Gamla refl. o. tank. - www.grossloparna.se

För att läsa senaste nytt kan detta göras under fliken "Nyheter och Tankar"

/Grossarna

Ja så kom den då, förkylningen. Den senaste tiden har det gått runt folk och snurvlat lite här och var så att jag klarade mig så här länge få ändå ses som positivt. Dessutom är det inget halsont som också är postivt och som innebär att man nog snart är igång fullt igen. Tur att det inte kom till förra helgen. Körde ett ganska hårt pass i tisdags som kände förvånandsvärt bra fast att loppet från söndagen gav lite träningsverk i vaderna. Var dock ganska seg på onsdagen vilket nog förklarar att jag blev förkyld.
Nästa vecka blir det ett miniläger från onsdag till söndag i Båstad vilket jag inte vill missa eftersom det inte varit något träning läger i år. Var lite kul i Holland förra veckan då många en jag pratade med hade varit både i Kenya 1 månad, i Sydafrika 3 veckor och han skulle till Portugal 3 veckor. Låter härligt, men i vinter får Båstad räcka. Ska kurera mig med lite vila någon dag med lite skolarbete och skidor. Dessutom lyssnar jag på riktigt bra musik just nu av bandet Angels & Airwaves, som jag laddade ner gratis på deras hemsida: http://modlife.com/angelsandairwaves . Särskilt låten Epic Holliday.

Till sist vill jag önska grabbarna som åkte till Rom (om ni läser detta) LYCKA TILL!

/Peter

Ja, då var man hemma igen från det nedre landet i västra Europa, Holland. Riktigt vackert väder väntade på oss när vi flög in över Sverige igår. Benen kändes ganska fräscha efter omständigheterna. Ingen träningsvärk alls. Det värsta efter loppet var skavet och blåsorna som jag fick under stortårna och som gjorde att det var lite svårt att gå på söndagskvällen. Det var inte långt, kan jag säga, som vi gick för att de äta revben som kan ses i bildarkivet. Men en sak är säkert. Det var det värt! Att slå ett ”pers” med 2.51 gör man inte varje dag. Faktum är att alla, utom en, från vår svenskgrupp (Hässelby-Spårvägen) satte personliga rekord. Många sänkte faktiskt rekorden rejält. Värst var Tobias Lundgren som var precis efter mig och som sänkte sitt med 3.21. Sedan ska man väl komma ihåg att det inte är banan som gör att det går fort. Utan det är den som springer. Det är ju inte direkt att bara knäppa med fingrarna för att slå ”pers”. Även fast banans karaktär givetvis påverkar. Vinden som blåste påverkade också. Både positivt och negativt. Vill helst se det som att det påverkade positivt eftersom man oftast klagar på motvind men inte tänker på den när den skjuter på i ryggen. Hur som helst gör och ska det göra ont i slutet på loppet och med facit i hand förstår man varför man går upp och tränar 05.30 på morgonen.

Enjoy the pain!

/Henry

När jag tänker tillbaka på helgen så är jag ganska nöjd över vad jag presterade. Tankarna på att det var en lätt bana gjorde det lättare att ställa sig på startlinjen. Vill dock tillägga att jag inte har någon som helst ångest när man står där utan bara lite nervositet. Vilket jag alltid tar som något positivt eftersom det innebär att man är fokuserad.

Tidigare halvmaror har jag ibland haft problem med magen och jag vill säga att jag var en aning orolig för detta den här gången också. Men detta klarade jag mig ifrån den här gången. Däremot fick jag lite skoskav fast än jag lagt på compede före. Dessutom blev jag lite stum i vaderna efter någon mil, vilket även sitter i nu i form av träningsverk.

Loppet startade i ganska rask takt på c:a 3min på första kilometern. Hängde med i andraklungan fram till 5km men kände att det gick lite för fort. Släppte strax efter första vätskan vilket grämer mig lite eftersom jag kände mig ganska pigg efter att vi vände tillbaka och fick medvind. Plockade någon placering då. Men det var för långt upp till den splittrade klungan vi 11-12km och in i mål. Undrar vad som hänt om jag satsat lite hårdare och gått med fram tills det att vi vände tillbaka. OM… det ordet där det är lätt att vara efterklok. Målet (som jag kan erkänna nu) var att kunna spränga 66min gränsen vilket jag inte lyckades med. Slog ändå ett pers med dryga minuten vilket är ett skönt kvitto på att träningen har gått bra trots att väderklimatet inte varit det bästa. Men, men man vill alltid ha mer…..

/Peter

Nu har det blivit dags för en rapport igen här från Trollhättan. Har kommit på att det är svårt att skriva om något annat än träning just nu. Tävlingar är det ju inte gott om, mer än inomhus, och som vädret ser ut nu lär det inte bli tävlande i Sverige på ett tag till. Därmed är det inte sagt att vädret är lika dåligt som tidigare. Med skinande sol och några plusgrader är det faktiskt väldigt fint att träna även fast variationen på löprundor inte är så stor. Blir samma varje dag. Mycket på grund av att asfalten har börjat visa sig. Det tar ändå ett tag innan kilometrar kommer avverkas på terrängspåren runt om i Trollhättan. För snöbrist är det inte. Fördelen är ändå att kvalitetspassen kan köras med fäste under fötterna vilket är en klar fördel. Att det inte blev något träningsläger i år är lite synd eftersom den här vintern verkligen har gjort att ett träningsläger utomlands hade behövts. Samtidigt ska man inte klaga för mycket utan man får säkert ut något av det här också. Nu har Vasaloppet gått då kan snön försvinna.

Till helgen kommer i alla fall en försmak till säsongen då jag och brorsan ska åka till Haag och springa en halvmara. Sen får vi se när tävlingssäsongen drar igång på allvar. En sak är säker och det är att längtan efter tävlingar är stor!

Hoppas på vårkänslor den närmsta tiden.

/Henry

Här är Match siffrorna ifrån bordtennisen den gångna veckan. Och gissa vem som vann? Jag behöver väl inte tillägga att det inte är något fel på bordtennisformen i alla fall. Den senaste tiden har vi börjat tänka om angående att köra inomhus på rullband. Som det har varit de senaste veckorna med kyla och snötäckta gator plus det snöoväder som kom förra helgen har jag och brorsan kört hela 3 gånger den här veckan. Detta är nog lika många gånger som jag tidigare totalt hade kört på rullband och man förstår varför när man springer utan att komma någonstans. Det är ju dötrist. Men man ska inte underskatta löpbandet för det. Faktiskt kan det vara bra eftersom man slipper den halkan som råder ute. Att köra distanspass är inga direkta problem men det är de mer fart inriktade passen som blir lidande. För ett par veckor sedan så skulle vi köra ett pass där vi dagen innan hade ”rekat” och där det var asfallt. Dagen efter börjar det naturligtvis falla små äckliga snöflingor från himlen igen. Man får köra efter förutsättningarna, men fan vad irriterande det är. Måste även medge att tiden går betydligt fortare när man kör något pass med fart i på bandet. Upptäckte däremot att de två löpbanden skiljde sig betydligt i fartskillnad. Vilken fart och vilket band som var riktig var lite oklart. Till sist kan jag rekommendera att gå in på Jari Repos blogg, följ länken: http://jarirepo.blogspot.com/

Ska i detta inlägg berätta lite om vad denna vecka har haft att erbjuda. Måndagen gick åt till att ”reka” intervallbana inför tisdagen träning och på måndagskvällen bestämdes att vi skulle köra långintervaller där det var bra underlag även fast banan inte är särskilt rolig. Även om det för min del inte spelar någon roll. Det viktiga är att kunna genomföra bra träningspass.

Inställningen på tisdagen var i alla fall att äntligen få köra ett bra pass i bra underlag. YES! Hela tisdagen var det snö i luften och det tilltog som kraftigast en kvart före passets start. HURRA! Det viktiga passet gick visserligen att genomföra med bättre förutsättningar än på mycket länge. TJOHOO! Men underlaget som varit bra blev slirigare och slirigare och snön gav sig aldrig. HEJA!

Vi har under en tid diskuterat att springa mer på löpband bara för att kvalitén på träningen ska bli bättre. Men eftersom vi inte brukar springa på löpband har vi låtit det bero. Samtidigt är jag glad att kunna återkomma till det här med löpband senare i inlägget.

På onsdagen strålade solen. På torsdagen bestämde vi att vi skulle köra lite snöpulsning i skogen. LITE! När snön går till knäna och man inte ser djupet blir det jobbigt. Kanske skulle man istället uttrycka det, lite snöpulsning åt gången. Korta avstickare från cykelbanor och vägar. Snubbla, halka, ramla, kul som 1000:an. Lägg därtill att det snöade. Det är mycket bra träning. Säkerligen mycket bättre än om vi löpt 1 timma i vanligt träningstempo.

På fredagen blev det snöpulsning på morgonen och distans på eftermiddagen och som vanligt kan man säga att det snöade. Vi fick även på detta pass attackera snön och pulsa i den. Fast att det inte var meningen den här dagen. Början på helgens oväder gjorde att vi även fick hjälpa till att få loss en bil under passet.

Så kom lördagens oväder. Knappt att det gick ta sig utanför ytterdörren. Skottning hela förmiddagen. Bra träning för överkroppen. Frågan vi ställde oss var vart vi skulle köra träningen. Inga vägar och cykelbanor skottade. Rullband kanske? Jovisst, på eftermiddagen sprang vi de fyra kilometrarna till jobbet där det finns två (fungerande) rullband i gymmet och körde träningen på rullband. Ett tröskelpass i shorts, t-shirt och lätta skor. Grym känsla! För att inte vara van vid rullband tycker jag det kändes ganska lätt och ledigt. Men framförallt var det skönt att få köra i annat än sliriga och kalla förhållanden. Blir troligtvis fler pass på bandet framöver.

