försmak av våren då temperaturskalan visade hela 17 grader på torsdagen (30 i solen), UNDERBART! Tordagen avklarad.

Liksom Torsdagen var det fint väder den här dagen. Ytterligare tre pass skulle genomföras. På morgonen kl.06.15 var det dags för 45 minuter och återigen efter frukost och sömn var det dags för tröning vid kl.10.15. 10x3minx2min joggvila. Passet började i ursinnigt tempo vilket gjorde att jag fick köra ensam eftersom brorsan och Andreas Å var pigga den här dagen. Dessutom var det så varmt att jag fick ta av mig till kortärmat. På sega ben blev det sedan vid kl15.30 ett joggpass på 75 minuter. Fredagen avklarad.

På Lördagen stod det bara två pass på programmet efter det att vi fått sovmorgon. På förmiddagen var det 60 minuter backlöpning på Hallansåsen i ett regnigt och blåsigt väder. På eftermiddagen var det tävling. Dagen innan hade vi bildat tre lag bestående av 6 medlemmar. Tävlingen gick ut på att springa så många varv på en 850m bana under 60 minuter. Detta var del ett av två tävlingsmoment som avslutades med frågesport på kvällen. Att jag var med i det vinnande laget måste bara nämnas. Lördagen avklarad.

Söndag, sista dagen. Ett långpass från Torekov till Båstad har blivit en tradition. 2 timmar var vad det stod på programmet och det är också så lång tid det tar att springa den sträckan. Efter detta pass är det dags att sätta sig i bilen och åka hem vilket alltid känns tråkigt. Man vet att man kommer hem till vardagen igen och det känns väl först när man kommer hem hur bra man hade det som löpare där nere. Att det blir Båstad nästa år är jag nästan säker på eftersom det inte en enda minut har varit tråkigt där nere trots att jag varit där så många gånger. Nu kan man bara fundera tillbaka på det som varit och ha fokus på framtiden och tävlingssäsongen. Men, men snart är det dags för Båstad igen, tiden går fort.

/Peter

Slutet av förra veckan tillbringades i Båstad som föregående inlägg talar om och egentligen var det tänkt att det skulle skrivas ett inlägg varje dag och läggas in på hemsidan. Det orkade varken jag eller brorsan. Så här kommer en liten sammanfattning av dagarna.

På fredagen körde vi förutom all distans ett intervallpass på 10x3min och det blev hårt. Skönt att känna av passen från dagen för då. Tanken var att tempot skulle vara lite hårdare i slutet av passet men redan på första intervallen sticker A. Åhwall iväg. Vad gör man? Hänger på så klart. Fick sota lite på det på resten av passet och fick släppa på ett par stycken men annars låg vi ihop. Ska erkänna att vi tappade tempo båda två efter första intervallens rusning. Brorsan hade det lite segare den här dagen. Lugn distans var det övriga vi körde.

På lördagen körde vi ett backpass, inlagt i förmiddagspasset, uppför hallandsåsen. 3 varv i en långsluttande backe och tempot uppför blev automatiskt lite högre. Bena sa det på eftermiddagen då ”hemlig träning” stod på programmet. Trodde en stund att jag skulle somna precis när vi skulle ge oss ut. Det krävdes inte mycket för att bli ”däst” i Båstad. På fredagskvällen hade vi delat in oss i 3 lag där jag, brorsan och Åhwall var lagledare för var sitt lag. Den hemliga träningen gick ut på att springa så många varv på en 831m lång bana (för att vara exakt) under en timma. Varje varv gav 1 ”pinne”! På kvällen var det även en frågesport som räknades in i tävlingen. Hur det gick borde jag inte skriva eller ens nämna i detta inlägg eftersom mitt lag blev sist. Vann gjorde brorsans lag. Tyckte ändå att vårt lag kämpade tappert in i det sista.

Innan vi skulle åka hem på söndagen körde vi ett 2 timmars pass från Torekov till Båstad. På skåneleden som ringlar sig över hallandsåsen. Den sträckan är kul på grund av att naturen växlar hela tiden.

Träningslägret kändes, fast det var en dag längre i år, kort men intensivt. Det är alltid kul att träna och umgås med folk under dessa annorlunda förutsättningar. Förhoppningsvis kommer detta ge en hel del inför årets säsong. De flesta känner nog om inte annat det i benen.

För övrigt, kolla in bilderna i bildarkivet.

Minnen från Båstad sparade i knoppen!   

/Henry  

Igår kom vi till Båstad tidigt på kvällen. Glädjande var att det hela tiden blev mindre snö ju längre söderut som vi kom. 17 personer var det totalt som åkte ner på onsdagseftermiddagen. Idag kommer det 3 till som ska vara med under helgen.