Innan vi pulsade hem igen avslutade vi med 1 timma pingis.

Kan tillägga att lite snöpulsning blev det ändå på vägen dit och hem. Vi mötte inte heller särskilt många bilar på vägen även fast det fanns de tappra som försökte köra bil.

Ska bli mer snö i veckan. Som vi inte har fått nog. Är säkert ett snödjup på metern. Skit.

Hoppas på mildväder och regn!

/Henry

Så är det då äntligen dags för OS med massor av skidor, skidskytte och hockey, mm. För en gångs skull är det bra att det finns något som heter snö. Börjar faktiskt bli jä***gt trött på det vita täcket ute. När vi var i Bilbao förra helgen kändes det skönt med barmark, 10-15 grader och regn! Snälla vad har vi gjort för ont för att förtjäna detta. Nåväl nu ligger den där och det är väl bara att gilla läget och drömma om den stundande våren, för den kommer nog i år också.

Angående loppet förra veckan så kan jag inte påstå att jag är nöjd. Skrev ju i ett tidigare inlägg att det skulle bli ett bra formtest. Men beträffande loppet kan jag inte påstå att det passade mig så där väldans bra. Lera gräs och gegga. Känns i efterhand att jag är bättre än vad jag visade där. Men så är det en del passar det en del passar det inte. Tror dock att det går att träna så man blir bra på detta också, det vill säga ut i en nyplöjd åker och spring. Dessutom är man ju inte direkt van vid att springa i sådant underlag. Kan man hoppas på att det blir så på Terräng-SM i Borås...knappast.

Ser alltså fram emot de följande veckorna och främst då skidskyttet och skidorna. Det ska bli intressant att se Helena Jonsson och inte minst den store Björndalen fast han är norrman. Synd bara att en del tävlingar är så sent på dagen. Heja Sverige!

/Peter

Så kan i alla fall helgen sammanfattas med tanke på banans karaktär. Blött och lerigt så det förslog. En bana som tyvärr inte passar alla. Kan tyckas att jag skulle vara jättebesviken med insatsen men faktum är att det var jag inte. Alla i laget visste på förhand att den som banan skulle passa bäst var Andreas Åhwall. Detta bevisade han också under loppet. Förstår varför han slickade sig om munnen dagen före då vi joggade på banan. Själv såg jag också fram mot loppet och att få springa slut på krafterna. Egentligen tycker jag det är ganska kul att springa i den terräng som det var fast jag inte brukar vara särskilt bra på det. De bra loppen i liknande underlag är tyvärr sällsynta. Det känns helt enkelt som att benen inte svarar när man försöker tar sig framåt. Ansträngningen efter för att göra sig ren var inte att leka med heller. Normalt sett skulle jag säkert varit jättebesviken men det var jag inte med tanke på omständigheterna.

Så en förklaring vad som menas med rubrikens andra hälft. Jo, i starten var det minst sagt ett virrvarr var vi i det svenska laget skulle stå. Alltså vilken start fålla vi skulle ha. Först trodde vi att vi skulle stå i startfålla sjutton men där stod det redan något brittiskt lag. ”Come on guys, are you kidding”. Så det var bara att springa runt och fråga. Till slut blev vi hänvisade till fålla fyra men där stod ett serbiskt lag men fålla tre var tom. DEN TAR VI! Men när kontrollanten kom och checkade av varje startfålla var ju detta fel så vi fick byta plats igen med serberna. Rätt fålla, redo för start, startskottet small, alla rusade mot geggan.

Titta gärna på bilderna i bildarkivet!

/Henry

Nu har det varit lite ”slött” på sidan ett tag så det är väl dags att göra ett inlägg igen inför helgen som kommer. Då är det nämligen årets första tävling som ska avverkas i staden Bilbao i norra Spanien. Oj Oj va gött att komma ner till värmen tänker väl de flesta då. Kan säga att temperaturen gämfört med här är betydligt bättre (alltså varmare), men att det kommer bli någon hetta kan man nog glömma då det står på olika vädersajter att temperaturen kommer ligga mellan 6-11 grader. Alltså är det bättre än hemma där temperaturen är runt -10, brr.

Nåväl tävlingen går som sagt i Bilbao och är EM för klubblag i terränglöpning där de 4:a främsta i laget räknas in. Både jag och brorsan har varit med tidigare när det 2007 gick i Istanbul, Turkiet. Hoppas att jag inte ska få en likadan present veckan efter som jag fick då nämligen, magsjuka. Rättare sagt är det nog säkrare att åka till Spanien är Turkiet när det gäller detta. Banan som ska löpas är 1030m EXAKT, på en som det ser ut på bilderna, gräsbana i en park.

Har den sista veckan varit lite orolig eftersom jag har haft ont i foten. Har haft det den senaste månaden frånoch till men just den här veckan blev det värre. Hörde av mig till en specialist på skador i Vänersborg om detta och han sa att det berodde på det hala underlaget. Tänker jag efter så började besvären faktiskt med att den första snön kom vid jul. Har därför kört lite alternativpass för att avlasta foten, om det inte varit ett tufft löppass. Har faktiskt blivit bättre av detta. Hoppas därför på att kunna göra ett bra resultat till helgen för att få ett kvitto på hur man träningsmässigt ligger till. Övriga i laget förutom jag och brorsan är Andreas Åhwall, Erik Johansson och Oskar Majling.

/Peter

Fick en fråga häromdagen. Äter du skräpmat? Med skräpmat menade personen ifråga till exempel godis, chips, pizza, hamburgare, pommes frites, goda desserter (dvs. mycket ”goa” sockerhaltiga saker som lägger sig som ett lager ovanpå all annan mat) samt allt annat som hör till den så kallade skräpmaten. Detsamma gällde läskedrycker och alkoholdrycker. Väldigt ofta får jag frågan om jag äter annat än gröt, frukt och pasta. På jobbet finns det till och med en person som trodde jag åt gröt till frukost, lunch och middag men givetvis är det…INTE så!

Jag resonerar så här. Om det är någon som kan äta den så kallade skräpmaten är det väl jag, eller? Detta låter nästan som något direkt taget från en av Rune Larssons mycket idérika och bra föreläsningar. Men detta visste jag långt innan jag hörde honom säga det första gången. Har näst in till ätit dessert till middag på kvällen efter tävling och på träningsläger. En pizza slinker ner minst en gång i veckan. En sak som däremot inte hör till idrott är alkoholen som jag mycket enkelt håller mig ifrån av egen vilja.

Kan det inte i själva verket vara så att vissa av dem som ställer dessa frågor har dåligt samvete för att de äter onyttig mat, inte tränar eller ligger på den vikt som de verkligen vill. Det känns som dem tittar på de personer som är pinnsmala eller vältränade och som kan proppa i sig vad som helst istället för att blunda för sitt eget besvär.

Gott med mat

/Henry

Helgen började med att jag mötte upp Henry då han slutade jobbet på fredag eftermiddag. På träningsprogrammet stod det 10x1000m. Ett underbart eftermiddagsnöje där vi på förhand var lite oense om vilka tusingar vi skulle köra där två alternativ fanns där vi har rullat kilometrarna med hjul. En som är en rundbana och en tempodistans bana på 6 km. Det blev den senare eftersom vi ansåg att det inte skulle göra någon skillnad på det usla underlaget. (Vet faktiskt inte vad kommunen håller på med, men tydligen vill dom inte ha ut folk promenerandes på vägar, trottoarer och cykelbanor).

Nåväl, vi drog igång som vi brukar växelvis dragande med den andre på rulle. Dock blev det inte ett pass helt enligt plan på grund av att magen inte vill va med. Att få ont i magen under tävling är det värsta som finns, att få det under träning är det näst värsta som finns. När man väl är mitt i passet vill man inte hoppa av, ens om man bara gör det en stund för att sedan fortsätta passet. Den här gången fanns det inget alternativt. Så det var bara in i entrén på Returen i Trollhättan vid en sopstation passande nog och fråga efter muggen efter att ha löpt 45 sekunder på näst sista intervallen. Efter nödfallet var det bara ut och dra igång intervallen direkt. Så kan det vara ibland, fastän det var NÖDvändigt att göra en paus under intervallen så lyckades jag ändå hålla farten uppe på de 2 sista. Ett lyckat pass blev det trots toalettbesök.

Så på lördagen tog brorsan med sig kameran ut på passet för att fotografera det vinterlandskap som breder ut sig över Trollhättan, behöver inte skriva så mycket av detta tror jag utan titta i bildarkivet istället så förstår ni.

På söndagen var det som vanligt distans på schemat. Däremot har det blivit kallare igen vilket inte är sådär väldigt kul när det under någon vecka har varit lite mildare. Frusen i ansiktet så att man knappt kan prata med träningskompisarna är det skönt att hoppa in i bastun efter ett sådant pass. Det är dessutom skönt att det också SM på skidor på tv en sådan söndag. Både damernas och herrarnas distanslopp räddade eftermiddagen. Det man såg där ger en försmak av hur roligt OS kan komma att bli. Frågan är bara hur man ska hinna med allt när vissa grenar går på natten, kanske en semelkrans och en kola på natten är svaret, vi får se.

/Peter

Igår gjorde alla allt för att inte avslöja något om uppvaktningen av farsan som skulle ske hos Åke och Inger Johansson, efter träningen. Han fyller hela 60 år nu på torsdag. Det började redan i söndags när Frank Adolfsson, en man, kille, pôjk, ringde för att pejla läget om vad farsan skulle göra den här veckan. Meningen var att farsan skulle vara ovetande om uppvaktningen så länge som möjligt. Så här i efterhand lyckades det ganska bra eftersom ALLA som är med och tränar visste om det men farsan sa i efterhand att han inte hade en aning om detta. Jag och Frank diskuterade länge på söndagskvällen hur vi skulle få honom att stanna kvar efter träningen eftersom han tänkt åka hem direkt efter. Träningen och tusenmetersintervallerna var från början tänkt att köras inte allt för långt hemifrån så han kunde ta sig hem direkt efter. Lösningen blev att jag och brorsan ljög så in i norden om att underlaget var dåligt. Vilket det också är i stora delar av Trollhättan. Men det är mer springbart på vissa ställen än andra. Förslag på alternativet blev istället en backe som vi kallar ”reningsverket” (kanske inte så konstigt eftersom det ligger ett reningsverk där). För att få honom till detta ringde jag en man, kille, pôjk som heter Per Svensson och sa till honom att, om farsan ringer säg att reningsverket är bra. Svaret jag fick var att det var skitkasst där. Säg att det är bra ändå, sa jag, och så gjorde han. Platsen för intervallerna blev dock flyttad ännu en gång till Olidan, en annan backe i stan. Där var det förhållandevis bra. Nu skiter det sig han åker hem tänkte jag, men MR Kraftprovet löste problemet. Efter många om och men löste det sig. Men vi fick ljuga en hel del medans farsan var helt ovetande av vad som var på gång!

Till slut satt vi då runt 20 personer hos Åke och Inger Johansson och åt pastasallad med bröd, plus en god bakelse med födelsedagsbarnet på hedersplatsen. Måste till sist säga det att Åke är en man, kille, pôjk som alltid bjuder på nya överraskningar.

/Henry

Oj oj oj vilken vinter det är ute. En hel månad med bitande kyla och snö. Trots att kylan gjorde att vissa löppass byttes ut emot cykel istället gick det utan några större svårigheter att få fäste under fötterna eftersom kylan gjorde att snön blev kärv. Så har det då blivit mildare, YES äntligen. Under de sista veckorna har man bara längtat bort ifrån Trollhättan och Sverige för att komma till lite varmare breddgrader. Tänk att springa utefter en sandstrand med solen stigande bakom ryggen under ett morgonpass. Höra havets dån känna den förbannade lösa sanden under fötterna. Att inte få fäste. Känslan av att ha ett bättre underlag fast än värmen och vädret gör att man mår prima. Ändå tänker man på att det kunde varit bättre. Just den här sanden är precis som den snömodd som finns ute på gatorna hemmavid just nu. Kom faktiskt att tänka på sand när jag sprang på förmiddagen idag. Det är fullständigt omöjligt att få fäste. Och om man vill få fäste får man ge sig ut på lite större vägar och springa. Det märkliga är ändå att jag inte har sett någon plogbil som kan skrapa bort det översta lagret av snömodd. Vilket skulle göra det väldigt mycket enklare att springa och cykla till och hem från skolan (rekordet är 4 träffade snövallar (nödbroms) på hemvägen).

Så just nu till skillnad mot att springa på en strand kan allt bli bättre, rena vägar, cykelbanor eller att snön helt enkelt går bort. Däremot skaffar man väl sig ovänner eftersom skidåkarna lever loppan just nu. Och det är ju faktiskt ett alternativ att åka skidor istället, men det är ju så förbaskat roligt att springa.

Till sist kan jag bara beklaga att jag varit lite annonym på hemsidan. Har varit mycket att göra i skolan under julveckorna när andra varit lediga. Dessutom avslutade jag två kurser förra veckan och börjar två nya den här veckan. Så nu ska jag snart snöra på mig skorna och ut i sanden...förlåt snön.

/Peter

Det var ett tag sedan som jag skrev något av vad som hänt på träningsfronten. Det har hänt en hel del faktiskt. På juldagen blev det, som jag skrev för ett tag sedan, 2 timmars snöpulsning i obanad terräng. Allt för att få bort den där goda maten som gödde kroppen på julafton. Därefter fick vi ställa in de planerade kvalitetspassen den veckan på grund av att Trollhättans gator och cykelbanor var dåligt skottade. Sedan kom det mera snö. Vi körde dock backintervaller men det kändes stelt i benen dagen efter. Sedan kom det kyla. Mera kläder på, longkallsingar och rånarluva. Sedan kom det ännu mera snö. Vilken bra träning det är att skotta snö! Det är en härlig känsla med träningsvärk.

Tycker synd om dem som är på träningsläger nu och som måste vara i värmen som råder där. Låter fruktansvärt jobbigt!!!

Mellan nyår och 11 januari var jag ledig från jobbet. När veckan började tänkte jag enbart på vad skönt det skulle bli med en vecka som skulle ägnas enbart åt träning. Det har ju varit relativt milt och barmark tidigare år. Kyla, klya, kyla, riktigt kallt, slirigt underlag, alternativträning kan den veckan sammanfattas som. Träningen ska skötas ändå och en hel del löpning blev det med istappar på mössan, frost i ansiktet och frusna overalljackor. Men givetvis också alternativ träning med cykel. Intervallpassen ställdes som sagt in och ersattes med cykelintervaller. Körde även en hel del styrka. Kul var också att Åhwall var tillbax i stan så vi kunde köra en del pass ihop.

Nu har vardagen tagit kommandot men det är ju snart helg igen och igen och igen…

Just nu är himlen klarblå och solen skiner, VACKERT!

/Henry

I Främmestad finns det något som kallas FIK-bladet där det står om vad som hänt i klubben (Främmestad IK) under året. Där kan alla exempelvis skriva egna artiklar om olika evenemang som man varit ute på under året. Till 2009 års upplaga skrev jag en artikel om resan till Bornholm under sommaren. Därför tycker jag det även kunde vara lämpligt att ge en möjlighet för er som inte har tidningen att läsa den. Så lämpligt att den här hemsidan finns till hands då. Tryck på följande länk för att komma till artikeln: http://www.grossloparna.se/26729612

Eller välj länk längst ner till vänster.

/Henry

Ja så var det då dax. Efter noga övervägande med brorsan hade vi bestämt oss för att åka skidor på nyårsdagen. När det finns snö kan man ju utnyttja den för att få lite variation i träningen. Innan var det inte att tänka på eftersom Sylvesterloppet stod för dörren på nyårsafton. Och då var det inte med tanke på om man ramlar och slår sig utan helt enkelt på grund av den oerhörda träningsverk som kommer att uppstå efter ett pass på skidor. Sist gång jag åkte skidor, vet faktiskt inte hur länge sedan det var men skulle gissa på 5-8 år sedan. Då blev man varse om att ljumskarna inte gillar sådan här typ av rörelse och att det är j**ligt svårt att gå upp för trappor. Har inte åkt skidor trots att det har funnits snö så den ursäkten kan man inte framhäva.

Nåväl fast beslutna att återuppta karriären som skidåkare, om bara så för en dag, så plockades skidorna fram igår kväll efter det att vi kommit hem från loppet i Göteborg. Efter att dammat av dem och letat fram pjäxorna var vi tvungna att "känna påt". Ett varv i trägårn för att se om de gamla takterna satt i. DET GJORDE DOM INTE! Klarade mig ändå från att ramla trots att glidet på skidorna var utmärkt vilket i det läget kändes som att vara på hal is.

Så kom den stora dagen, ett nytt år, nya möjligheter, nya mål och nysnö under natten. Skulle man på råga på allt behöva spåra nu också. Efter gårdagens skidtester bestämde vi oss för att åka till motionspåret en kilometer hemmifrån eftersom stället där vi först hade tänkt att åka innehåller riktigt kuperad terräng vilket man nog inte riktigt var redo för än. En tre kilometersslinga med några småbackar kunde gott räcka.

Supporterklubben skulle självklart också med (morsan och farsan). Kvällen innan sa dom att detta vill dom inte missa, förstår inte riktigt vad dom menade med det? Dessutom var kameran med, nervositeten steg, ett minne för livet på bild.

På med lite fästvalla och sedan iväg. Redan efter 200 meter kom första stoppet då skidstavarna fick fixas till. Brorsan passade då på att köra vidare utan att vänta på mig. Efter 2 minuters stopp togs då jakten upp. Med bristande teknik med andra ord ingen, så avverkades varvet på ett storstilat sätt kändes det som då. Kom ikapp brorsan när det var 500 meter kvar när han tydligen hade hittat svamp i spåret och satt sig där på rumpan, tydligen hade han sett fel för där fanns ingen svamp.

Skidornas glid var lika bra som kvällen innan dock så var fästet i de små backar som fanns nästan inget. Tror ändå att det berodde på den bristande tekniken vilket gjorde att det inte gick att få fast skidorna. Så var man runt, efter att ha stakat, diagonalat och saxat runt slingan. Kändes faktiskt i armarna efter, kände också att jag fick upp pulsen. Så kollade jag på klockan 15 minuter! Har dunkat runt den banan på 9 minuter då jag springer. Så det finns nog lite att slipa på när det gäller skidåkning. Efter skidturen knäppte vi av oss skidorna och tog på oss träningsskorna och körde ett lätt joggpass på 50 minuter. Trots dåligt plogade vägar och ishalka kändes det som att man är betydligt tryggare i löparskorna än på skidor. Nu återstår det bara att se om det blir någon träningsvärk den här gången också.

Till sist när det gäller skidor ska det bli kul att se på Tour de Ski idag. Jag har redan gjort mitt på skidor idag och när det gäller Northug så hade han nog kunnat åka snabbare baklänges på en skida utan stavar än vad jag åkte.