Första passet blev inget ”blodigt värre pass” utan vi körde 63 minuter i hyfsad fart för att titta på omgivningen. Vad skönt det var att äntligen få springa på mjukt underlag utan snö. Idag däremot är det hårdare träning på programmet. Suget är stort när jag i skrivande stund tittar på termometern som visar 27,9 grader. Som varmast har det varit 31 grader i solen och 16 grader i skuggan. Makalöst med tanke på hur vi har haft det hemma.   

/Henry

Tack! För gratulationerna från er som har tänkt på oss.
Bilder från helgen ligger nu ute i bildarkivet! Det finns även filmsnuttar från loppet på arrangörens hemsida för er som är intresserade att få en snabb bana med möjligheter till nya pers nästa år. http://www.cpcloopdenhaag.com/

Nu har dagens resultat kommit och det visade sig, som vi i och for sig redan visste, att det blev rejala pers. Henrys tid blev 1.06,12 och Peters 1.06,55. Visst blaste det lite grand men banan ar lottlopt. Pers ar ett pers. Antligen kan man saga. Utgangstempot var ganska hart men idag gick det vagen. Faktum ar att alla svenskar som tog sig imal idag slog pers. Imorn blaser vi hemat mot mera traning.   

Sitter pa i hotellreceptionen precis tillbaka fran tävlingen. Preliminära tider fran loppet. Henry 1.06,10 och Peter 1.06,50. Aterkommer när vi far reda pa mer. För de nyfikna kommer resultaten in pa foljande hemsida: http://www.cpcloopdenhaag.com/.

Idag var Henry klar etta före Peter i den tredje deltävlingen av Vinterserien som gick en månad senare än normalt i Lidköping. Bättre sent än aldrig.

Väderförhållandena har de sista två månaderna gjort att det varit svårt att genomföra någon av deltävlingarna. Lustigt nog har det varit töväder de sista två dagarna vilket gjort att banan var i stort sett ren från snö och is.

Med två veckor kvar till Haag halvmaraton var det därför lämpligt för oss att testa formen eftersom det den senaste tiden varit svårt att genomföra träningspassen som planerat. Att äntligen få springa i annat än kyla, snö och is och halka runt som ”bambi på is” gjorde att suget var stort att få springa fort. Peter drog de första 2 kilometrarna av den 11,3 kilometer långa banan. Därefter gjorde Henry en tempoökning och gick loss med en gång. Avståndet växte sedan hela vägen in mot mål. Tiden blev 35,14 för Henry och 36,51 för Peter. Tyvärr missades banrekordet från förra året med 16 sekunder.     

Resultat finns på www.thnif.nu/friidrott

I lördags avgjordes Europacupen för klubblag i Bilbao i Spanien (tyvärr har vi inte fått möjlighet att rapportera resultatet förrän nu eftersom vi kom hem först igår kväll). Placeringsmässigt gick det inte som vi hoppats på för någon av oss. Henry var 56:a och Peter 70:e man totalt. Laget blev 12:a totalt. I laget ingick även Andreas Åhwall, 31:a och Erik Johansson, 41:a. Lagets placering får trots allt ses som en ganska godkänd insats då vi trots allt slog finländarna men tyvärr fick stryk av danskarna. Vill förtydliga att banan var lite annorlunda än vad vi är vana vid här i Sverige. Gegga och lera som drog ner tempot för hela startfältet. 18 millimetersspikarna i skorna var näst intill täckta med lera efteråt. Enbart en del av toppen syntes. Annorlunda värre!  

Kallt, riktigt kallt väder var det idag när vi sprang den tredje deltävlingen av Vinterserien i Trollhättan. På grund av vädret gick starten i år på ett ”reservställe” som vid de här väderförhållandena brukar användas. Men för övrigt var bansträckningen den samma. Temperaturen låg kring -10ºC och solen visade sig glatt på himlen.

Ganska snabbt utkristalliserades det en trio som, förutom vi två, Andreas Åhwall var med i. Tempot blev en aning ryckigt under loppet. Mycket berodde på att Andreas gick upp och sänkte tempot ett antal gånger (detta var planerat sade han efteråt). Mitt på banan fick Andreas släppa lite grand men kom tillbaka upp i täten igen. Loppet avgjordes sista kilometern där Peter gjorde ett ryck som han höll in i mål. Tvåa blev Andreas och trea Henry.

I solsken i ett kylslaget Göteborg avgjordes som vanligt på nyårsafton Sylvesterloppet. Banan är 10 kilometer och går i de centrala delarna med start och mål på Heden. Trots kylan så var vägar och cykelbanor rena från snö och is förutom på några ställen.