/Peter

Som vanligt på nyårsafton var det dax för sylvesterloppet i Göteborg. De senaste dagarna har jag varit lite orolig eftersom det har varit så kallt ute. Att köra hårt i 10 minusgrader och ventilera för fullt med luftrören kan svida rätt rejält i lungorna. Mätaren stod på 10 minusgrader på morgonen och då var det ingen ide att tveka på om en start var möjlig. Efter att ha packat en dubbelt så tjock och tung väska med kläder för att kunna hålla värmen före, under och efter loppet gav vi oss i väg, ett gäng, mot Göteborg.

Trots kylan tyckte jag ändå att jag plockade på mig för mycket kläder under loppet, frös gjorde jag alltså inte. Eller jo, kanske var jag lite frusen i ansiktet det första två kilometerarna men sprang mig varm.

I mål var jag tvåa. TVÅA IGEN! Börjar bli väldigt trött på att alltid bli tvåa på det här loppet nu. Har tre andraplatser och 2 tredjeplatser men har som sagt aldrig en seger förutom i ungdomsklassen. Nästa år ska jag ta mig tusan vinna det här loppet, känner att det snart måste vara min tur. Men ibland kan det vara så här, vinner man inte är man inte först.

Gott Nytt År!

/Peter

Många tycker säkert att snön som kom är besvärlig och visst, jag håller med. Helst skulle det vara barmark, solsken och några plusgrader. Men vinter är ju vinter och när snön kommer så finns inget att klaga på egentligen. Det finns ju alternativ som skidåkning. Har åkt en hel del skidor men det var ganska länge sedan nu. Det finns också en hake med skidåkning, man ska få in tekniken riktigt för att det ska bli jobbigt. Dessutom brukar inte snön ligga kvar särskilt länge för att man ska kunna lära sig tekniken. Så det är bara att träna utefter förhållandena men givetvis går det att göra träningen tuff ändå. På julafton var det inga större problem med att köra distans fast att det var en aning slirigt. Juldagens pass, som blivit lite av en tradition, gick också bra. 2 timmar i obanad terräng med 2 dm snö på varje steg. Skönt, skonsamt och jobbigt vissa partier. Rundan blev ungefär 16 km lång och detta på 2 timmars snöpulsning!

Natten till lördag, annandag jul kom det ytterligare snö. 1,5 timme tog det att skotta på uppfarten till huset och eftersom den var ganska tung och blöt lämnade snön kvar träningsvärk i armarna dagen efter. Dagen slutade inte heller där. Intervallpass stod på schemat i backe, 16x200m. 7 var det som var förväntansfulla och ivriga att köra igång. När vi kom till backen såg vi att det minsann inte var skottat. Slirigt var det. Fötterna flög åt alla håll. Pronationen blev värre än vanligt. Uppsprunget och mjukare blev det. Omöjligt att springa om. Men trött gick det att bli. Vi sprang 12 backar istället för 16 och fick stelhet och ömhet i benen på köpet till dagen efter.

Igår blev det distans på oplogade vägar. Snöskottningen i Trollhättan var under all kritik i helgen. Men springa på ena eller andra sättet går även fast man drar på sig småskavanker. Det får en att tänka på att våren alltid är lika skön när den slutligen kommer om 3 månader L.

Ska försöka klämma in något skidpass i slutet av veckan. Problemet är dock, kommer snön ligga kvar?

/Henry

I fredagskväll så stack jag ut vid 5 snåret för att köra distans 70 minuter. Jag började med att köra första kilometrarna till ett elljusspår och drygt ett halvvarv där innan jag drog vidare neråt Trollhättans inre delar. Precis innan jag skulle svänga av spåret så kom det ytterligare en löpare från motsatt riktning. Han liksom jag svänger av spåret. Han hamnar precis framför mig och jag märker att hans fart är högre än vad min är. Som vanligt brukar det ta några kilometer innan jag kommer upp i träningstempot. Men detta är en företeelse som sällan eller rättare sagt aldrig händer då man är ute och tränar, det vill säga att bli passerad eller ifrånsprungen. Så vad gör jag? Jo jag gör en tempoökning. Efter hundra meter har jag passerat honom och ligger istället 5 meter framför honom, så märker jag att han också höjer tempot eftersom han inte släpper mer. Efter ytterligare hundra meter så vänder jag mig om och börjar prata med honom. Han säger att han måste försöka hänga på när han får draghjälp, dessutom säger han att han inte hade några problem med det tempot för 20 år sedan. Hans andning och ansträngning är ganska hög nu trots att inte tempot är så där jättehögt utan kanske runt 4.10 någonstans, men det är snabbt för honom. Jag backar ner och får mig en pratstund några minuter innan jag svänger åt ett annat håll och han åt ett annat. Varför gjorde jag då som jag gjorde, i efterhand känns det jättelöjligt att höja tempot så som jag gjorde, fast än att det inte var en jättehöjning. Men just då agerade jag så eftersom detta inte hör till vanligheterna att bli omsprungen, men att behålla hedern på detta vis känns som sagt löjligt. Eller kan det vara tävlingsmänninskan som vill något annat. Som regel har jag att aldrig tävla på träning, det är på tävling det gäller. Att sedan göra ett och annat bra träningspass är ju en sak, men att inte kunna prestera på tävling sedan är en helt annan. Dessutom så tränar jag ihop med brorsan flera gånger i veckan och skulle det vara tävling på verenda pass så hade man nog haft svårt att bli av med träningvärken.

Till sist en kommentar av dagens pass där tempraturskalan stod på 10 minusgrader men trots det var vi en stor grupp som körde 2 timmar distans. Under vägen passerade vi hemma två gånger och drack varm honungsvatten och åt några pepparkakor. Efter passet blev det bastubad och som vanligt "tjöt" och trots kylan så blev söndagspasset lika trevligt som alltid.

/Peter

Som det går att läsa på nyhetssidan gick andra deltävlingen i Vinterserien igår. Härligt vinterväder, så som vintern ska vara. Alltså någon minusgrad, sol och barmark. Tyvärr var det en aning halt men detta hindrade inte eftersom många slog sina pers på banan. Så här i efterhand känner jag mig ganska nöjd med att, framför allt, slå mitt eget pers. Detta visar att träningen går bra och att man trots allt blir bättre. Snuvan och den lättare förkylningen från förra veckan kändes inte alls under loppet utan har gett sig iväg från kroppen för den här gången. Att jag åkte på en förkylning var kanske inte så konstigt eftersom det har gått många på jobbet den senaste tiden och hostat och snörvlat. Det var roligt att brorsan var tillbaka i bättre form än på länge. Detta gjorde att jag plockade ut lite extra krafter för att vara först i mål. Det var en helsikes fight de sista 3 kilometrarna när han var på väg ikapp. Hade jag inte upptäckt det tidigare så kunde jag faktiskt blivit överrumplad. Nästa gång är det riktig tävling då sylvesterloppet skall avverkas.

/Henry

Jag skulle vilja fortsätta onsdagens inlägg med några funderingar kring passet. Att ta hand om träningen var ganska enkelt trots att vi i tisdags slog rekord med 33 personer på en gemensam träning. Som jag skrev i förra inlägget var det lite tur att jag inte körde några intervaller eftersom att när man ska köra hårt vill man koncentrera sig enbart på passet. Har dock en del funderingar på om folket som var på träningen trodde jag la upp träningen och intervallpasset. I så fall vill jag dementera detta med en gång. Uppvärmningen körde jag efter eget huvud visst, men med all inspiration från farsan.

Bra egenskaper hos farsan är att han är strikt på träningen vilket gör att träningen blir strukturerad och alla kan vara med. Han är även hård mot dem som verkligen vill satsa på löpningen. Mantrat skynda långsamt har alltid funnits i bakhuvet för oss.

Tillbaka till tisdagsträningen. Nu tycker inte jag att passet verkade så hårt men ändå fanns det dem som var tveksamma att köra hela passet ut. Alla ska givetvis känna efter vad dem mäktar med men passet var upplagt så att all kunde köra samma sak. Passets struktur var trots allt att alla skulle köra 10 intervaller men med olika längd på dem.

Vill till sist tillägga att farsan aviserat ännu hårdare pass. I alla fall på pappret och vill man inte köra hårt då gör man inte det och för de som hatar mjölksyra men vill köra hårt ändå… ja, då har man inget annat val.

/Henry

I helgen åkte jag på en lättare förkylning som satte sig i näsan. Kanske inte så konstigt eftersom många är förkylda på jobbet just nu. Enligt min åsikt så behöver inte detta innebära träningsuppehåll bara man är försiktig och lyssnar på kroppen. Däremot när man har halsont så ska inte ett löpsteg tas. På grund av snuvan har jag tagit det lugnt och bara joggat igenom passen sedan i fredags. Det gäller att ha respekt för sjukdomar och inte nonchalera dem. Tyvärr har man ibland gjort det inför viktiga tävlingar och aj, aj vad man får sota för det efteråt. Värre är det då med ”coachen” och far, som legat hemma med snuva och slemmiga luftrör den här veckan. Gårdagsträningen blev därför lite annorlunda. Farsan borta, jag snuvig men ändå träningsduglig. Kanske lite tur i oturen ändå eftersom jag kunde vara tillfällig inhoppare för den gemensamma träningen på tisdagskvällen. Det var dock jobbigt att se dem andra springa intervaller och bli trötta. Man vill ju så gärna vara med själv. Nästa vecka är med största sannolikhet allt normalt igen. Farsan frisk, jag ”osnuvig” och träningen hård som tusan.

/Henry

I slutet av förra veckan hade jag tänkt att ta influensasprutan men eftersom vaccinet var slut fick jag vänta till i måndags. Tog svängen förbi vårdcentralen 400m hemmifrån på väg hem från skolan. Senaste åren har jag tagit den "vanliga" influensasprutan för att slippa ligga däckad en hel vecka i onödan. Då har jag också fått frågan från sköterskan varför en så frisk ung kille ville ta influensasprutan. Svaret är enkelt, jag vill inte få influensan eftersom jag idrottar! Den här gången fick jag naturligtvis inte den här frågan. Jag noterade klockan precis innan jag steg in genom entren för att jag inte hade så mycket tid på mig eftersom jag 20 minuter senare skulle träna och möta upp brorsan från hans jobb. Det visade sig ta förvånsvärt........kort tid för att vara vårdcentralen. Hade jag varit en sådär 30 sekunder tidigare där hade jag på 3 minuter kunnat vara på väg hemåt. Men eftersom en var före mig i kön så fick jag vänta ett tag. Total tog det nog en sådär 5 minuter. Träningen var det inga problem att hinna med således.

Har hört att man strax efter att man tagit influensasprutan kan få en formtopp, om det stämmer eller inte vet jag inte. Däremot så var jag absolut inte i form dagen efter.

Efter en lång skoldag under tisdagen var det raka vägen upp till skidstugan i Trollhättan för att köra ett hårt träningspass. När jag kom dit hade alla redan värmt upp så jag fick på egen hand ta några varv kring intervallbanan så att jag fick ihop en 15 min. Jag hoppade på efter deras 2:a intervall. Men redan på min andra kände jag att kraften inte fanns i benen, jag var kraftlös och det var fullkomligt hopplöst på de efterföljande intervallerna. Efter 5:e av 8 så fick jag springa in på toaletten. Sprang sedan till starten för att fortsätta men efter att diskuterat med min tränare, var det nog bättre att stå över resten. Det är inte många gånger jag bryter ett träningspass men den här gången var det ett klokt beslut. Den här dagen ville inte kroppen springa helt enkelt, även om huvudet sa något annat. Kanske berodde det på vaccinationen dagen innan eller magproblemen som faktiskt inte riktigt har släppt än. Men så här kan det vara ibland och ska sanningen fram så tar jag hällre en spruta mot svininfluensan och lite ont i magen än att inte kunna springa alls.

/Peter

I helgen sprang jag och brorsan en sträcka mellan Norra björke och Trollhättan som vi brukar göra när vi får brist på idéer hemma. För en gång skull greppade jag min kamera precis innan vi åkte hemifrån.

Ganska tidigt, för att vara en lördagsmorgon, åkte vi till vår farfar som bor ca 2 mil utanför Trollhättan och blev avsläppta för vårt löppass på 20 km. Sträckan som skulle springas, går på en gammal järnväg som kallas Nossebrobanan utav den enkla anledningen att det en gång i tiden gick tåg mellan Trollhättan och Nossebro där. Tyvärr går det inte att följa järnvägen helt utan på vissa ställen har dem tagit bort banvallen så att enda sättet är att springa runt. Men till 90 procent går det i alla fall att följa järnvägen. Eftersom sträckan inte mäter fullt 20 km så tog vi en liten extrasväng i början. Då kom vi på den genialiska iden att springa och titta på vår gamla ”bil” som vi lekte vid när vi var små. Ja, någon riktig bil är det absolut inte men på den tiden det begav sig var det en bil. ”Bilen” är i själva verket en stor sten som är formad som en bil. Det roliga i sammanhanget var att vi för 17-18 år sedan lade upp en stor gren på ”bilen” och på bilden syns att grenen fortfarande ligger kvar! Vad grenen var avsedd att symbolisera tänker jag inte skriva men om man tänker efter riktigt så går det kanske att lista ut. Brorsan (som för övrigt inte har körkort) kände på hur det är att köra bil. Riktigt roligt att titta till det gamla vrålåket. Nu låter det nästan som jag skriver om den här bilen som om den verkligen fanns men på den tiden för 17 år sedan gjorde den det.

Därefter fortsatte vi hemåt men stannade för lite fotografering på vissa ställen av vägen. Bland annat i Åsaka som man också passerar och Åsaka vet ju vem som helst var det ligger, eller hur!

Som alla andra rundor vi kör gav även denna en del gamla minnen. Framför allt det att ”bilen” fortfarande stod kvar och det kommer den ju faktiskt att göra en lång tid framöver också.

/Henry

Den här vinterklassikern som brorsan skrev om i lördags blev mer till en höstruskklassiker där det regnade oavbrutet hela dagen. Egentligen spelar inte vädret någon roll det är lika för alla. Men det är bra mycket roligare att springa när det är uppehåll. För första gången någonsin sprang jag vinterserien i korttights för att slippa bli avkyld av regnet. Det var ju ändå ganska varmt i luften, 8-9 grader. Utgångstempot var bestämt på förhand. Öppna hårt utav bara helsike! Det gjorde jag också. Rusade näst intill första kilometern och var ganska trött redan då. Anledningen till den hårda öppningen var att jag ville slå det gamla banrekordet som brorsan har. Öppningen fick jag sota för men det var på sätt och vis planerat eftersom jag oftast gör mina bästa lopp när jag är trött redan från start. Blev dock lite besviken över att missa banrekordet med 25 sekunder och med facit i hand var det kanske dumt men jag blev trött. Tävlingen är ju trots allt en träningstävling som man kan springa lite hur som helst på.

Efter loppet, på 30 minutarns nerjogg, råkade jag ut för något som kan hända vem som helst. Men som inte händer så ofta. Fick ett blodsockerfall sista 5 minutrarna med yrsel och som gjorde att tiden gick i slow motion. Detta berodde troligtvis på nerkylning i regnet och blåsten. Har detta lite i tankarna och blir lite försiktig när det händer eftersom jag, för lite över ett år sedan, svimmade i skogen mitt under ett träningspass.

Hur blött det var visar tyvärr inte bilderna i bildarkivet. Men hur god fikan var kan ni bara gissa!

/Henry

Trots c:a 10 grader och för en gångs skull solsken vilket man inte har varit så bortskämd med de senaste veckorna är det nu återigen dax för den varje år återkommande vinterserien. Träningstävlingen som börjar imorgon och tar slut i Mars månad, där sex tävlingar ska avverkas i Uddevalla, Ryda, Trollhättan, Lidköping, Vedum och i Främmestad och där banan mäter mellan 11 till 12 kilometer är väl egentligen inte något som man satsar på utan ser det mest som ett bra test för hur man ligger till med grund och vinterträningen. Fast även om man tar det som träning blir det alltid något extra när man ställer sig på startlinjen med en nummerlapp på bröstet. Det är konstigt att en nummerlapp kan vara så "magisk", vilket innebär att man får ett extra bra träningspass. Väderförhållanden från år till år kan variera. Ibland har det varit snöstorm när vi sprungit, ibland isbana då man nästan har fått springa i diket fast banan löps på vägar. Ibland har det varit så kallt att vattenrören har frusit så att vi har fått byta samlingsplats för dusch och fika. Och ibland så är det som det är ute nu, 10 grader och solsken.

Efter loppet bjuds det på fika från den arrangerande klubben varefter det lottas ut penningpriser av anmälningsavgiften som är 20 kronor och en applåd till de främsta i dam och herrklassen, mer behövs inte. Sedan blir det givetvis en massa "tjöt" efter loppet. Personligen tycker jag att vinterserien har varit ett kanontillfälle att testa formen eftersom man dels kan jämföra sig med tidigare år och med tävlingen innan.

För övrigt så är äntligen skidsässongen här...på tv vilket alltid är roligt att titta på och ännu roligare tror jag att det blir när vi närmar oss OS då kommer man vara bänkad vill jag lova. Så kan jag också nämna att det går att kommentera det här inlägget eller för all del de tidigare.

Så till sist så önskar jag alla imorgon på vinterserien lycka till, kör hårt! Visst ja det var ju bara träning eller rättare sagt än är inte nummerlappen på.

/Peter

Nu är vi då igång med grundträning igen och det känns skönt att vara inne i

träningsrutinerna igen med gemensamma träningar tisdag, torsdag och söndag. Träningen är än så länge ganska lätt med vanlig distans och tröskel på tisdagar. Det tråkiga är att mörkret har intagit hela landet vilket gör att löprundorna blir en aning begränsade. Som tur är finns det flera elljusspår i Trollhättan även fast inget av dem är särskilt långa. Det längsta är 6km och det är man tacksam för. Som tur är vänder det ju snart och blir ljusare på dagarna igen och så är det helt plötsligt vår igen. Tiden bara rinner iväg fast att vi löpare försöker vara så snabba.

/Henry

Veckan som gått har innehållit nya ämnen och nygamla händelser. Vad menar jag med det undrar ni säkert. Förra veckan var det tenta vecka på högskolan där jag för närvarande studerar till magister i robotteknik. Det innbär att den här veckan startade två nya ämnen, en i robotsimulering och en i robotsystem.
Dessutom var det återstart med tisdagsträningen vid skidstugan i Trollhättan efter några veckors uppehåll. Vilken start sedan, fastän vi inte kommer att dra igång med den riktigt hårda träningen på ett tag så var det väldigt bra uppslutning. Ett positivt tecken eftersom det under sommarhalvåret inte alls är den uppslutningen.
Nu är äntligen grundträningen igång för den här vintern och idag är det också den första styrkepass torsdagen för den här vintersässongen. Denna brukar vara väldigt uppskattad eftersom vi brukar köra ett lite kortare löppass och sedan köra hopp, spänst och brutal styrka. Alla som varit med vet att det alltid avslutas med en särskild övning såkallade raka benpendlingar liggandes på rygg. Låter kanske enkelt, saken är bara den att vi är helt ovetandes om tiden vi ska hålla på. Detta beror på att när vi kör den här övningen ligger vi i en cirkel, sedan bestämmer tränaren (farsan) ett tal som vi ska räkna ner ifrån, så personen bredvid och efter tar alltså ropar talet före och efter i det här fallet mig. Kan lova att bästa mattesnillet ibland har fått rena "snurren" i skallen eftersom tankeverksammheten blir nedsatt då magmusklerna värker. Kan säga att den här övningen är den det blir mest skratt på eftersom det oftast blir fel någonstans men det är också den sista slitsamma under träningspasset och man vet att det snart är slut om man pinar sig lite till. Ser redan fram emot den här övningen frågan är bara om mina magmuskler är det?