Redan från start bildades en klunga på 4:a man, Erik Petersson Mölndals AIK, Patrik Andersson Hälle IF samt Peter och Henry Gross. Efter ett småryckigt första varv gjorde Patrik ett ryck strax innan varving som sprängde kvartetten. Peter som tidigare hade släppt och gått ikapp de tidigare rycken passerade Henry och gick ikapp Erik efter att  ha tappat några meter på honom. Patrik däremot fortsatte att dryga ut sin ledning ut på andra varvet. Peter  passerade dessutom strax efter varvning Erik och höll den placeringen in i mål. Henry i sin tur bröt strax innan varvning. Segrartiden för Patrik blev 31.34 och tvåan Peter hade 31.56. Trea i loppet blev Mattias Borg Ullevi FK efter att ha passerat Erik på sista varvet. Resultat: http://sylvesterloppet.se/wordpress/  

Idag på Lucia sprang vi den andra deltävlingen i vinterserien i Ryda. Dagen bjöd, till skillnad från första deltävlingen i Uddevalla, på vinterväder med någon minusgrad och solsken. Banan mäter 11,7 km och är i övrigt relativt lättlöpt. Dagens väderförhållanden gjorde dock att det blev isigt och halt på vägarna. Trots detta slogs det gamla banrekordet på 37.17.

Till en början hade vi sällskap och gjorde, som så många gånger förr, växeldrog 1 km var. Peter hade det tufft på några ställen efter banan då han släppte Henry. Bland annat vid 2 km och 4,5 km men han kom hela tiden tillbaka. Vid passering 6 km, då det var Henrys tur att dra igen, höjde han tempot ännu en gång och den här gången lyckades han få en lucka på Peter. Luckan växte som mest till 12 sekunder men Peter var på väg ikapp ännu en gång vid 9 km. Henry lyckades dock höja tempot ytterligare men luckan ner till Peter blev till slut bara 3 sekunder.

Vi hade placeringarna 1:a och 2:a och sluttiden visade på nytt banrekord med tiden 37.12. Peter var också under sitt gamla banrekord med 2 sekunder på tiden 37.15.

Noterbart var att det var 59 startande och trots den sliriga vägbanan slogs det banrekord både i herrklassen och damklassen samt att många slog personliga rekord på banan.

För resultat, välj följande länk: http://www.thnif.nu/friidrott/vinterserien.asp  Se även bilder i bildarkivet.

Efter önskemål om att kunna kommentera våra inlägg under fliken Reflektioner o tankar har vi nu gjort detta möjligt. Här hoppas vi på att  få roliga och intressanta diskussioner och era synpunkter på inläggen. Rutan som visas uppe till höger kan endast användas om man är inne under fliken Reflektioner o tankar eftersom det är dessa inlägg som vi avser i första hand ska kommenteras.

Allt var som vanligt den här söndagen när Åkes poängterräng avgjordes hemma i Trollhättan. Harry Lindell stod och släppte iväg alla tävlande ihop med sin fru Florens samtidigt som han ”tjötade” lite som speaker, banan var riktigt sölig och stationerna (fotboll, bedömning, varpa, pilkastning och stövelkastning) lika svåra som vanligt. Tävlingen som alltid infaller på fars dag ger tillfället att fira just fars dag med att springa. Ett bonussystem gör att alla springer i samma klass, dvs. tjejer och killar oavsett ålder tävlar mot varandra. Eftersom tävlingen är en aning speciell och inte är sanktionerad går det att springa i vilket klubbnamn som helst bara man har medlemskap i klubben. Därför sprang båda två för Trollhättans IF denna dag.

Resultatmässigt var Henry 6:a och Peter 13:e. Snabbast löpmässigt var Henry före Peter men detta räckte föga mot sextonåriga Lovisa Dandebo även hon tävlandes för Trollhättans IF. Lagsegern gick även den till Trollhättans IF. I tremannalaget ingick förutom Henry och Lovisa också mamma till Lovisa, Carina Dandebo.  

Se bilder i bildarkivet och resultat på följande länk: http://www.tsok.se/akes1.html

Det blev en del diskussioner efteråt gällande ett antal saker kring tävlingen. Detta går att läsa om imorgon under "Reflektioner och tankar".

Ös och klös gav gårdagskvällen med sig på konserten med Hardcore Superstar. Till sist kom de äntligen ut och började spela efter att bla. Heat spelat. Herrarna i Heat var inte mycket för örat att lyssna på. Många bra låtar från HCSS trots att man saknade några av de allra bästa. Kvällen var lyckad och ljudet i öronen satt i ända in på morgonen. Bilder går att se under bildarkiv.

Årets OL-serie avslutades igår med Handi-cup tävling, dvs. jaktstart med olika handikapp utifrån de resultat man presterat under årets olika VAC-ol tävlingar. Bäst gick det för Peter som startade näst sist men var till slut 2:a. Henry, som startade sist kom in i mål kring 6-8 plats. Snabbast löptid hade Henry med Peter strax bakom. För resultat på sista VAC-ol se http://tsok.gotanet.se/inbj/vac.htm