/Peter

Efter 10 dagars vila så går det inte att avgöra hur löpformen är. Kanske är det en fördel att på en tävling som Åkes poängterräng inte ha några direkta förväntningar innan start mer än att få den upplevelse som denna speciella tävling bjuder på. Ett snack som går mellan alla tävlandes efteråt brukar vara den bedömningsstation som brukar bli lite avgörande. Årets bedömning var att gissa antalet pellets och vikten på en gummibåt. Givetvis gick detta åt helsike i år. Jag liksom brorsan ”nollade” på denna station men vi var långt ifrån ensamma. Nöjdast var jag med fotbollen och stövelkastningen som gick bra. Pil och varpa gick som man brukar säga på fotbollsspråk, marginalerna var inte på rätt sida.

Sedan till en annan sak som är riktigt tråkig. När man kommer till en station förväntar man sig att funktionärerna ska vara alerta och kvicka med att fylla i antalet poäng som man skrapat ihop. Av vana brukar jag näst intill rycka lappen ur näven på funktionären bara för att komma iväg så fort som möjligt. I stundens hetta tycker man att tiden går väldigt långsamt vid stationerna. När man sedan kommer till pilkastningen och personen som jag, aldrig sett tidigare och som tur är inte skulle känna igen, tar så god tid på sig att man nästan kunde tro att han enbart var ute för att ”sinka mig”. Efter att min sista pil hade kastats började han veckla upp lappen för att skriva in resultatet. Som vanligt försöker jag komma iväg så fort som möjligt. Tar i lappen och ropar ”skynda på lite, jag måste iväg”. Till svar får jag ”ta det lugnt, du vinner inte ändå!”. Jag blev fullständigt rasande och tur var att jag hade bråttom därifrån. Ska tillägga det att tidigare år har jag bara råkat ut för samma sak en gång och det var konstigt nog på bedömningen det året jag vann. Kanske berodde det på att ingen trodde på att en 15 åring skulle vinna. Senare fick jag höra av en kompis att han råkat ut för en ännu värre sak vid pilkastningen, men inte av samma person. Alla tävlar på lika villkor och då ska inte en person förstöra för vissa av de tävlande. Sen kan jag säga att jag inte vunnit ändå, långt ifrån. Grymmast var Bengt Norrman på stövelkastningen. Han näst intill sprang med mig för att det skulle gå så fort som möjligt.

Löpmässigt blev jag förvånad att det gick så bra efter ett så långt uppehåll från träningen. Hade 32,04 på den för året riktigt skitiga och leriga banan och var bara 5 sekunder från perset och då hade jag bra tränat hela hösten. De branta backarna var som vanligt, riktigt tuffa.

Till sist vill jag även säga att man får alltid fler positiva intryck från tävlingen än negativa för det är en riktigt fin tävling.

/Henry

I skrivande stund har jag precis smörjt mina lår med muskellinnement efter att ha varit ute och tränat. Nu är man alltså igång igen med träningen. Kan säga att första passet var lite nervöst eftersom jag var lite rädd för att få känning i min ljumske. Det visade sig dock på första passet som avverkades under torsdagen, 30 min lugn jogg ihop med brorsan, att det faktiskt hade försvunnit helt. Däremot så tyckte jag att jag hade lite skavanker överallt. Dessa skavanker var däremot inte alls något mot hur det kändes dagen efter. TRÄNINGSVÄRK! Nu har man alltså suttit still framför en dator i c:a 2 veckor utan att röra sig förutom på cykeln till och från högskolan. Så kör man 30 min lugn jogg, med betoning på lugn jogg och så får man årets värsta träningsvärk i låren. Hur är det möjligt när man tränar året om att få träningsvärk utav att bara hålla upp 2 veckor. Kan tala om att det känns när man sätter sig och på varje steg när man springer. Och detta bara utav ynka 30 min!

Imorgon är det Åkes poängterräng, jag hoppas att det har blivit lite bättre med träningsvärken till dess. Banan som är vråltuff med riktiga klätterväggar kommer nog oavsett träningsvärk eller ej kännas i benen.

/Peter

…men inte riktigt den distans som man tänker på i första hand. Det jag har i mina tankar är den distans som jag fått till idrotten de här 2 veckorna. Kändes skönt efter maran att äntligen få lite välbehövlig vila. Men sedan att inte springa ett steg, eller göra någonting annat för den delen blir lite grand som tortyr redan efter ett par dagar. Mest på grund av att benen och kroppen skriker efter att röra på sig. Men det finns också en annan aspekt när det gäller vilan som kanske är än värre och det är att man blir lite rastlös. En dag går bra men sedan försöker man hitta på saker som inte brukar höra till vardagen, förutom jobbet vill säga, t.ex. en massa TV-spel. Som sagt de här 2 veckorna har blivit lite aviga men idag smäller det till med jogg 30 minuter. Fy 1000:an vad gôtt.

/Henry

Jag har nu vilat i en och en halv vecka från all träning utom den rehabträning som jag kör för min ljumske. Men bara för att man har varit träningsledig har det inte inneburit att man inte har något att göra. Faktum är att jag har haft en hel del extra tid att lägga ner på skolarbete. Så istället för att träna vid 5 eller 6 på kvällen har jag suttit i skolan och slitit med några inlämningsuppgifter som ska lämnas in så här i slutet på läsperioden.

Om en vecka så är det dags för en klassiker i Trollhättetrakten, nämligen Åkes poängterräng. För er som inte vet vad detta är så är det en tävling som skiljer sig lite från andra. Här ska man nämligen springa en c:a 7 kilometers terrängbana där det finns 5 stationer utmed banan, fotboll, gissning, varpa, pilkastning och stövelkastning. Allt detta räknas sedan ihop till poäng med ett bonussystem vilket gör att inte nödvändigtvis bäste löparen alltid vinner. Tävlingen som alltid återkommer på fars dag söndagen är en tävling som inte alls är enkel att vinna på grund av formen på tävlingen. Däremot var jag den lyckosamme förra året eftersom jag vann men att försvara segern från ifjol blir svårt.

Måste även tillägga att det börjar spritta lite i benen att dra igång träningen igen, på torsdag smäller det, nedräkningen har börjat.

/Peter

Ja, nu var premiären över. Men visst hade jag hoppas på ett bättre resultat. Formen var det absolut inget fel på. Tränad och taggad inför maran var jag. Men sedan gick det som det gick. Tiden är jag inte nöjd med men jag lärde mig en hel del den här helgen som jag kommer ha nytta av i framtiden. Är givetvis besviken men jag är absolut inte ensam om att misslyckas på första maran. Det positiva var ändå känslan första halvan då det kändes lätt och avslappnat men orutinen visade sig efter detta. Här kommer de saker jag lärde mig denna helg:

1) Inte mentalt inställd – Var inte riktigt mentalt inställd på hur jobbigt det skulle bli i slutet. Jobbigt då att det började gå tungt redan efter 25km. Sista 15 kändes som jag joggade. Ville ta mig i mål och inte bryta. Utan ta med mig känslan hur det än skulle komma att gå.

2) Springa i eget tempo – Ett jämt tempo är viktigt. Det känns bra i början. Sprang enligt planerna första halvan och femmorna gick på 17 minuter. Vid 23km kom ett ryck som orutinen gjorde att jag gick med i. Tröttnade efter detta.

3) Dricka mer från start – Drack gjorde jag redan i början men troligtvis inte tilltäckligt. Tömma en vattenflaska och fyra muggar med vatten och Cola på sista vätskestationen ska inte behövas. Kanske ska ha en annan inställning mot sportdryck eftersom jag ofta spyr upp den på tävlingar.

4) Orutin skapar rutin – Många (ni vet vilka ni är) har gett mig goda tips innan men mest lär man sig på att göra fel. Till er vill jag bara säga NI HADE RÄTT!

Med detta i åtanke planeras förmodligen nästa maraton in i slutet av veckan då träningsvärken släppt. För då ska förhoppningsvis ovanstående punkter betas av!

/Henry

Efter 1 dag av grubblande har jag till sist bestämt mig om hur jag ska göra till helgen. Jag kommer inte att starta i Frankfurt. Loppet är ju i och för sig det första men absolut inte det sista. Ska man spring ett lopp på över 4 mil så krävs det en hel kropp och en bra förberedelse vilket det inte har varit under 3 veckor. Så istället för att plåga sig runt banan (plågsamt hade det blivit i alla fall) så kommer jag åka med ner och ge support till löparna från Hässelby. När jag tog beslutet vid 19.30 tiden igår innebar det också att säsongen är över. Nu väntar därmed 2 veckors vila från löpningen. Däremot kommer jag att behöva köra rehabträning för min onda ljumske. Så det blir inte hel ”kroppsvila”. Det är nog trots allt viktigare att fokusera på min ljumske än att springa ett lopp som återkommer varje år.

/Peter

Nu är det ett tag sedan jag skrev något i spalten. Har haft rätt mycket annat att tänka på både då det gället idrotten och skolan. För ett par veckor sedan så fick jag känning i en ljumske vilket gjorde att jag var tvungen att börja köra alternativ träning såsom cykel och crosstrainer inför maran i Frankfurt. Faktum är att jag kan utöva detta utan att känna något i ljumsken men så fort jag snörar på mig skorna och springer känns det. Jag var för någon vecka sedan på Sportskadekliniken i Vänersborg hos Lars Karlsson som hjälper oss med att både förebygga skador och att finna orsaker till dom när de uppstår. I mitt fall var orsaken till att jag har ont att jag har belastat det ena benet (höger) mer vilket gjort att det vänstra har blivit svagare. Vänster skinkmuskel var 2 cm mindre sett från sidan. Så vad som gäller nu är att köra ganska mycket rehabträning för att bygga upp den sidan. Det här är naturligtvis inte bästa uppladdningen inför loppet och om jag startar på söndag så är det endast för att genomföra min första mara. Just nu är det många tankar som far runt i huvudet på grund av detta. Är det värt att starta fast man har ont och bara ta sig ”runt”. Målet med maran var att springa fort så frågan är om det är värt att bara ta sig igenom. Ska i alla fall överväga noggrant de sista dagarna om jag verkligen ska springa. Fortfarande har man hoppet uppe att smärtan i ljumsken ska försvinna tills på söndag.

/Peter

Måste skriva ett citat som jag läste som förberedelse inför maratontävlingen till helgen, och som i min mening är den bästa löparboken man kan läsa.

Fråga: ”Vad är det viktigaste som kan få en löpare att försöka sitt första maratonlopp?”

Svar: ”Det faktum att han ännu inte sprungit något.”

Stämmer bra i några dagar till i alla fall!

Citat av: James F. Fixx Löpning – från jogging till maraton

/Henry

Kan glädja alla konkurrenter med att förkylningen är borta (mål- och tävlingsinriktade personer måste tänka så). Den som läste vår gästbok förra veckan kunde läsa ett inlägg om att hålla negativa tankar borta. Visst stämmer det här till fullo men kan säga att jag blev en aning nervös ändå. Till slut gick, som tur var, halskänningen över i snuva. Men snuvan satt i 2 dagar och är ”väck” nu. Nu är det bara att, ladda, ladda, ladda…

/Henry

Körde ett pass med Björn Martinsson igår då vi körde 500ingar med jogg 500m mellan varje intervall i stegrande tempo, för att känna hur kroppen kändes. Har nu gått i 2 dagar med känning i halsen. Frågan som jag ställer mig själv är? Är jag på väg att bli förkyld eller är det maratonnerver. Typiskt om man skulle åka på något den sista tiden innan säsongsavslutningen i Frankfurt. Om det blir något är det lika bra det bryter ut med en gång så man hinner bli helt återställd innan tävlingen. Kanske den hårda träningen ihop med väderomslaget påverkar. Kanske konserten i fredags påverkar. Stora folksamlingar är inte det bästa att vistas i om förkylningarna ska hålla sig borta. Tur är dock att jag inte missat ett av de viktigaste passen inför maran. Nu är det bara ”håll-i-gång-träning” kvar. Imorgon måste det i alla fall visa sig hur det blir!

/Henry

Idag gick jag upp ganska sent för ovanlighetens skull och detta gjorde att soluppgången blev en del i morgonens pass. Just den lilla stunden på dagen när solen stiger mot den ljusnande himlen är en av de skönaste stunderna på dagen, när man väl får vara med om det. Har lite svårt att njuta av mörker och morgontrötthet annars. Ett fartlekspass fyller upp eftermiddagens träning. Längtar redan efter detta samtidigt som man kan börja helgens bravader. Kom också på att det nu bara är 2 veckor till maratondebuten, puh. Helgen drar igång med bravur. Eftermiddagen eller kvällen kommer att ge en hel del adrenalin till kroppen då Hardcore Superstar som spelar i Götet och Lisebergshallen. Ska bli riktigt kul att se dem igen. Hoppas det blir ett jäkla ös.

/Henry

Varje år så har Volvo Aero träningsorientering på måndagar under våren och hösten. Med olika banläggare på olika platser i närområdet till Trollhättan, så skiftar terrängen liksom svårigheten, längden och vädret vecka från vecka. Jag och brorsan brukar springa några tävlingar om året när det stämmer in i träningen för att få lite variation. Orientering är ett jättebra komplement. Att få en karta i handen och springa en bana med kontroller är väldigt kul. Fördelen med sådana pass är att man får ett tempopass, fartlekspass eller tempodistanspass eller vad man nu vill kalla det. Dessutom så gör det att man kommer ut i skogen och inte bara springer på stigar utan att man ibland får ”bröta” genom en blöt mosse, givetvis beroende på vägval. Ibland över höjder. Ibland genom brännässlor. Ibland nerför stup, som man inte förstår att man klarade ner för efteråt. Ibland får man springa genom helt otroligt fin terräng och så vidare. När man får en karta i handen kan man ibland glömma bort löpningen, koncentrationen ligger istället på kartläsningen. I tidig ålder var det orientering som jag och Henry började med men löpningen har blivit nummer ett. Är skaderisken inte större i skogen brukar det vara en del personer som frågar. Svaret på den frågan är nog ganska enkel springer man i skogen tränar man muskler som man inte annars gör vilket gör att man vänjer sig vid obanad terräng. Sen kan givetvis en och annan stukning uppstå, brukar dock säga att ”man kan vinna EM-Guld i friidrott med stukad fot”. Sen några rivsår och skrapningar vurpor och en och annan fästing det hör till. Igår tog våran orienteringssäsong slut, så nu blir det inte så mycket med orientering på sex månader. Detta betyder dock inte att det är slutsprunget i skogen. Drog på mig en lättare stukning i högerfoten vilket kändes på morgonpasset idag. Har haft några stukningar i år men ingen allvarlig. Förkylningen som jag drog på mig efter Lidingö har nästan släppt helt. Var osäker på om det var en förkylning på gång. Den bryt ändå ut i mitten av förra veckan. Hoppas att det var detta som gjorde att kraften inte fanns i benen på Lidingö. Till sist så hoppas jag att Djurgården spöar Linköping i hockeyn på hemmaplan ikväll.

/Peter

Diskuterade för ett tag sedan med en kollega på jobbet varför jag springer så mycket samtidigt som jag jobbar heltid (8.1h flextid + rast 0.5h) på Volvo Aero här i Trollhättan. Kollegan frågade mig i alla fall om jag inte funderat på att lägga av med löpningen. Funderade dock lite över detta efteråt.

På morgonen ringer klockan 05.30. Utan att tveka är det direkt upp ur sängen som gäller, och är man riktigt snabb kan tidtagaruret vara igång på 7-8 minuter. Därefter jobbar jag till 15-16 på eftermiddagen för att sedan köra ett pass på kvällen antingen direkt hem från jobbet eller efter att man varit hemma och sovit en haltimma. Klar med träningen mellan 18-19.30. Hur som helst blir dagarna ganska långa och vid 20-21 är man ganska trött. Erkänner att de första veckorna på det nya jobbet var bland det tuffaste jag gjort i kombination med träning. Det är lättare nu när man fått rutiner och vet hur man ska hantera dagarna.

Till sist svaret på frågan. Det var ju inte första gången som någon frågade mig om detta så svaret var enkelt, NEJ!

/Henry

På Lidingöloppet som gick i helgen så bröt jag loppet efter 22 km. Den dagen kändes det redan från start att det inte skulle bli någon trevlig resa till mål och tanken att bryta kom ganska tidigt i loppet. När man då stannar efter 22 km och tar av sig nummerlappen samtidigt som en funktionär tar tid-chipet kommer ändå en snabb tanke att ändå kanske fortsätta. Att bryta ett lopp är inte något som hör till vanligheterna, så efteråt fylls jag av en känsla av lite ångest.

Om en månad ska jag springa min första ”mara” och Lidingöloppet var med i planeringen som en bra värdemätare.

Jag står fullt och fast vid att man aldrig ska bryta ett lopp utan till varje pris försöka ta sig i mål. Dock kan det ibland finnas orsaker till att bryta, till exempel en skada eller att man går in i väggen. Däremot skulle jag aldrig någonsin bryta ett lopp utan att ha en riktigt bra anledning. Att till exempel bli omsprungen av en löpare som man vanligtvis brukar slå eller går av banan 1 km före mål på grund av att man är trött, är dålig stil! Detta visar på dåligt psyke vilket man i så fall måste jobba på eftersom detta bara gynnar konkurrenterna. Man visar ju faktiskt att man inte tror på sig själv.

Jag har talat med ett antal personer som har sagt att jag gjorde helt rätt i att bryta Lidingöloppet och efteråt såg jag att jag långt ifrån var ensam om att kliva av.

Som jag nämnde tidigare så kändes kroppen kass ifrån start dessutom hade jag lite huvudvärk innan start. Dagen efter kom förkylningssymtomen men någon riktig förkylning har inte brutit ut än 4 dagar efter loppet, dock är förkylningssymtomen kvar. Har jag tur så blir det inte så mycket mer. Så var det bra eller dåligt att bryta loppet?

/Peter

Lidingöloppet gick mycket bra. Det var skönt att äntligen få springa där uppe igen efter 2 års problem med skador. Nytt för i år var dock distansen eftersom jag aldrig tävlat på någon distans över halvmaraton tidigare. Visst var det nervöst innan men samtidigt såg jag fram emot att få springa loppets 3 mil. Att sedan debutera med en 7:e placering totalt och 2:a bland svenskarna trodde jag inte på förhand.

Lärde mig några nya saker under helgen. Att springa långsamt. Utgångstempot var ganska lugnt. Kanske beroende på värmen och blåsten. Trots att det kändes bra var man tvungen att hålla igen, vilket jag också gjorde, då jag sprang 18km helt ensam i mitt eget tempo. Detta var nog mycket klokt då tröttheten kom i slutet av loppet. Många fick erfara värmen och blåsten på sista milen. Själv gjorde jag en bra sista mil och det var skönt att passera löpare istället för att bli passerad. Att disponera krafterna är svårt men en tävling handlar mycket om att kunna göra detta. Loppet är inte slut förrän man är över mållinjen.

En fundering efteråt var ändå att så många tröttnade på sista milen. Vet inte vad detta berodde på, men kan det möjligtvis ha varit värmen i kombination med blåsten?

Sedan till en sak som var märklig. ”Glädjande” (ironiskt skrivet) nog fick jag även ett pris med mig hem. Var nöjd att få en lapp i målgången som sa ”välkommen till pristältet bredvid prisscenen”. Kändes lite snopet att vara 7:a totalt och missa prisutdelningen på scenen med en placering. Att vara näst bästa svensk och erhålla… en handduk. Samma pris som 7:an i juniorklassen fick! Visst ska juniorerna ha bra priser men bör inte största klassen värderas lite högre? Tack i alla fall.

/Henry

Lidingöloppet närmar sig och det är bara några dagar kvar. Förra året var det första gången jag sprang 3 milen. Förväntningarna inför förra året var att kunna genomföra loppet på ett bra sätt. Alltså att hålla ihop det så gott det går på sista milen, vilket jag själv anser att jag gjorde. Man måste inse att alla som springer Lidingöloppet är jävligt trötta på sista milen.

Tidsmässigt hade jag hoppats på en tid någonstans kring 1.50, vilket jag klarade med god marginal. Men för många är det gränsen 2 timmar som är det stora målet. Denna tid kan verka ”enkel” att klara. Det räcker ju med att springa 4min/km på de 3 olika milarna. Detta är dock inte lika lätt som det låter.

En kompis hade tills för ett år sedan aldrig varit under 2 timmar. Däremot hade han sprungit på tiden 2.00,00 vilket är en fruktansvärt retfull tid. 1.59,59 låter ju så mycket bättre än 2.00,00. Vi har ibland kommenterat den här tiden, kunde han inte spurtat lite, lite, pyttelite snabbare på upploppet (troligtvis inte). Trots flera år av att försöka att slå denna tid och äntligen gå under 2 timmar lyckades det inte för honom, trots att han löpte som han skulle, ändå tog sista milen ut sin rätt och blev för jobbig. Efter några års frånvaro från loppet så var det återigen dags förra året, efter en bra träningshöst. Liksom tidigare när han har sprungit var målet uppsatt till ”under 2 timmar”.

Detta mål krossade han genom att springa över 5 min snabbare än sin tidigare bästa tid. Gränsen 2 timmar kan för alltid vara bortglömd för hans del, den har han redan klarat. Men det finns många som fortfarande har den drömmen. Med tålamod och träning kommer resultaten så småningom.

/Peter

Nu är det drygt en vecka kvar till Lidingöloppet och för min del en helt ny distans eftersom jag tidigare endast tävlat på halvmaraton som längst. 3 år sedan är det jag sprang senast då jag vann M22-klassens 15km. Så efter 2 år som åskådare är det äntligen dags igen för den riktiga 3-milen. Lidingöloppet är tänkt som ett ”led” i träningen inför maran men av erfarenhet vet jag att startlinjen väcker taggade känslor i kroppen ändå. Den kommande veckan kommer därför att bli en aning lättare för att kunna återhämta sig så fort som möjligt efter de 3 milen. Fokus är fortfarande helt inriktat på Frankfurt Marathon en månad senare. Undrar hur det känns att springa tävling så långt?

/Henry

Ännu en vecka har förflutit med träning. Egentligen tycker jag inte det känns så himla intressant att tala om vad man kört för träning under veckan. Alla vet att om man vill springa fort måste man träna hårt och alla gör det på olika sätt. Den här veckan har varit lite annorlunda (eller ”annovessare” som vi säger här på ren svenska) än vanligt. Kanske inte med avseende på intervaller och snabbhet utan att de flesta passen var långa. Efter veckan går det att konstatera att man inte behöver köra snabbt för att få kvalitet i träningen utan det beror delvis på passets karaktär. Nu kommer och vill jag inte avslöja hela veckans träning utan kan hålla mig till det pass som, tror jag, både jag och brorsan väntat på att äntligen få genomföra.

Tisdagen är den typiska dagen för kvalitetsträning. Klockan 17.00 stod 12 träningsvilliga och väntade på att värma upp. Även en del skrällar den här dagen på träningen (du vet vem du är). Farsan bjöd för ovanlighetens skull på lite kortare uppvärmning på grund av dagens stora huvudpunkt. Passet såg ut så här 3000m-2500m-2000m-1500m-1000m-500m, med 500m joggvila mellan varje intervall. De flesta genomförde detta mycket bra.

För mig och brorsan var det bara hälften. När vi kom ner till 500m vände vi och körde 500m-1000m-1500m osv upp till 3000m igen. Det vill säga samma serie fast åt andra hållet. Kan säga att den sista 3000:ingen var lite ”småseg”. Tempot avslöjar jag inte men vi får väl se om det kommer gå fortare ut i spåret inom den närmsta perioden. Ett riktigt snabbt långdistanspass.

Kul var också att kompisarna sprang bra på sina tävlingar i helgen. Jari Repo ”persade” på halvmaraton och Jan Svensson sprang övertygande på Rådalunken.
Bilden är för övrigt tagen, på de närvarande TIF-löparna, vid torsdagens backpass på de kuperade delarna i Trollhättan.

/Henry

För några månader sedan kom Runners Worlds chefredaktör Claes Runheim till Trollhättan för att göra en intervju med mig och Henry. Efter reportaget i tidningen har vi fått bra respons från flera håll angående artikeln. Det många bland annat har kommenterat är att ”kenyanerna är inte oslagbara”. Detta måste väl vara korrekt , eller?

En person som inte är så insatt inom löpningen kan till exempel fråga: Hur ska man slå en afrikan? Svaret på den frågan är ganska enkel, träna hårt, mycket och med huvudet. Man måste inse att det inte finns några genvägar. Därmed tror jag att dom inte är oslagbara och att anstormningen på löparbanorna inte kan vara för evigt. Tänk ändå hur många som trodde att Alexander Karelin den ryske brottaren var oslagbar, men vad hände i hans sista match. Eror är till för att brytas. Många trodde säkert också i och med artikeln att vi menade att det går att gå ut och “dänga” dit Bekele, Gebresilassie eller Kipchoge imorgon. Dessa personer har nog inte insett syftet med vad vi menade. Ingen är oslagbar men vissa är svårare att slå än andra!

/Peter

Tisdagens intervallpass var ett av de tuffaste på mycket länge. Jag sprang direkt från jobbet och brorsan hemifrån så att vi möttes upp på knorren. Vädret denna 1a september var riktigt bra med sol och en temperatur kring 25 grader. Med på passet var även coachen (far) och mor. Trodde farsan skulle kolla in om vi verkligen körde ordentligt men det skulle visa sig att han hade andra planer denna tisdagskväll. Jag och brorsan drog igång intervallerna i ganska högt tempo och det kändes snabbt att det skulle komma att bli ett jobbigt pass.
Efter 3e intervallen inträffade det som inte hör till vanligheterna. På tredje intervallen smyger farsan upp bredvid och försöker rivstarta igång intervallen. Gissa om vi blev chockade. ”Men tyvärr farsan så höll det inte mer än ett par meter”. 5 stycken korta blev det i alla fall för hans del. Han hann även klocka våra tider samtidigt som han körde själv.
Blev till slut en jobbig nerjogg med många tankar på farsans skräll men en god natts sömn som medförde ett underbart joggpass på onsdagseftermiddagen och massage på kvällen.

/Henry

Slutet på veckan blev något av de blötaste jag varit med om. Fredagens ganska tuffa intervallpass började i hellregn och slutade i något som inte kan beskrivas med ord...blöt blev man i alla fall och blåste gjorde det. Det liknade mer ett bad än regnskur och höll på att forsa ner i ca 50 minuter. En normal person hade säkert sprungit direkt hem efter intervallerna men vi körde nerjoggen som vanligt. Var ändå ganska skönt att till slut gå över tröskeln hemma och plocka av sig alla blöta kläder.
Även söndagens pass blev ganska lyckat (blött) då jag Peter Jan Svensson och Henrik Åkerlund från Huddinge, som ska plugga till sjuksyster i Trollhättan, körde mosse på Hunneberg i 1 timma. Efter allt regnande under slutet av veckan var mossen ganska blöt (precis som det ska vara) och ingen sprang därifrån utan att ha dumpat rejält. Även Carina och Lars-Göran Dandebo samt Per Svensson körde mosspasset. Dessa pass brukar vara mycket uppskattade från alla och man får alltid ett roligt skratt med sig.
/Henry

Nu har det gått några veckor sedan den misslyckade SM-helgen nere i Malmö. Dagen efter drog jag ett streck över detta och började att fokusera på årets höjdpunkt, debuten på maraton. För något år sedan var jag inte alls sugen på att springa den beryktade distansen, men efter att ha fått en höst med pers på halvmaraton och en bra debut på Lidingöloppet där det blev en 9:e plats, öppnades dörren. Detta är fortfarande den distans som är den längsta jag har tävlar på. Men den distansen kommer alltså att öka med 12195m i Frankfurt. Har varit arbetslös i lite över en månad nu och har kunnat koncentrera mig på att träna och vila och har väl känt att det börjar att gå åt rätt håll nu efter att ha känt mig helrisig under en viss period under våren. På måndag börjar jag däremot att plugga igen på en magisterutbildning hemma i Trollhättan, vilket jag är glad över då man får lite annat att göra mellan träningspassen. Nu ser jag fram mot en rolig helg med mycket friidrott på tv. Finnkampen och Golden leage. Synd bara att man ska behöva se all reklam på TV 4 och dom visar sista varvet på långlöpningarna.

/Peter